Hur betygsätts egentligen filmer?

 Vi har alla olika kriterier. Vissa kan skriva en lång hyllande recension av en film och ändå dela ut en trea i betyg. Andra kan vara smått kritiska mot en film och ändå dela ut en fyra, vilket alltså är det näst högsta betyget. Betygsättning fungerar olika för alla kritiker. Denna artikel behandlar alltså hur jag resonerar i min betygsättning. Det finns ju, så klart, alltid undantag till reglerna. Vissa filmer håller en viss kvalité genom hela filmen, men kan sedan halka ner ett snäpp eller höja sig på grund av vissa sekvenser eller skådespelarprestationer.

Ett bra exempel är Kingsman: The Secret Service. En välgjord actionrulle som blir lite lidande av vagt utformade karaktärer. Detta hade gjort att denna film förtjänat en klockren trea, men sedan kommer actionsekvensen i kyrkan, som är en av de bästa actionsekvenserna på senare år. Detta höjer filmen till en fyra.

Ridley Scotts krigsfilm Black Hawk Down, som handlar om hur en amerikansk militäroperation spårade ur i Mogadishu 1993, är en välgjord krigsfilm med intensiva actionsekvenser, bra rollprestationer och underbart foto. Detta hade gjort filmen till en fyra i vanliga fall. Dessvärre är filmen även kryddad med alldeles för mycket flaggviftande och Josh Hartnetts prestation är färglös, tråkig och melodramatisk. Detta sänker betyget till en trea.

Men det var alltså undantagen. Filmerna som används som exempel på den här listan är relativt nya filmer som kan sägas vara representativa för sina betyg.

0 – Smärtsamt dåligt

Vi börjar från botten. Filmer som får detta bottenbetyg kan knappt kallas för filmer. Människorna framför kameran verkar ha fått jobbet för att de kan läsa. Hjälpligt. Människorna bakom kameran verkar knappt kunna grunderna i hur man strukturerar en film eller vad som kan kallas handling. Ofta verkar de inte ens veta hur det låter när folk pratar.

Om utomjordingar skulle komma till Jorden och studera oss i en månad och sedan blev ombedda att göra en spelfilm, skulle det troligtvis se ut lite så här. De skulle då ha ursäkten att de inte vet särskilt mycket om hur folk pratar, beter sig eller tänker. Så vitt jag vet, har detta aldrig hänt. Men ibland undrar man ju.

Exempel: ”The Wedding Pact” (2014)

Hilary Duffs storasyster Haylie spelar den kvinnliga huvudrollen i denna så kallade romantiska komedi. Det finns inte en ruta som känns rätt i det här haveriet. Värst är nog när Mitch (Chris Soldevilla) och Dave (Kelly Perine), hans rumskompis i college, tittar menande på varandra och (oavsiktligt) osynkat utbrister ”College”. Den första scenen de gör detta i kommer kanske tio minuter in i filmen. Det enda som fick mig att se färdigt filmen var för att jag är principfast när det kommer till filmtittande; jag stänger aldrig av en film jag har börjat kolla på. Och det är ju en bra film att ha som exempel i en sån här artikel.

LÄS OCKSÅ: Bottennapp till filmer

1 – Platt fall

Dessa filmer berättar i alla fall en någorlunda sammanhängande historia. Manuset är ofta dåligt och/eller tråkigt. Regissören verkar oftast ha tappats lite för mycket när hen var liten. För det är inte alltid dåliga skådespelare med i de här filmerna. Filmteamet har försökt göra en typisk genre-film, men misslyckats totalt. Den största skillnaden mellan en nolla och en etta i betyg kan bara beskrivas som en känsla. En nolla gör ont. En etta gör det inte.

Exempel: ”Big Game” (2014)

Denna finska rulle utspelar sig i de finska lappländerna där en pojke, som är ute på sitt mandomsprov, tvingas rädda USA:s president, spelad av Samuel L. Jackson. Actionsekvenserna är dåliga och manuset är så livlöst att inte ens en talang som Jackson kan blåsa liv i det.

2 – Okej, då

Här har vi det största hoppet mellan betyg. En tvåa kan man i alla fall se. I bästa fall kanske man i alla fall har fått se något relativt nytt, även om det ofta handlar om en gammal men smått varierad historia. Det är inte en kass film, men inte heller en bra film. Då jag är rätt så härdad, brukar jag kalla dessa filmer ”halvkassa”. Men man skulle lika gärna kunna kalla dem ”halvbra”.

Exempel: ”Special Correspondents” (2016)

En journalist (Eric Bana) och hans ljudtekniker (Ricky Gervais) lurar hela omvärlden att de befinner sig i en krigszon när de tappar bort sina resehandlingar på väg till flygplatsen. Kemin mellan huvudrollsinnehavarna fungerar rätt bra och Vera Farmiga har några bra scener som Gervais egocentriska fru. Fast det är, i mångt och mycket, en rätt tråkig film med för långt mellan skratten. För det mesta är humornivån i höjd med ett vagt leende. Jag förväntade mig mer av en film skriven och regisserad av en strålande komiker som Gervais.

3 – Håller vad den lovar

Nu för tiden är många trailermakare så pass duktiga att många filmer, som egentligen är halvbra (tvåor alltså), ser lysande ut. Men säg att en trailer får en film att se rätt bra ut och filmen sedan är ungefär så bra som den utlovat sig att vara, finns det en god chans att den får en trea i betyg. En komedi som ser ut att vara rätt rolig och även är rätt rolig får en trea. En actionfilm som ser ut att bjuda på bra action och en någorlunda bra handling och gör just det får också en trea.

Ofta är dessa filmer hyfsat välspelade och har en någorlunda intressant handling. Det är inget spektakulärt kanske, men man blir i alla fall inte besviken. Trea är det absolut lägsta betyg en film kan ha för att jag ska svara ”ja” om någon frågar mig om de borde se den. Härdad som jag är, kommer jag troligtvis säga att det är en ”ganska bra” film.

Exempel: ”Need For Speed” (2014)

The Fast and The Furious-filmerna är rätt bra typexempel, eftersom de bjuder på de vilda biljakter man är ute efter om man går för att se dem. Samtidigt är de kryddade med korkad dialog och skådespelarinsatser av tveksam karaktär. Så istället blir det denna dylika film som får stå som exempel. Det är för övrigt den enda TV-spelsfilmatisering som jag har tyckt om.

I Need For Speed bjuds det på både högoktaniga biljakter och fartfyllda bilrace. Den är dessutom rätt så välspelad. I huvudrollen ser vi Aaron Paul, en skådespelare som har tre Emmy-statyetter hemma på hyllan för sin roll som Jesse Pinkman i Breaking Bad. Han är uppbackad av brittiska skådespelaren Imogen Poots, som inte bara fungerar som ögongodis, utan även tillför till handlingen.

4 – Riktigt bra

Ytterligare ett hopp i kvalité. Nu kommer vi upp till de höga ligorna. Filmerna som får detta betyg är välspelade, välregisserade och har bra manus. De överträffar ens förväntningar när de bjuder på något som man inte har sett förut. Man blir överraskad, medryckt i handlingen och får antingen ny respekt för en skådespelare eller får ens beundran bekräftad.

Fyror är filmer som jag inte ens behöver bli tillfrågad för att rekommendera. Om någon frågar efter en bra film, rekommenderar jag troligtvis en film med en fyra i betyg. Nu kanske man kan tycka att jag borde rekommendera femmor, men de är så pass ovanliga, i alla fall för mig, att det inte finns tillräckligt många av dem för att kunna rekommendera.

Exempel: ”Gone Girl” (2014)

David Fincher var en thrillermästare en gång i tiden, med klassiker som Se7en, Fight Club och Panic Room i sin repertoar. De senaste åren har han dock gjort halvtråkiga filmer som The Curious Case of Benjamin Button och The Girl with the Dragon Tattoo.

Med denna thrillerpärla, baserad på boken med samma namn, bjuder han på en upplevelse där vi inte har en aning om vad vi kan vänta oss i nästa stund. En ung kvinna försvinner. Hennes man misstänks. Omständigheterna är mystiska, men inte lika mystiska som kvinnan framstår när polisen tar sig en närmare titt på hennes liv. När vi sedan får bekanta oss med henne, går filmen från att vara en klassisk vad-hände-thriller till en psykologisk thriller av bästa sort. Bra rollprestationer över lag, men särskilt av Rosamund Pike, som Oscarsnominerades för sin prestation.

5 – Mästerverk

Fyror är riktigt bra filmer. Ibland till och med skitbra. Femmor är i en klass för sig. Om nollor knappt är filmer för att de är så dåliga, är femmor knappt filmer för att de är så bra. Det finns två hårda kriterier som jag kan peka ut för att en film ska få en femma:

1. Det ska inte finnas med en enda onödig scen i hela filmen. Varenda scen behöver inte vara lysande, men alla är viktiga för filmens utformning. Man kan prata om täta filmer när man pratar om femmor.

2. Det ska kännas som att man har lär sig eller upplever något nytt av filmen. Den kanske säger något om den mänskliga upplevelsen eller får en att ställa filosofiska frågor kring sin egen existens, samhället eller framtiden.

Dessa filmer är, så klart, felfria vad gäller skådespelarinsatser, regi, manus, dekor och musik.

Exempel: Snowpiercer (2013)

Jag missade nästan denna film. För på pappret verkar det bara vara ytterligare en film om en postapokalyptisk framtid. Oj, så fel jag hade! Visst utspelar den sig i en postapokalyptisk framtid, men det är fantastiskt bra gjort.

Jorden har hamnat i en ny istid efter mänskligheten har förstört miljön. De enda människor som finns kvar på vår planet befinner sig på ett långt högteknologiskt tåg som färdas runt Jorden. Den här filmen bevisar att enkelt faktiskt ibland kan vara bäst. Tåget är både en bildlig och bokstavlig reflektion av klassamhället; de längst fram lever ett liv i överflöd medan underklassen, som bor längst bak i tåget, knappt behandlas bättre än djur. De är smutsiga, har endast mystiska proteinkakor att äta och måste rätta sig efter den härskande klassens tyranniska lagar. 

Chris Evans spelar Curtis, underklassens motvillige ledare, som leder en revolution. Med sina vänner vid sin sida måste han kämpa sig genom det långa taget. Det blir en odyssé fylld av faror, färgupplevelser och avslöjanden. Snowpiercer är en spännande film. En snygg film. En extremt välspelad film. Och den lämnar en med ett antal funderingar kring samhället och mänskligheten.

Evans, mest känd som supermänniskan Captain America i Marvels filmer, bevisar för oss att han är en riktigt duktig skådespelare. Särskilt i en scen där hans karaktär närmar sig bristningsgränsen och berättar en historia om de första skrämmande månaderna ombord på tåget. Här hade det varit enkelt att använda sig av en flashback, men det behövs inte. Det enda vi behöver är Evans ansikte och röst, som förmedlar ett helt folks ångest och lidande.