Jokern – En fascinerande galenpanna!

Redan 1966 syntes Jokern på första gången i tv-serien om Läderlappen, en roll som Cesar Romero fick iklä sig – och genast satte en hög standard för nästkommande gestaltningar. Lång (191 cm) och med främst romantiska komedier i bagaget, accepterade han överraskande rollen i den populära serien som också fick en långfilm. Men den mest ihågkomna från denna Batman-era ändå huvudrollsinnehavaren Adam West. Jokern var ju mest ett skrattande sidoprojekt som rånade banker och ställde till med lite trubbel.

Jokern, en lång historia.

Långt innan det kom ut ett tiotal superhjältefilmer per år, grävde gotiska Tim Burton fram Jokern ur en bortglömd trollerilåda och satte den redan då småläskiga Jack Nicholson i rollen.

Jag var blown away av Nicholsons tolkning av Jokern och senare, pinsamt nog, tveksam till Heath Ledger som Jokern. För mig var den där charmerade badboyen i 10 orsaker att hata dig knappast en sminkad superskurk. Nicholson själv uppgav sig vara ”förbannad” över att någon annan skulle spela hans ikoniska roll, men å andra sidan skrattade han i sann Joker-anda samtidigt som han sa det.

Idag är detta nästintill oförståeligt då Ledgers tolkning bröt ner den prydliga skojaren till en komplex figur, som obehagligt jämnt balanserade mellan att vara smart och fullständigt gränslös. Där Nicholsons Joker tydligt hade en jävlig agenda mot Batman, lyfte Ledger upp karaktären till att göra kaos med allt och alla. Någonstans här på vägen smög Jokern förbi Batman i popularitet – det var betydligt tråkigare att se en förvuxen pojke uggla i en grotta än att uppleva en virvelvind gå loss med allt från pennor till sjukhus.

Jokern i The Dark Knight blåste en apokalyptisk men fräsch vind genom Gotham, och att Ledger tragisk nog gick bort kort efter inspelningen ristade in hans avtryck i filmhistorien ännu djupare. Christian Bale var i mitt tycke perfekt castad som Batman; ett plågat stone face som förstod att omgivningen kring denna något träiga figur är minst lika viktig.

To be real, i dagsläget är det mer underhållande att se Lego Movie-Batman än att se ännu en alldaglig skådespelare dra på sig de svarta trikåerna och fladdra med capen.

Mörkrets gycklare.

Psykologi och mind games fascinerar oss, vilket bevisas gång på gång både i serier som Mindhunter och filmer som När lammen tystnar. Vi vill ta oss in i hänsynslöshetens hjärna. Clowner och gycklare blir dubbelt så intressant om man färgar deras motiv mörkare – hur blir den oskuldsfulle skoningslös?

Fast forward ett par år och knappt hade dammet nuddat vid Christopher Nolans The Dark Knight-trilogi, förrän det skulle ösas pengar på en ny Joker. Den eviga ungdomens ansikte Jared Leto fick ärva den lila kostymen och plocka upp den gröna sprayburken i David Ayers Suicide Squad från 2016.

Filmen var stjärnspäckad och promomaterialet såg kul och nytänkande ut. På premiären satt jag också på sista parkett, beredd att bli blown away. Tyvärr, till skillnad från våra tidigare jokrar, blev jag bortblåst av en stressad film med Leto som någon slags glamourgangster. Besvikelsen var totalt och förtvivlan uppstod – är det på detta sättet denna legendariska karaktär ska bli ihågkommen?

Joaquin Phoenix måste pussla ihop resterna.

Joaquin Phoenix fick tummen upp av hela världen när han spelade den ondsinta Commodus i Gladiator (2000). En film som nästan rakt kan översättas till en tidig superhjältefilm, med ett relativt svartvitt tänk med elaka Commodus i ena hörnan och den emotionellt ärrade, men godhjärtade gladiatorn Maximus (Russell Crowe) i den andra.

När nyheten briserade att Phoenix skulle få pussla ihop resterna av den nyligen imploderade Jokern blev det ett riktigt ”oh no”-moment i mitt huvud. Dels för att han skulle kunna bli för mycket av en fiende, överdrivet teatralisk och våldsam. Dels kunde det bli en märklig soppa, som när Phoenix meddelande att han skulle sluta skådespela, odlade massivt skägg och skulle sats på en hiphop-karriär. Något som sedan visade sig bara vara ett påhitt för Casey Afflecks mockumentär I'm Still Here (2010).

Hittills ser det ut som att jag blir motbevisad igen. Kritikerna beskriver filmen med ord som intensiv, fängslande och helt enkelt galen. Precis som Jokern i sig ska vara. Jag tror att mycket av det som kan vara filmens vinnande koncept är att den berättar historien från allra första början. För det är precis det vi är intresserade av, vad driver en person att bli helt spritt språngande oberäknelig? Det återstår att se om Joker tar oss till nästa nivå och om vi får svar på alla våra många frågor.

"Jokern" med Joaquin Phoenix har biopremiär 4 oktober.

För mer läsning, se vår artikel över vad Joker-filmen måste göra rätt!