Hatar du Star Wars prequel-trilogi har du missat poängen
Att ogilla Star Wars prequel-trilogi är att missa vad som faktiskt är det bästa med Star Wars.
George Lucas får ofta skit för de tre Star Wars-filmerna som skulle beskriva Anakin Skywalkers resa från en liten pojke till den onde Darth Vader. Men vredet mot dessa filmer är överdrivet och innebär också att hela poängen med George Lucas hexalogi går förlorad.
Det utbredda hatet mot den så kallade ”prequel-trilogin” (Det mörka hotet, Klonerna anfaller och Mörkrets hämnd) har alltid förbluffat mig. Jag växte först upp med originalfilmerna och såg sedan Det mörka hotet när den kom ut 1999. Jag hade samlarkort av Liam Neeson och gillade skurken Darth Mauls dubbelsabel.
Det finns absolut brister i ”prequel-trilogin”, tekniska som dramaturgiska, kombinerat med halvtrist dialog, skådespel och löjliga utomjordingar. Men detta fanns redan i de tre första filmerna också. Krystad dialog och tramsiga varelser har väl alltid varit synonymt med Star Wars. Mark Hamill växte inte heller riktigt in i rollen som Luke Skywalker förrän i Jedins återkomst. En film som för övrigt innehåller små nallar som besegrar imperiets bästa armé.
I stället för att fokusera på det negativa i prequel-filmerna bör blicken lyftas för att verkligen förstå helheten med Star Wars. Episod I-III kom till för att visa att det som anses vara sagor och legender i episod IV-VI faktiskt var verklighet. Det fanns gott om Jedis och ett avancerat demokratiskt system som styrde galaxen. Men korruption och girighet tog över och allting föll samman. Här kommer det bästa med Star Wars in, nämligen den uttalade profetian om att Anakin Skywalker ska ge balans till kraften. Men vad betyder egentligen balans? Inte för många, inte för få på någon sida av vågen?
I de första filmerna i hexalogin finns det för många Jedis och i de tre sista för många av imperiets styrkor. Men mot slutet nås kanske någon form av balans när Anakin Skywalker faktiskt uppfyller profetian och besegrar mörkret i den sjätte filmen. Jediriddarna var menade att falla i prequel-filmerna. De hade blivit giriga. Mace Windu må vara cool med sin lila ljussabel, men han var också lite maktgalen. Jediriddarna vägrade acceptera att deras syfte ifrågasattes i Mörkrets hämnd. Rådet planerade därför helt odemokratiskt att göra en statskupp och störta makten. Därmed glömde de också bort deras eget syfte som fredsbevarare.
På samma sätt var Darth Sidious och hans imperium giriga i Jedins återkomst. Han skulle förinta det lilla goda som fanns kvar och bli ensam härskare över galaxen. Luke påpekade till och med att ”din övertro på dig själv är din svaghet”. Så imperiet föll och därmed återställdes till slut balansen. Helt enligt profetian.
Helheten av George Lucas hexalogi är därför det bästa med Star Wars och kanske det som på riktigt är Star Wars. En historia om en persons början, uppgång, förfall och återupprättelse. En historia om mänsklighet. En komplett saga med ett riktigt slut. En rymdopera.
Fortsättningen och de nya Star Wars-filmerna är sedan något helt annat. Det är Disneys påhitt.