Alien och Predator – Filmserierna som tappat allt
Från mer än bara monsterfilm till meningslöst dravel.
Att de kultförklarade sci-fi-klassikerna "Alien" och "Predator" fått en mängd uppföljare är inte oväntat. Vissa av dessa filmer har varit riktigt bra. Däremot är det nu tråkigt att se vilken riktning filmserierna tagit de senaste åren. Med filmer som "Alien: Covenant" och nya "The Predator" har de gått från att vara mer än monsterfilm till meningslöst dravel.
Ridley Scotts Alien (1979) och John McTiernans Predator (1987) är idag onödigt förknippade med varandra. I grunden handlar det om två väldigt olika filmer. Den första är mer renodlad skräck medan den andra mer fungerar som en adrenalinstinn actionthriller. Dock har de en sak gemensamt, båda presenterar ett hot i form av ett icke-jordiskt odjur. Det som många gillar att ta fasta på är de bägge filmernas monster. Jämförelserna gick så långt att Hollywood-producenter snappade upp tankegångarna och lanserade ett filmuniversum, Alien vs Predator, där monstren tampades mot varandra.
Originalen
Originalfilmerna är riktigt bra och väl värda sin status. De är bra för att de är mer (!) än bara sina monster. Den mycket eminenta filmkritikern Mark Kermode sa en gång att Hajen inte bara är en film om en stor haj som äter upp människor. Utan mer ett exempel på naturens överlägsenhet och mänsklig gruppdynamik i krissituationer. Tänk exempelvis på hur olika besättningen på Captain Quinns båt är varandra, samt hur personlig jakten blir för var och en av dem, både konkret och symboliskt. Trots det går de till jakt som en enhet, mot ett gemensamt mål. Samma storhet går att finna hos Alien och Predator. De är inte bara filmer om utomjordiska monster utan mer därtill.
I just Alien blir detta som tydligast. Ripleys kamp är både spännande, skräckfylld och håller lika bra än idag. Hade filmen varit ett effektsökeri likt många dagsaktuella skräckfilmer hade den troligtvis åldrats dåligt. Hur som helst är det den klaustrofobiska känslan som Ridley Scott skapar som gör att filmen fortfarande är läskig. Ripley är ensam med ett odjur, precis som människor på jorden ibland tvingas möta verklighetens fasor helt ensamma. Ripleys fasansfulla ensamhetskänslor går igenom duken och skruvas upp till det maximala genom att utspela sig i den stora, ödsliga rymden. Men vi känner igen oss.
"In space no one can hear you scream" är passande nog filmens officiella tagline.
Även "Predator" har liknande kvalitéer, även om de på ytan kan vara svårare att upptäcka. Kanske för att filmen är filmad i ett jämförelsevis högre tempo, med tillsynes mindre tid för reflektion mellan varje smäll. Kanske beroende på att hunken Arnold Schwarzenegger vanligtvis är med i något dummare filmer och att man då dömer boken efter omslaget. Faktum är dock att Predator har lånat från både Hajen och Alien och lyckats dessutom göra något nytt och fräscht av konceptet. Gruppdynamiken från Hajen och isolationskänslan från Alien presenteras på ett mer lekfullt, rappt och och popcorn-vänligt sätt, utan att ta bort känslan av allvar. I djungeln går ingen säker och det enda sättet att klara sig ut levande är genom samarbete.
Nyinspelningarna
Tack vare originalfilmernas kvalité är det således smärtsamt att se på vilken låg nivå de båda filmserierna levererat de senaste åren. Shane Black, som både spelade Hawkins i originalet samt bidrog till filmens manus, skrev och regisserade uppföljaren The Predator (2018) där en genmodifierad version av odjuret löper amok i en fiktiv storstad. Hur får vi odjuret mer skräckinjagande? Genmodifikation med olika djur! Dessutom leder bytet från djungel till stadsmiljö till att originalets klaustrofobiska känsla försvinner. Trots att Black flera gånger bevisat att han är en duktig manusförfattare lyckas han alltså inte här. Karaktärerna är platta och humorn överdrivet grabbig. Filmtopps recensent Andreas Ziegler skriver i sin recension att "The Predator begår stora uppföljar-misstag", och jag kan bara hålla med.
Ännu mer frustrerande är Ridley Scotts "Alien: Covenant" (2017). Mest för att den har extremt outnyttjad potential. Scott har många goda idéer men försöker implementera dem på samma gång. Här finns en genuint intressant mix av filosofi, evolutionsteori och skräck, som med rätt presentation hade kunnat resultera i det som tidigare krediterats originalfilmerna. Men trots en stark första akt tar manusets plottrighet över hand och i slutet av filmen skakar jag bara på huvudet. Flera av scenerna känns inte enhetliga utan bara slarvigt ihopklippta. Dessutom har själva monstret aldrig varit mer CGI-skapt och mindre läskigt. Jag är medveten om att många gillar filmen, men för mig blir den bara ett slarvigt hopkok av smarta idéer.
Vad hände?
Varför är de nya filmerna så mycket sämre? Antagligen av flera olika skäl. Exempelvis hade Shane Black svåra problem med både studion och anställda vid inspelningen av sin film. Det slutade med omfattande omtagningar, som säkert påverkat filmen negativt. Men problemet är troligtvis ett större, mer strukturellt sådant. En tendens som jag tyckt mig se i dagens Hollywoods är "ju större, desto bättre". Det vill säga att det som står på spel skall skruvas upp till en nivå att där det bara blir löjligt. Precis som i fallet Jurrassic Park: Fallen Kingdom (2018) känns det som att båda filmserierna frångått det som en gång gjorde dem framgångsrika. Istället för att skapa något nytt och fräscht av ett gammal koncept, eller bara använda sig av det som en gång fungerade likt David Gordon Green med Halloween (2018), läggs allt krut på standardiserat effektsökeri. Tröttsamt är ordet.
Alltså är Alien och Predator är två filmserier som det en gång var enkelt att älska, men som nu är lätta att hata. Dock är jag inte beredd att ge upp hoppet riktigt än. Ridley Scott har på nära håll sett vad mer moderna filmskapare som Denis Villenueve gjorde med uppföljaren till hans mästerverk Blade Runner. Det är inte säkert att Alien och Predator skulle gynnas av en liknande lösning, men i det här läget är jag öppen för det mesta. Någonting måste göras!