Kärleksbrev till Cyrano de Bergerac

Regi: Jean-Paul Rappeneau
I rollerna: Gérard Depardieu, Anne Brochet, Vincent Perez, Jaques Weber m.fl

Frankrike, 1640. Revolutionen – som skall träffa landet mindre än 150 år senare – lyser med sin frånvaro här i den utsmyckade teatern där Paris societet av musketörer, poeter och adelsmän i peruker samlats för kvällens förställning Clorise av Balthazar Baro.

Pjäsen hinner precis att börjar innan en man iförd stor hatt med fjäder högljutt uttrycker sitt missnöje över pjäsens huvudrollsinnehavare Montfleury. Mannen är Cyrano de Bergerac, poet och musketör, som här debuterar med att häva ur sig glåpord mot den stackars Montfleury, skapa en besvärande uppståndelse, avbryter pjäsen för att sedan dundra ner till scenen och utmana hela salongen med sin värja.

Bortsett från sin gränslösa stridslystnad är Cyrano poet, men som trots detta ännu inte förmått sig förklara sin kärlek till sin kusin – den vackra Roxanne. Omedveten om sin kusins känslor har Roxanne förälskat sig i den stilige Christian, en nybliven kadett i samma regemente som Cyrano. Christian lider av dåligt självförtroende i samband med sin oförmåga att uttrycka kärlek – samma komplex som Cyrano känner över sin stora nästa.

MER LÄSNING:

8 italienska filmer för att lysa upp februari

I musketörernas kasern talar Cyrano och Christian med varandra om kvinnan som de båda älskar. ”Tänk att kunna lägga orden rätt”, klagar Christian. ”Tänk att vara en vacker kadett”, jämrar sig Cyrano. Denna ömsesidiga men komplicerade sits samtidigt som Roxanne, med visst överseende, tvingas neka den löjlige greve de Guiches alla frierier.

Den mest osannolika kärlekssagan inleds då Cyrano börjar författa romantiska brev till Roxanne i Christians namn, med avsikt att hjälpa denne uppvakta Roxanne men för att i verkligheten själv kunna uttrycka sin kärlek. I detta storsinta bedrägeri blir Roxanne alltmer förälskad i Christian men kärleken grundar sig i breven som Cyrano skriver under pseudonym. Så vem är Roxanne verkligen kär i?

När belägringen av Arras kallar in Cyrano och Christian strider de båda musketörerna inte i ett krig mellan katoliker och protestanter, utan om vem som skall överleva för att erhålla Roxannes hand.

En milstolpe för europeisk film

”I am moved, thank you. Merci Jean-Paul Rappeneau”, säger Franca Squarciapino och ser lycklig ut efter att hon just tagit emot Oscar för bästa kostym inne på Shrine Auditorium i Los Angeles denna kväll, den 25:e mars 1991. Hennes arbete bakom Cyrano de Bergerac skulle komma att ta den italienska kostymören till bland annat Oper Zürich, Burgtheater och Royal Opera i London.

Inte bara var Cyrano de Bergerac en milstolpe för europeisk film utan det är även Gérard Depardieus mest lysande roll – Jean de Florette och 1900 i all ära. Här får han leka med en rollfigur menad för bara honom - här tillåts han att få skapa själv och den vitalitet som han ger rollfiguren Cyrano leder till ett skådespel utan motstycke. Det märks att han, men även Anne Brochet (Roxanne) och Vincent Perez (Christian), har roligt.

Depardieu nominerades Oscar för bästa manliga huvudroll, vann Césarpriset för bästa skådespelare 1991 och blev med rollen som den karismatiske Cyrano en internationell stjärna. Filmen har kommit att bli en klassiker, men vad är egentligen en klassiker? Varför är ett stycke verk en klassiker och ett annat inte?

"Är det inte bisarrt hur vi fortfarande lider av samma svårigheter?"

Idag så kan vi ta Penicillin istället för att dö av en feber, vi kan hålla oss uppdaterade om valet i USA tjugofyra timmar om dygnet och vi behöver inte frysa tack vare något så världsligt som värmen från våra element. Men den olycka som är obesvarad kärlek och dåligt självförtroendet förblir immun för tiden. Förblir evig, 1640, 1897, 1991 – 2020.

En klassiker är just en klassiker för att verket förblir relevant, förblir tidlöst. Är det inte bisarrt, hur vi hundratjugo år efter att Edmond Rostand skrev pjäsen Cyrano de Bergerac – som gett upphov till filmen –  lider av samma svårigheter. Hur klassisk blir inte vår klassiker som när Christian vill vara Cyrano, och Cyrano vill vara Christian. När din olycka är en annan mans lycka, när du så gärna vill vara någon annan men plötsligt möter någon som vill vara dig. Vem är detta? Var det inte jag som var den olycklige? Tänk att kunna lägga orden rätt - Tänk att vara en vacker kadett.

Brutalt krig och kostymer som tar oss tillbaka i tiden. Överdådiga kärleksförklaringar, gränslös poesi och kärleksbrev. 123 år efter pjäsen och 30 år efter filmen har "Cyrano de Bergerac" fortfarande någonting för alla. Älskade film, älskade klassiker.

Salut!