Jag har sett “världens bästa film“ – här är mina tankar

Den 1 december fick filmnördar världen över sina ögonbryn lyfta till hårfästet. Då publicerade Sight and Sound sin nya lista över världens bästa filmer – en lista som BARA publiceras en gång vart tionde år och som baseras på tusentals kritikers åsikter världen över. Här och häpna, nummer ett var varken Citizen Kane (1941) – som låg etta 1962 till 2012 – eller Vertigo (1958) som knep topplaceringen 2012, utan ett belgiskt, evighetslångt drama om en hemmafru som skalar potatis i realtid.

Jag hade viss kännedom om Jeanne Dielman eller Jeanne Dielman, 23 Quai du Commerce, 1080 Bruxelle (1975) som den fullständiga, något pretentiösa titeln lyder, men att den var så här älskad hade helt flugit mig över huvudet. "200 minuter om en hemmafru som skalar potatis? Jösses, sickna humorlösa polokragar" muttrade jag för mig själv och fördömde vår samtids wokekultur.

Det tog mig nästan ett år att samla tillräckligt med mod för att faktiskt se filmen, men nu har jag gjort det – under optimala förutsättningar med super-TV och ett högtalarsystem sammansatt av Nile City-legendaren Dennis Brunby själv. Nu är det förvisso ingen musik i filmen, och i princip ingen dialog heller, men ändå. Så vad tyckte jag? Nedan följer mina tankar.

Tråkigt, klaustrofobiskt och fullständigt hypnotiserande

Vad som direkt slår mig är hur otroligt kontrollerad Jeanne Dielman är. Att Chantal Akerman bara var 25 år när hon regisserade filmen är egentligen helt otroligt. Allt är så stramt. Inga kameraåkningar, utan bara minuterlånga nitiskt planerade inramningar. Men dessa inramningar rymmer också detaljer, så varsamt presenterade att varje bildruta blir en ledtråd till Dielmans liv.

Vi är blott en fluga på lägenhetsväggen och får ingenting förklarat, men sakta förstår vi att hon numera är änka, har en son, är otroligt pedantisk och… att hon säljer sex till gubbar på hembesök (dessa gubbar spelas av franska filmregissörer). Publiken tvingas agera detektiv, det finns ändå ingenting annat att göra. Jag vet inte hur länge den första dagen skildras men det skalas potatis, skrubbas badkar, kokas kaffe. Tråkigt? Ja, bitvis, men den här filmen kräver sin tid för att fungera.

Sakta men säkert blir man som en aktiv del av Jeanne Dielmans liv. Under andra dagen tycker jag att hon börjar visa vissa tecken på psykisk ohälsa, att något inom henne bubblar och vill ut. När hon tappar en potatis är det som världens jump scare – men utan några ljudeffekter, såklart.

Mina tankar löper amok: Men Jeanne, hur är det med dig egentligen?! Du är distanstagande till din son, säger inte ett knyst och lämnar knappt din lägenhet. Du vill ha kontroll. Du vill vara i kontroll. Du vill ha makt över något, som frisyren du maniskt piffar till. Du städar, dammar, diskar, sliter. Kan du inte sitta still en sekund? Vad är det för trauma du försöker att hålla i schack?

Under tredje dagen är klaustrofobin total – min alltså. Jag känner mig kvävd av att vara i Jeanne Dielmans lägenhet. Att se hur uselt hon panerar sin kalvfilé. Hur hon försöker rädda en kopp gammalt kaffe. Hur hon återigen diskar, dammar, städar – skurar det förbannade badkaret. Säljer sin kropp. Allt leder till ett emotionellt klimax där hon upplever något hon inte tycks ha känt på väldigt länge – kanske aldrig. Oanade konsekvenser följer. Sluttexterna rullar.

Är Jeanne Dielman "världens bästa" film?

Det är bara att ge sig hän – Jeanne Dielman är ett feministiskt mästerverk. Under mina 200 minuter långa inblick i Jeanne Dielmans liv tvingas jag se henne utföra sina vardagssysslor om och om igen, för till synes ingen som helst uppskattning. Hon är en fånge i sin egen lägenhet, men samtidigt tycks hennes kontrollbehov vara hennes värsta fängelsevakt. Du som tittare är lika delar medfånge som detektiv. Det är du själv som fyller i luckorna i vem Jeanne Dielman är. Det är du som är ansvarig för hur du upplever den här filmen. Mycket unikt. Mycket krävande. Direkt efter att jag hade sett den kände jag mig mest bara utmattad, men jag märkte mycket snabbt att Jeanne Dielman hade gjort ett bestående uttryck. Nu, några veckor senare, tänker jag på Dielman när jag gör mitt morgonkaffe.

Jag har ingenting emot att filmen är långtråkig och att berättelsen hade kunnat summeras i fem minuter – att finna nyanserna i Dielmans rörelsemönster och psyke är stor del av vad som gör den unik. Min enda direkta kritik är att jag kan känna att det är lite väl sensationellt att hon ska försörja sig som sexarbetare, det tar lite bort det allmänna Akerman så gärna annars fokuserar på. Samtidigt blir det en lösning för att hålla henne ännu mer bunden till hemmet hon så gärna inte lämnar.

Om detta är världens bästa film eller inte är fel fråga att fokusera på – det är klart att det inte är! – och det tror jag även att de som har bidragit till Sight and Sounds lista håller med om. Många är de klassiker jag gillar mera, men ingen är som Jeanne Dielman. Förmodligen förlorar filmen sin topplacering när nästa lista presenteras 2032, men att den nu får vara där i ett decennium innebär också att många, som jag själv, faktiskt tar sig tid till att se den. Och det borde man verkligen göra. Om du verkligen gillar film – alltså film som konstform och inte bara en ursäkt att mala popcorn – så ska du se "Jeanne Dielman", så är det bara.