Förunderligt förfärliga kalkoner: ”American Psycho 2”

Undertecknad har sannerligen pendlande preferenser för film. Allt mellan finstämda draman och råpuckad grabbighet mals ner av min populärkulturella mortel till en hejdundrande kryddblandning. Med det sagt, allt jag konsumerar är inte "bra" ur den traditionella definitionen av begreppet. Nej, faktum är att jag konsumerar minst lika mycket misslyckade kalkoner. Befängda bastarder, filmer som fullständigt missar sitt tilltänkta mål med så pass grov marginal att dess blotta existens är ett mysterium. Nu vill jag sätta ord på mina tankar i Filmtopps nya artikelserie: Förunderligt, förfärliga kalkoner.

Tanken är att undertecknad ska frossa i misslyckanden, förundras över felkalkylerade beslut och kanske bjuda på en och annan analys. Märk väl att serien inte är tänkt att bombardera läsaren med sågningar och hat, det finns tillräckligt med arga vita pseudo-vuxna män på nätet, utan siktar på att i mesta möjliga mån ödmjukt ställa sig frågan: vad fan hände här? Idag har jag kikat på den snudd på obegripliga "American Psycho 2" – så att du slipper.

"Fristående från händelserna i originalet"

Innan vi tar oss an uppföljaren så behöver vi ta avstamp i originalet: Mary Harrons filmatisering av Bret Easton Ellis kontroversiella roman. Första filmen är en favorit i den Edströmska hemvisten. American Psycho är en satirisk odyssé ner i yuppie-kulturens ideal och livsstil. En extremt vässad och förhöjd fest av såväl djupt obehag och renande skrattsalvor. Jag älskar American Psycho och hyser djup respekt för filmen, något som måhända försvarar uppföljarens förutsättningar att förtrolla mig.

I American Psycho 2 mördas den djupt störda Patrick Bateman under filmens inledande minuter. Bateman går sitt öde till mötes av en ung flicka, Rachel Newman (Mila Kunis), som sätter en ishacka i ryggen på karlsloken och detta signalerar startskottet för den unga tösens karriär som mördare av mördare. Sex år senare studerar Rachel kriminologi i Washington under ledning av den f.d FBI-agenten Robert Starkman (William Shatner), en man vars gunst Rachel törstar efter till varje pris. En målmedveten seriemördare, helt enkelt.

"American Psycho 2" är en fullkomligt obegriplig film, i synnerhet betraktat som uppföljare till första filmen. Jag undrar om filmskaparna ens sett originalet? Eller helt enkelt bara struntat i den mycket framträdande ambivalens som stöper finalen i en ödesdiger, becksvart monolog om vad som egentligen skett. Uppföljaren väljer att tömma sin urinblåsa över detta magnifika avslut och sätter plattan i mattan på den lite enklare raksträckan: Bateman var en mördare och går sitt öde till mötes på samma vis. Detta smärtar mig. Det smärtar mig extra djupt eftersom Bateman aldrig nämns igen (med undantag för epilogen) och köttet av uppföljarens historia är fristående från händelserna i originalet. Mordet på Bateman används för att skruva ihop filmernas kontinuiteter, ingenting annat. Uppföljaren bygger inte vidare på några teman, karaktärer eller ens övergripande ton från originalet. Fullständigt vansinne och ren ondska, framavlad av kostymnissar i Hollywood, skulle det visa sig. 

"En förbluffande dum uppföljare"

Jag ställde mig frågan: hur är det möjligt att vara så kreativt omdömeslös? En snabb googling ger mig svaret: American Psycho 2 var ursprungligen en fristående film vid namn The Girl Who Would't Die utan någon som helst koppling till Batemans satiriska slasher-fest. En bra bit in i produktionen drar någon nisse i nödbromsen och klistrar på American Pyscho-titeln på den fullständigt fristående filmen. Exakt hur denna tanke-process gick till kan vi bara spekulera i, men vi kan konstatera att pusselbitarna inte passar ihop hur du än sågar och skär. 

Än mer provocerande är att American Psycho 2 kanske hade fungerat solo. En sociopatisk student som mördar lärare och konkurrerande klasskamrater är en rätt festlig premiss. En collage-film dränkt i blod, helt enkelt. Dock är inte heller den delen av filmen speciellt välgjord utan plågas av en övertydlig voice-over och logiska övertramp som stundtals är förbluffande puckade. Som slasher är den inte heller speciellt våldsam och med undantag för en skojigt strypmord med kondom så sker det inte speciellt mycket minnesvärt ens för oss gore-fanatiker.

Dock är filmens blotta existens kittlande. Det är kul, på ett nästintill sadistiskt vis, att ta sig an filmen i sin imponerande omdömeslöshet. Ett unikum av grusad potential och en direkt förolämpning mot originalet som är en lyckad filmatisering som älskas av såväl bok som filmslukarna. Mila Kunis skäms över sin medverkan i eländet och Bret Easton Ellis har med all önskvärd tydlighet avvisat och frånsagt sig all inblandning i uppföljaren och menar att den inte på något vis bör länkas till originalets karaktärer, intentioner eller satiriska udd. 

Slutprodukten är en förbluffande dum uppföljare som vill slå sig fri, men fjättras fast i det förgångna. En produkt av vårdslös girighet och en nästan komisk okunskap om vad publiken förtrollades av i den första filmen. Någonstans sörjer jag, premissen hade kunnat bära frukt och resulterat i en perverterad coming-of age, inramad i ängslig pop-punk, men slutresultatet är fastkedjat på havets botten där otaliga "direct to video" uppföljare trängs i slammet.

"American Pyscho 2" är en förunderligt, förfärlig kalkon.

Här hittar du alla texter av Fredrik Edström på Filmtopp