Filmtankar från karantän i Portugal

Sedan juli förra året är jag bosatt i Portugal. Det lilla sydeuropeiska landet, beläget på den Iberiska halvön, som en gång i tiden var världens ledande centrum för upptäcktsresor och kultur, är i dag en attraktiv turistattraktion – och så mycket mer än bara Cristiano Ronaldo. Portvins-meckat Porto bjuder på vackra vyer, i Lissabon skiner det portugisiska kaklet på Alfamas fado-kvittrande gator och längst med solkusten ner till Algarve viskar Atlanten. Många svenskar har på senare dar hittat hit, och inte enbart skattesmitare som vill skåla i den portugisiska kulturen.  

Påsken är en viktig tradition här i Portugal, och inte enbart på grund av det katolska arvet utan framförallt den familjära närheten; uttrycket ”family first” är synonymt med sydeuropeiska länder och Portugal är inget undantag.

Familjer och bekanta ska samlas och äta den traditonella bläckfiskrätten polvo à lagareiro. Men i år är allt detta en illusion tack vare Covid-19 där kindpussarna, kramarna och den sociala närheten är försatta i isolering. Kyrkbänkarna gapar på påskdagen tomma och prästernas predikan är förvisade till Skype. 2020 är för evigt inskriven i historieböckerna som den sociala distanseringens år. 

När jag nu sitter här i min mjukisbyxeidyll på påskdagen i familjens sommarlägenhet i Cascais utanför Lissabon, stirrandes ut genom fönstret på gatorna som gapar tomma, där stepprullarna driver fram på den portugisiska kullerstenen, är det svårt att inte känna en gnutta melankoli. 

Allt är stängt. Inget arbete att stämpla in på, inga fotbollsmatcher att skrika sig hes på och framför allt inga biopremiärer att gå på. Premiärdatumen är flyttade från den lukrativa vår- och sommarmånaderna till den gråa hösten, och enligt The Hollywood Reporter kan filmindustrin i år gå miste om över 5 miljarder dollar i intäkter. För vem vill just nu sitta i en biosalong där grannen inte bara sörplar och smaskar – utan även hostar? Filmindustrin är just nu fast i ett limbo så starkt att till och med Leonardo DiCaprio i Inception hade kliat kalufsen i hopplöshet. 

På längre sikt kommer streamingtjänster som Netflix och HBO att stärka sina redan starka mandat med att locka affischnamn till deras produktioner, men framför allt på allvar norpa publik från biosalongerna. Pandemin kommer att medföra en försiktighet och då är TV-soffan ett säkrare alternativ.  

Behöver inte vara negativt i det långa loppet

Trots att dagen till ära firas till minne av Jesus återuppståndelse förs istället tankarna till berättelsen Apokalypsens fyra ryttare, det sjätte kapitlet i Bibelns uppenbarelsebok. Där berättas de fyra ryttarna för aposteln Johannes som en uppenbarelse från Jesus, och är en framtidssyn om jordens undergång. Den röde ryttaren, som symboliserar kriget, beskrivs på följande sätt:

”En annan häst, en eldröd, kom fram, och han som satt på den fick rätt att ta freden från jorden så att människorna skulle slakta varandra, och ett långt svärd gavs åt honom.” 

På samma sätt har det elaka viruset spridit sig och tagit freden – ekonomin – från filmindustrin på jorden, och låst in filmstjärnorna i sina kåkar, där dagarna fylls av ändlösa ”stanna hemma”-moments på Instagram. 

Men det finns fördelar med denna lockdown. Trots att min soffa och mitt Netflix-konto är ruskigt trötta på mig i nuläget och lär dra en lättnadens suck när karantänen är över, har dödtiden gett upplopp för diverse idéer och kreativitet.

På samma sätt måste filmindustrin tänka om och inte längre överskatta sina finansiella muskler. Nedskärningar av löner och dylikt behöver inte vara negativt och kommer att effektivisera filmindustrin i det långa loppet. 

”Life finds a way”, yttrar Jeff Goldblum i Jurassic Park, och denna berömda replik går att applicera på filmindustrin; Likt Jesus, ridandes på fågeln Fenix, reser sig filmindustrin ur karantän-askan och återuppstår. Förhoppningsvis kreativare och visare.