"Fatal Attraction" – Filmen som fortfarande tvingar oss tala om otrohet

Innan Farlig förbindelse (hur charmigt kaxigt är det inte med en svensk titelöversättning?) hade premiär pratade man inte särskilt mycket om erotiska thrillers. Denna omstridda bomb av känslor som skulle komma att bana vägen för Hollywoods nya succégenre, med kommande blockbusters som Basic Instinct, Disclosure och Ett perfekt mord.

ARTIKELN INNEHÅLLER SPOILERS

New York 1987, den framgångsrika advokaten Dan Gallagher (Michael Douglas) lever ett lyckligt familjeliv tillsammans med hustrun Beth och sexåriga dottern Ellen på Manhattan.

Tidigt i filmen går Dan och Beth på ett boksläpp hos förlaget som Dan arbetar för. Under minglet träffar Dan, av en slump, en kvinna i baren. De båda hälsar artigt på varandra, hon heter Alex Forrest (Glenn Close) och arbetar som utgivare på företaget. Det finns tydligt en attraktion i luften. Alex med sin nyfikna blick, Dan med sin plötsliga nonchalanta ungkarlscharm.

Dan är en stilig man. Om han är en kvinnokarl eller inte återstår att se, men med sina tydliga ansiktsdrag, vackra ögon och mörka kostym så kan vi i alla fall konstatera att han är en charmör. Alex är en iögonfallande kvinna. Hennes naturliga skönhet och hemlighetsfulla utstrålning personifierar en brinnande femme fatale mitt i det amerikanska 80-talet.

Dagen efter bokreleasen åker Beth och Ellen bort över helgen för att gå på en visning av ett hus på landet, medan Dan möter förlagets toppskikt för att diskutera utgivningen av en ny bok. Som av en slump är även en viss Alex Forrest där. Professionellt hälsar de på varandra, men dragningskraften mellan dem är stark.

Det är ingenting "olagligt" som pågår, bara små gester. "Mikrootrohet", i en tid långt före Instagram. En speciell blick, ett särskilt leende, återkommande ögonkontakt som tydligt stör bådas koncentration.

Dan kan välja att göra annorlunda.

Efter mötet blir det av en slump (det är ingen slump) middag för Dan och Alex på en restaurang. Dan berättar om sitt arbete och om sin uppväxt för Alex, som hänfört tar in varje ord. Middagen avslutas med cognac och kaffe, med en cigarett för Alex som Dan gärna tänder. Alex frågar svävande om han, i egenskap av advokat, är diskret. Det ser ut som samma förtrollande dragningskraft som den hos två människor som upplever kärlek för första gången.

Gallagher kan fortfarande göra rätt för sig själv och sin familj. Han kan lämna restaurangen och gå därifrån. Det gör han inte, hans enda försök att rädda sig själv från sig själv, blir med sitt påstående att det inte är brottsligt att äta middag.

”Inte än”, svarar Alex, återigen med sitt hemlighetsfulla leende.

Senare, samma dag, hamnar Dan och Alex i säng med varandra. Dans lägenhet. Alla regler bryts. Det är svettigt och allra högsta grad passionerat sex mellan två personer som bara inte kan hejda sig. Dan och Alex ger sig sedan ut på salsaklubb, brinnande liv ute på dansgolvet, för att sedan sova över hos Alex.

Väl hemma talar Dan med sin fru på telefon. Utan några som helst tecken på ånger eller skam över sin otrohet levererar han ett par genomtänkta lögner. Omedelbart efter samtalet ringer telefonen igen, Alex vill träffas, så de träffas.

En blodig våldsspiral sätts i rörelse.

Solen skiner över New York när de båda promenerar tillsammans i Central Park. Om vi hade hoppat in i filmen där och då så hade jag nog trott att Alex och Dan var gifta med varandra. Känslan stannar kvar i mig, när Dan och Alex tillsammans lagar mat för att äta och dricka vin i Dans lägenhet.
Trots filmens alla tänkbara valmöjligheter till soundtrack i en era av Madonna, Toto, Bananarama och a-ha, bjuds vi istället på opera i form av Puccinis Madame Butterfly.

Det är här som Dan öppnar upp sig själv för Alex. Det briljanta skådespelet från Glenn Closes sida tillåter oss att beskåda hur Alex seriöst börjar få känslor för Dan, vars planer med affären fortfarande står oklar.

”Hur länge har du varit gift?”, frågar Alex.

”Nio år” svarar Dan.

”Har du barn?”, fortsätter Alex leende.

”Ja, en dotter på sex år”.

”... Låter bra”.

”... Ja, jag är en lycklig man”, säger Dan. Utan att låta arg eller höja rösten så frågar Alex: ”Så, vad gör du då här?”.

Trots varningsklockorna, trots signalerna Alex skickar honom, trots att han har en familj och trots att han nog vet bättre, delar de samma säng även denna natt.

Det är tydligt att Alex vill vara med honom, ha honom för sig själv. För Dan verkar däremot det hela ha handlat om en rolig helg, inget annat.

När Beth och Ellen kommer hem samma morgon, visar Dan inga tecken på ånger. Familjen Gallagher bestämmer sig för att köpa huset på landet och där ska de leva lyckliga i alla sina dagar. Men riktigt så enkelt blir det inte. Alex vill ha Dan för sig själv, och när hon inte kan få honom blottas en mörk sida.

En blodig våldsspiral sätts i rörelse, och snart står det klart att någon är ute efter att skada familjen, men det är först när Alex tar steget längre som Dan inser allvaret i vad han gjort.

En sexig, psykologisk thriller.

Samma år som den hade premiär blev Fatal Attraction den andra mest sedda filmen i USA 1987. Varken Dödligt Vapen eller Brian De Palmas De Omutbara kunde konkurrera.

Fatal Attraction lanserades som en "sexig psykologisk thriller", vilket är väl passande. Det är riktigt att filmen ofta är skrämmande som en thriller, obehaglig och absolut våldsam vid flera tillfällen. Sex spelar även en stor roll i filmen, vilket tillsammans med sin storm av känslor, hur smörigt det än må låta, gör Farlig förbindelse till rätt film att se över en flaska vin.

Med snygga kläder och snabba intensiva scenbyten där hjälten i sista stund lyckas rädda dagen stärker filmens kultstatus som en het 80-talsfilm med två heta up and coming-skådisar.

Men det finns ingen hjälte i den här filmen.

Filmen tillhör samma kategori av filmer som Ett oanständigt förslag och Pretty Woman. Filmer som vi idag lättsamt kan kalla för ”klassiker”, men som med all rätt har kritiserats på grund av sina kvinnoskildringer där kvinnan kan köpas och reduceras till objekt som säljs eller delas mellan män som pris.

Vem är egentligen Alex Forrest?

Ett särskilt problem med Farlig förbindelse är att Alex Forrest, som trots att hon är en av filmens två huvudkaraktärer, lämnar oss nästan helt ovetande om vem hon egentligen är. Hennes uppväxt, barndom, vad hon varit med om eller varför hon är som hon är tilldelas ingen som helst uppmärksamhet. Hon reduceras istället helt till en ”psykopat”, och tvingas bli, trots sin potential för att utvecklas, nästan som Michael Myers i Halloween-filmerna.

Hennes psykiska ohälsa utnyttjas istället helt för att skapa dramatisk effekt, något som Glenn Close under inspelningen invände mot flera gånger och menade, i en intervju med The Guardian, gör det omöjligt för publiken att verkligen förstå hennes karaktär:

– När jag hörde att de ville göra mig till en psykopat, istället för någon som var tragisk och självdestruktiv, så var det ett djupgående problem för mig. Eftersom jag gjort så mycket efterforskning kring karaktären så kände jag att, trots att det fanns hemligheter och trots att folk kanske inte förstod [Alex] beteende; så förstod jag det.

Men trots detta, trots sitt komplexa och kontroversiella arv, trots kritiken om att det hela bara är en "billig erotisk thriller" som slänger fram ”förbjudna” ämnen”, så finns det fortfarande en sak som Farlig förbindelse lyckas med. Nämligen porträtteringen av mannen som inte kan hantera sin egen frihet.

Det finns ingen hjälte i Farlig förbindelse, lika lite som det egentligen finns någon klar skurk. Alex Forrest är tydligt menad att vara "den onda" i filmen, och allt eftersom hennes karaktär utvecklas till någon som tar till våld, så blir hon väl i viss mån även det. Men riktar vi samma granskning mot Dan Gallagher så står vi inför ett fullständigt blodbad.

Michael Douglas är lysande, kanske till och med för bra…

Michael Douglas är verkligen enastående i sin karaktärisering av en man som både vill äta kakan och behålla den. En man som ger tomma och genomskinliga förhoppningar till kvinnor bara för sex. För Alex så var helgen de delade med varandra speciell och samtalen, skratten, tankarna, minnena och känslorna mer än bara sex.

Det är Dan, som trots att han har fru och barn, väljer att träffa Alex. Han behandlar henne som om hon vore Beth och kastar sedan bort henne när hans ”riktiga fru”, kommer hem. Det är han som skickar signalerna, som han inte kan leva upp till, och det är han som i slutändan sårar alla runt omkring sig.

Det finns en scen i mitten av Fatal Attraction där Alex berättar för Dan att hon är gravid. Hans första reaktion är att hon ska göra abort, ett barn mellan dem hade varit ett levande bevis på deras affär. Dan erbjuder sig att betala för ingreppet, men Alex vill behålla barnet.

I den allra bästa av världar växer alla barn upp med föräldrar som kommer att älska dem villkorslöst, men det finns fortfarande något väldigt anmärkningsvärt i hur Dan föreslår att Alex bara ska ”göra en abort”, som om det vore att beställa kaffe. Dan, blind inför sina privilegier, blottar här sin förenklade syn på den kvinnliga kroppen.

Romeo och Julia handlar om ett förbjudet kärlekspar tillhörande två adelsfamiljer i italienska Verona som ligger i fejd med varandra i slutet av 1500-talet. I berättelsen är det helt otänkbart att Romeo och Julia ska få träffas och att skulle få gifta sig är närmare bestämt en omöjlighet.

Shakespeares briljanta verk förblir i alla fall för vårt sammanhang, den enda sanna berättelsen om förbjuden kärlek, långt bortom från Michael Douglas visserligen också briljanta men nästan lite för realistiska porträttering av en man som ser kärlek som ingenting, en man som ser på sex som ingenting, som ser giftemål som ingenting, barn som ingenting. Orden ”jag älskar dig” som ingenting.

Skådespelet förblir fenomenalt.

Människor som blivit bedragna, lurade och som fortfarande, flera år senare, tampas med en oförmåga att kunna bygga en stabil relation. Förhållanden byggda av riktig kärlek som ändå splittras helt i onödan, drömmar om familj, bröllop och barn som krossas av otrohet.

Jag vet inte huruvida Farlig Förbindelse har åldrats väl eller ej, jag är inte rätt person att fråga. Skådespelet förblir fenomenalt, den kemi som vibrerar mellan Douglas och Close saknar motstycke. Men det gäller att ta filmen med en nypa salt, ibland med mer än så. Missta mig inte, den är inte poänglös och det är inte vilken produktion som helst som lyckas multiplicera hela sin budget (14 miljoner dollar) med tjugotre i intäkter.

Trots sin ålder så erbjuder filmen fortfarande oss ett tillfälle för rannsaka oss själva, och lära oss från en tragisk saga om hur fel det verkligen kan bli när vi är själviska.

För mer läsning, se vår lista över årets bästa filmer!