Fem filmtrender som behöver utrotas nästa decennium
De gångna tio åren har bjudit på många höjdpunkter men även format en del tråkiga trender. Här är några jag hoppas går upp i rök de kommande tio åren!
Idag tänker jag lista de mest enerverande och torra trender som vuxit fram under filmåren likt en bakterieflora från helvetet. Jag kommer främst vandra i högbudgetfilmernas mustiga landskap för att det är där jag anser att trenderna cementeras som hårdast.
5: ”Big Short”-dramady-stilen
The Big Short slog ner som en bomb 2015 och gav ett metapumpat långfinger till den cyniska korruption som genomborrade amerikas ekonomiska stomme 07-08. Adam McKay laddade en het potatis full med humor och ett berättande som rev fjärde väggen så att även vi naiva trögskallar förstod vad som hände. Ett piggt grepp!
Nu har dock jag fått nog. McKay upprepade sitt tonala grepp i Vice där det fungerade hyggligt men det blev tydligt att luften gått ur den en gång så fullblåsta ballongen. Lägg till Steven Soderberghs ogenerade kopia, The Laundromat, och inflationen når sitt klimax. Nu är jag urbota trött på ”Big Short”-stilen som mer än gärna får ta en långvarig time-out under kommande decennium.
4: CGI-sqibs i actionfilm
Förmodligen är jag en bakåtsträvande gnällfarbror vars leder inväntar en invasion av artros, men actionfilm var sannerligen bättre förr.
Datormaskinernas intåg i filmskapandets ädla konst har inneburit kreativa underverk men också en del tråkigheter. Jag saknar riktiga stunts och praktiska blodeffekter, s.k ”blood-squibs” i actionfilm.
Actionfilm kräver immersion. Allt behöver inte nödvändigtvis se realistiskt ut men det krävs en illusion om att filmen äger rum i någon version av verkligheten och CGI bryter den illusionen likt en torr, död kvist. Jag hoppas på en renässans för praktiska blodeffekter i actionfilm, helt enkelt.
3: Uppföljare som ignorerar tidigare rullar
Generellt sett är detta ett försök att blåsa liv i döda filmserier. Missförstå mig rätt, filmerna blir ofta helt ok och ibland klirrar kassakon så högt att samtliga sinnen slås ut (jag tittar på dig Jurassic World) och lyckas ibland ge utdöda filmserier nya höjdpunkter (Mad Max: Fury Road). Men framtiden känns minst sagt otrygg. RoboCop: Returns snickras på för fullt och Terminator: Dark Fate, en kompetent actionrökare, nådde ingen större publik. Den här trenden hoppas jag möter sitt slut snarast!
2: Inspirationslösa remakes
Kalla det att sparka in vidöppna dörrar men den totala invasion av sömniga remakes vi bombaderades av 2010-19 är att betrakta som den cinematiska motsvarigheten till matlagningens brunsås på påse. Total Recall, RoboCop, Papillion, Carrie, A Nightmare on Elmstreet, Point Break, Ghostbusters, Conan the Barbarian är bara några sorgebarn på denna ärekränkande lista.
Remakes är som bekant ingen ny företeelse och personligen hyser jag inget större agg mot fenomenet. Bra historier tål att omtolkas med nya kulturella ögonmått, men känns det inte som att fenomenet eskalerar och att fler och fler tillsynes heliga kor vallas till slakt? Inspirationslösa nytolkningar som utan artistisk riktning. Vi får hoppas att de kommande tio åren lägger krut på vettiga remakes!
1: Cinematiska universum utan roadmaps
För en bedagad superhjältefantast är det omöjligt att bortse från den enorma penningpung Disney lyckades sy ihop med sitt MCU (Marvel Cinematic Universe). Som alltid sökte sig pengahungriga filmbolag till guldkalven redo att själva hugga sig ett succéuniversum men så gott som alla misslyckades eller haltar sig fram.
DCEU (DC extended universe) gjorde ett tappert försök med Zack Snyder som artistisk kompass. Dessvärre haglade flopparna oftare än succéerna och DC fick till slut backa med universumbyggandet för att istället fokusera på fristående alster. En otroligt lyckad omkalibrering ska sägas.
I skräckfilmernas dunkla vrå pågår ett försök med Conjuring-universumet, ett experiment som nått monetära framgångar, men knappast några kritiska. Till och med allsmäktiga Star Wars ådrog sig ordentligt med backlash på grund av sin artistiska spretighet och Disneys tillsynes bombsäkra satsning på att expandera universumet med fristående filmer och sin egna trilogi av uppföljare.
Nej, jag känner mig trött på samtliga försök att kalibrera ett universum av filmer utan en ordentlig roadmap. Jag ser gärna att den trenden dör ut kommande decennium.
Så här ser min lista ut över trender jag hoppas dör ut under de kommande tio åren. Hur ser din lista ut?