Andreas gnäller på The Stand

Stephen King har varit en av världens mest populära författare i över 40 år nu. De senaste åren har vi fått se många dramatiseringar av hans verk. It, del 1 och 2, är nog de mest populära filmerna. Det har även blivit ett antal TV-serier. Mr. Mercedes, Under the Dome och Castle Rock är ett par exempel. Personligen föredrar jag miniserierna The Outsider och 11.22.63.

"The Stand", eller "Pestens tid", som boken heter i sin svenska översättning, är ett av Kings populäraste verk. Boken handlar om kampen mellan gott och ont efter att en pandemi har utplånat större delen av befolkningen. Förväntningarna var därför höga på den nya TV-serien.

För några år sedan läste jag en novell, skriven av King, som heter The Mangle. Sedan tog jag mig en titt på filmen från 1995. Robert Englund med fula linser och på kryckor, en omedvetet parodiskt ond mangelmaskin och skådespelare som verkar vara stylade av någons senila faster; The Mangler är den sämsta filmatiseringen av Kings verk jag någonsin har sett (jag inkluderar även Graveyard Shift, med jätteråttorna, i den bedömningen).

"The Stand" tar nu platsen som den sämsta TV-serien baserad på Kings verk. Det är inte mycket som har gjorts rätt här. Det övergripande problemet är att allt är så jävla beigt. Det är inte ett uttryck jag använder ofta, men det passar The Stand som handen i handsken.

Nu ska här sågas!

Beiga bakgrundshistorier.

Min absoluta favoritserie är "Lost". Serien var en pionjär när det kom till parallella berättarlinjer. En del av handlingen utspelade sig på ön där karaktärerna var strandade. Varje avsnitt fördjupade även en av karaktärerna. I de första säsongerna utspelade sig denna del innan händelserna på ön. Det var ett utmärkt sätt att skapa en förståelse för personerna vi fick följa. Vi fick se hur karaktärerna blev vilsna i livet innan de ens kom till ön. Det är ett berättargrepp som har använts i många TV-serier sedan dess.

"The Stand" gör det sämre än någon annan TV-serie jag har sett. En del av handlingen utspelar sig efter pandemin. Den andra delen förklarar hur karaktärerna överlevde pandemin. Problemet är att bakgrundshistorierna inte tillför något vidare viktigt eller intressant. Två karaktärer chillar i en stuga och upptäcker att de har samma dröm. En annan karaktär släpar omkring på en väska full med droger för att han är missbrukare. Dessa bakgrundshistorier hade kunnat strykas utan några som helst problem, då dialogen hade kunnat framföra dessa små petitesser lika bra (antagligen bättre).

Beiga karaktärer.

Jag har läst väldigt många böcker av Stephen King. Alla är inte intressanta berättelser, men King är alltid superb när det kommer till gestaltning. The Stand innehåller många intressanta karaktärer. Det är därför A och O att få till dessa när boken ska dramatiseras. Dessvärre är karaktärerna den allra beigaste aspekten av The Stand.

Innan jag går vidare, skulle jag dock vilja lyfta en skådespelare som faktiskt gjorde ett riktigt bra jobb. Hans namn är Owen Teague och spelar Harold Lauder. Trots att han har lika mycket att jobba med som de andra, lyckas han ge en komplex tolkning av en bitter ung man med asocial personlighetsstörning. När vi först stiftar bekantskap med Harold är han en utböling, som känns som att han är ungefär en månad eller två från att gå till skolan beväpnad till tänderna. Pandemin förstärker hans värsta karaktärsdrag. Och Teague gör, som sagt, ett riktigt bra jobb med karaktärens olika nyanser. Det ska bli intressant att följa Teagues karriär.

Med det sagt, skulle jag kunna skriva en krönika bara om hur beiga de övriga karaktärerna är. Här kommer ett axplock.

Ray Brentner (Irene Bedard)

Ray var en man i boken. Jag har inget emot att de bytte ut en vit man mot en kvinna från USA:s urbefolkning. Däremot är det lite löjligt att just denna karaktär inte får samma sorts (skittråkiga) presentation i de tidiga avsnitten, som de andra får. Jag förstod inte riktigt vem hon var först. Hon verkar vara någon sorts dörrvakt till Mother Abagail (Whoopi Goldberg). Sedan ska hon plötsligt vara en av nyckelkaraktärerna. Här får The Stand sina eventuella poäng för att vara ”woke” indragna.

Nick Andros (Henry Zaga)

Det blev lite kontroverser kring rollsättandet av denna karaktär. Nick Andros är en döv karaktär. Zaga är dock inte döv. Först tänkte jag inte så mycket på det; Rob Lowe, som inte heller är döv, gjorde ett bra jobb i miniserien från 1994. Men Lowe hade också mer att jobba med, främst i samspelet med Tom Cullen (Bill Fagerbakke). Jag tror att det hade varit fördelaktigt att ha en döv skådespelare, som är van vid att uttrycka sig icke-verbalt, för Zaga står mest och ser sur ut. Nick Andros är en karaktär med mycket mer djup än så.

Lloyd Henreid (Nat Wolff)

Lloyd Henreid ska alltså fungera som Randall Flaggs högra hand. I boken och i serien från 1994 (där spelad av Miguel Ferrer) är han någorlunda intelligent och auktoritär. I The Stand har de gjort en omtolkning. Denna inkarnation av karaktären är högljudd och vulgär. Wolff spelar över så att det skriker om det. Summan av kardemumman blir en karaktär som får mig att sträcka mig efter skämskudden varenda gång han dyker upp i bild.

Trashcan Man (Ezra Miller)

Matt Frewer spelade denna roll i serien från 1994. Han står för en av de mest minnesvärda prestationerna i den versionen. Trashcan Man är en psykotisk pyroman som ylar ”My life for you” på ett sätt som får det att isa till i ryggraden. I den nya versionen verkar han istället vara utvecklingsstörd. Jag vet inte om detta var avsikten. Det är inget fel på att vara utvecklingsstörd; jag hade en älskad släkting som var utvecklingsstörd. I The Stand fungerar det inte alls. Det känns bara fel. På så många sätt.

Nadine Cross (Amber Heard)

Det har varit en hel del kontroverser kring Amber Heard de senaste åren i och med alla rättsliga tvister med ex-maken Johnny Depp. Jag bryr mig inte så mycket om allt det där. Vad jag bryr mig om är att Nadine är en så beige karaktär att jag, likt Joey i Vänner, känner för att slita av mig armen bara för att ha något att kasta på TV:n varenda gång jag ser henne. Nadine ska vara en konfliktfylld med väldigt lite makt över sitt eget öde. Vi ska undra om hon är ond eller om hon bara är ett offer. Själv undrar jag hur länge det kommer dröja innan hon självdör.

Stuart Redman (James Marsden)

James Marsden var en av fem skådespelare jag tog upp i min krönika om skådespelare jag avskyr. Men jag gick faktiskt in i The Stand med ett öppet sinne. Jag hoppades att manuset skulle vara välskrivet och att regissörerna skulle blåsa liv i denna centrala karaktär. Så blev det alltså inte. Marsden lyckas ”överträffa” sig själv i beighet. Stuart Redman ska vara en ledarfigur, mannen som har koll på läget, som alla vänder sig till när det börjar skita sig. I Marsdens skepnad är Stu helt färglös och verkar väldigt aningslös. Detta är inte bara Marsdens fel; manuset är kasst och regin är livlös. Men med tanke på vad Teague lyckades göra med samma manus och regi, kan jag inte låta bli att återigen fastslå att Marsden är en av Hollywoods tråkigaste skådespelare.

En beige Randall Flagg.

Randall Flagg är en av Stephen Kings bästa karaktärer. Därför behöver vi diskutera honom lite mer utförligt (och under en lite större rubrik).

Tänk er att Djävulen skulle få ett kärleksbarn med Heath Ledgers tolkning av Jokern och ni skulle få Randall Flagg. Hans främsta drivkraft är att korrumpera mänskligheten. Han är karismatisk, manipulativ, intelligent och rakt igenom ond. Om denna karaktär inte blir rätt, fungerar inte The Stand.

Alexander Skarsgård kändes som ett riktigt bra val. Han har redan spelat vampyren Eric Northman i True Blood. Det finns en scen i ett tidigt avsnitt av True Blood där ett antal människor är fångade i vampyrernas källare. Ner för trapporna kommer Eric. Han håller på att lägga slingor i håret och har därför aluminiumfolie i håret. Han lyfter upp en av människorna i luften, sliter brutalt upp halsen med sina tänder och tömmer den stackaren på blod. Det var en oerhört intensiv och bisarr scen, som visar precis hur omänsklig Eric är efter tusen år som vampyr; han tar sig ett litet mellanmål medan han färgar håret. Vad jag försöker säga är att Alexander Skarsgård har vad som krävs för att spela Randall Flagg.

Om Skargård bara hade fått spela Randall Flagg som han spelade Eric Northman hade "The Stand" blivit bättre. Men inte ens detta har de gjort rätt i The Stand. Flagg är allmänt avslagen. Den där karisman och intensiteten som borde finnas där i varje scen, känns inte av. Skarsgårds spel är nedtonat. Hade regin varit bättre i övrigt hade det kanske kunnat fungera. Men det gör det alltså inte.

Nu spelar säkert mina förväntningar in i mitt intryck av karaktären. Men jag kan inte hjälpa det; Randall Flagg är skittråkig i "The Stand" (inte lika tråkig som Heard eller Marsden, så klart).

Och ett överflödigt beiget avsnitt på det.

"Game of Thrones" populariserade greppet med att det nästsista avsnittet av varje säsong var det mest händelserika. Detta grepp tjänar syftet att låta publiken hämta andan lite under det sista avsnittet.

I "The Stand" resulterar detta i ett sista avsnitt som är fullständigt överflödigt. De hade kunnat korta ner vissa delar av nästsista avsnittet och bara ge oss en avrundning på 10-15 minuter istället. Det hade räckt.

Fast jag säger kanske bara så för att jag verkligen hatar den här versionen av "The Stand".

MER LÄSNING: De bästa Stephen King-filmerna listade!