Harriet Andersson 90 år – En av de stora mästarna
Briljerat sedan 50-talet
I dag fyller Harriet Andersson 90 år, en av filmhistoriens stora mästare. Eric Diedrichs önskar att hon kunde göra film för all framtid.
Harriet, Harriet, Harriet. Alla som känner mig vet vilken sucker jag är för den omisskännliga Harriet Andersson, inte bara en av Sveriges utan tidernas bästa skådespelare. Det finns få som lika starkt kan lysa upp en filmruta, om det så bara är i periferin drar hon blicken till sig med sin oerhörda pondus. Hon har liksom förmågan att vara lika ljuvlig som skittuff på en och samma gång.
I dag fyller hon alltså 90 år och som jag förstår det är hon precis lika klar i bollen och rapp i käften som hon alltid varit. Tyvärr vägrar hon att göra intervjuer, men jag har faktiskt fått ett brev av henne en gång med ett signerat foto från Sommaren med Monika, så någon form av kommunikation har det ändå blivit. Du förstår, när jag såg alla Bergmanfilmer 2018 kunde jag inte hejda mig, jag var tvungen att ta fram pennan och skriva mitt första beundrarbrev sedan jag var tolv år.
Mer än Bergmanfilmerna
Nu är i och för sig Harriet Andersson så mycket mer än sina Bergmanfilmer – vi har ju hennes underbara insats i Sidney Lumets hårdkokta deckare Spionen måste dö, Lars von Triers Dogville, samarbetena med Mai Zetterling och Stig Björkman – fast det är ändå med Bergman som hon verkligen fick skina som mest. När Såsom i en spegel släpptes 1961 kallades hennes insats internationellt för en av filmhistoriens bästa. Jag är villig att hålla med. Men jag skulle också kunna säga detsamma om den i Viskningar och rop och Gycklarnas afton.
I den sistnämnda har hon en fullständigt briljant scen med Hasse Ekman, där han spelar sin kanske vidrigaste roll i karriären – inte illa pinkat för en man som bemästrade konsten att gestalta svin. Kanske var det just Harriet som sparringpartner som lockade fram det bästa (och det värsta) ur honom.
Tips på filmer med Harriet Andersson
Med 106 film- och TV-roller på sitt CV finns det en hel del av Harriets många sidor att utforska. Men om du är ny för henne så passar jag på att ge några vassa tips här direkt:
- Gycklarnas afton (Ingmar Bergman, 1953)
- Sommaren med Monika (Ingmar Bergman, 1953)
- Sommarnattens leende (Ingmar Bergman, 1955)
- Såsom i en spegel (Ingmar Bergman, 1961)
- En dödlig affär (Sidney Lumet, 967)
- Flickorna (Mai Zetterling, 1968)
- Viskningar och rop (Ingmar Bergman, 1972)
- Den vita väggen (Stig Björkman, 1975)
- Fanny & Alexander (Ingmar Bergman, 1982)
- Dogville (Lars von Trier, 2003)
Stort grattis på 90-årsdagen Harriet, jag önskar att du kunde göra film för all framtid – å andra sidan, det har du redan gjort.
PS: För den som vill få en inblick i Harriet Anderssons fascinerande liv rekommenderas Jan Lumholdts intervjubok Harriet Andersson samtal med Jan Lumholdt från 2006. Ofiltrerat bjuds på historier om möten med alla från Orson Welles och Michelangelo Antonioni till Jack Warner och Akira Kurosawa. Harriet själv, verkade mest intresserad av snyggingen Toshiro Mifune.