Hur "In the Heart of the Sea" kunde ha räddats

Årets första high-conceptfilm "In the Heart of the Sea" berättar historien som inspirerade Herman Melville att skriva romanen Moby Dick. Den tvåfaldigt Oscarsbelönade regissören Ron Howard ställde sig vid rodret för att styra filmen om den vita valen i hamn, men misslyckades tillsammans med manusförfattaren Charles Leavitt att leva upp till förväntningarna kring den.

I min recension skrev jag att filmskaparna kapsejsade med viktiga berättarelement och idag ger jag min syn på hur filmen kunde ha gjorts annorlunda, för det bättre.

Läs också: Recension – In the Heart of the Sea (2016)

Vad hade räddat "In the Heart of the Sea"?

*** VARNING FÖR SPOILERS ***

1. Vänta med att visa valen

Det allra första vi får se är en undervattensbild som visar oss den gigantiska vitvalen vi senare i filmen kommer att stöta på. Jag kan inte understryka nog hur stort misstag det var av skaparna att så pass tidigt avslöja valens existens. Som jag nämner i min recension, bygger filmen på en mysteriedriven berättelse, men som skaparna direkt valt att inte hålla mystisk. Att Howard direkt svarar "JA" på frågan om valen finns dödar mysteriet och förväntningarna jag hade på dess avslöjande sjönk drastiskt. Spänningen var borta.

Att valen är avslöjad utvecklar en väldigt utdragen och tråkig dramatisk ironi (att vi betraktare vet mer än karaktärerna), som dessutom blir löjlig, när karaktärer försöker hålla mysteriet vid liv för oss genom att prata om valen som en myt. Hur Howard och Leavitt hade kunnat behålla mystiken är enkelt: vänta med att visa valen.

2. Förstärk Owen och Peggys relation

Valfångaren Owens (Chris Hemsworth) gravida fru Peggy (Charlotte Riley) väntar på honom hemma och han vill med all hast hämta valoljan, som efterfrågas, för att sedan vända hem till henne. Hans plan går i kras av den vita valen som sänker besättningens skepp, och när de tvingas drifta i land på livbåtar är han långt ifrån att komma hem vid liv. Här byter berättelsen mål och handlar istället om överlevnad.

Under färden hem får vi se flera montage på hur den strykande värmen knäcker besättningen vars livsmedel håller på att ta slut. Owen kämpar in i det sista för att komma hem, men Howard har missat att visa hur mycket "hemma" betyder för Owen.

I filmens början ser vi att Owen och Peggy är osams angående beslutet om Owen ska åka hemifrån. Som en påminnelse om hemma får Owen ett halsband av Peggy som han senare tittar på när livet ute till havs känns tufft. Halsbandets symbolik är inte bara en av filmhistoriens tröttsammaste klyschor, det är inte heller tillräckligt starkt för att fånga Owens kämparglöd. Dessutom snackar Owen genomgående mer om Gud än om sin familj.

Det finns flera sätt Howard hade kunnat förstärka Owen och Peggys relation på. Här nämner jag tre:

1: Ge dem fler scener ihop och låt oss tittare förstå hur Owens död skulle knäcka dem. Låta oss känna deras passion för varandra innan han beger sig iväg. Howard hade bråttom att skicka iväg sin besättning, men utveckling måste få ta tid.

2: Låt honom blicka tillbaka på ett nyckelögonblick i deras förhållande. Jag är inte speciellt mycket för återblickar i filmer, men här hade det bidragit. Går du sakta mot din död är det förmodligen oundvikligt att tänka på vad och vem du skulle förlora. I en berättelse där karaktärerna mer eller mindre är ett med naturen är den typen av mänsklig essens viktig, men Howard har valt att ignorera den.

3: Låt Owen prata om hemma. Owen är fast på en båt tillsammans med en skeppskamrat, men de pratar inte om livet eller vad som väntar dem om de kommer hem. Stora delar av filmen handlar om ångest för huvudkaraktärerna men känslan av ånger når inte fram.

3. Rensa bland CGI-spektaklet

Filmens första halva består av mycket CGI-spektakel och det är få bildrutor, där besättningen attackerar valar, som ser äkta ut. I en äventyrsfilm som Sagan om ringen (2001) kan vi se att det inte finns något slappt arbete och att animeringar enbart används när de måste. Howard har missbrukat teknologins möjligheter och om några år kommer In the Heart of the Sea att se uråldrig ut.

Jag säger inte att skaparna har andra vägar att gå när de ska skildra en gigantisk val som krossar ett skepp, men det är många sekvenser som hade klarat sig utan animationer. Howard hade inte behövt visa så mycket av valen som han gör. Inte bara för att det hade sett mer äkta ut, men också för att spela på temat att havet är hemligt och att när någonting är under ytan är det banne mig läskigare än när det är över ytan.