Fantasin tar plats i finrummet

Fantasy är fult. Fantasy är konstigt. Fantasy är omoget.

I Skönheten & Odjuret lyder en av låtarna "Som om sagans värld blivit verklighet. Främling blivit vän. Vad ska hända sen?". Filmen är förankrad i sagan och fantasins värld, men berättelsen handlar om något så mänskligt som acceptans och inkludering. Människan Belle och det monstruösa Odjuret dansade kärleksfullt till varandra, världen föll pladask för dem och berättelsen nominerades som första animerade film för Bästa film på Oscarsgalan 1992. Var det dags för den svartmålade fantasy-genren att få lite upprättelse? Var det dags att ömsa sitt skinn och träda in i finrummet? Nä, inte riktigt än.

När Peter Jackson erhöll sin Oscarsstyatyett för Bästa film år 2004 för Sagan om Konungens Återkomst hade sagan blivit verklighet. Den konstiga främlingen var inte längre lika ful, konstig och omogen. Jackson sa i sitt tacktal att han kände sig oerhört rörd att juryn valt att hedra fantasy-genren med en vinst och att de kunnat se bortom alla de yttre konventionerna som trollkarlar, hobbitar och troll för att hylla kärnan i berättelsen.

I natt var det dags igen. Guillermo del Toro tog med darr på rösten och uppenbart tårögt emot utmärkelsen Bästa film för sin lilla fantasypärla The Shape of Water. En kärlekshistoria klädd i fantasydräkt om en stum kvinna och en amfibiskt humanoid varelse och deras kamp mot utanförskap. Hade jag fått välja hade del Toro vunnit redan 2006 när han golvade världen med sitt fantasykrigsdrama Pans Labyrint (ibland känd som världens bästa film). Hur som helst, The Shape of Water visar att fantasy har sin plats även bland de finklädda individerna på Oscarsgalan. Under sitt tacktal sa del Toro att fantasy-genren är ett verktyg som kan användas för att tackla problem i den verkliga världen.

"This is a door. Kick it open and come in.”

Gåshud.

Tyvärr har en del svårt att fortfarande förstå.

Under galan satt filmskribenten Jan-Olov Andersson med i Aftonbladets livesändning av evenemanget. Med titeln "filmexpert" på sin namnskylt förväntade jag mig en viss standard av hans uttalanden (plus att jag faktiskt hade betalt 1 kr för Aftonbladets premiumtjänst - då vill jag ha valuta för pengarna). Strax innan galans sista pris skulle delas ut hävdade Andersson att The Shape of Water handlade om nåt amfibiskt "blötdjur" och avfärdade filmen på grund av sin genremässiga placering inom fantasy. Han föredrog filmer med "riktiga människor" (vad det nu är) i.

Det finns en extrem problematik i detta uttalande som gör mig både arg och ledsen. Åter igen förpassas genrefilmen till filmvärldens fulsida. Sagan är inte verklighet. The Shape of Water handlar om att hylla mångfald, det "annorlunda" och att förespråka inkludering. Filmens antagonist, spelad av Michael Shannon, tycks ha svårt för detta när han i filmen blir utmanövrerad av en stum kvinna, en homosexuell äldre man och en amfibisk fiskman. På samma sätt som Jan-Olov Andersson vägrar se bortom fantasy-filmens "konstiga" yttre klarar inte skurken inte heller av att se deras mänsklighet. 

Fantasin är ett sjuhelsikes redskap och kanske människans största tillgång. Jag har älskat fantasy och genrefilmer sen barnsben eftersom de har gett mig så mycket mer än vad verkligheten kunnat. Att åter igen se den nedsparkad  bara för att den är "konstig" gör mig lite sorgsen. Del Toro vill visa att monster inte behöver vara onda och förtjänar att dö i tredje akten, så att hjälten kan fira. Kanske är de riktiga monstren de oförstående som vägrar höja blicken, titta en i ögon och se mänskligheten. För fantasy är så mycket mer än nåt "blötdjur"- fantasy är baske mig så mycket människa det kan bli.