Ealing-komedierna: Anarki och trivsel från London!

Så vad är en Ealing-komedi? Om man ska jämföra Ealing Studios med någonting aktuellt så skulle man kunna dra till med Pixar – ett bolag där filmerna kan se inbördes mycket olika ut, men som ändå bär bolagets omisskännliga prägel. Eller för att ta något svenskt: Hasse och Tage.

Mosebacke Monarki, där de utropade kvarteren kring Mosebacke torg på Söder i Stockholm till en egen nation, var direkt inspirerad av Ealing-filmen Biljett till Burgund (Passport to Pimlico), där en stadsdel i London upptäcker att den inte tillhör England utan är en del av den franska regionen Burgund.

Det Ealing-komedierna har gemensamt med Hasse och Tage är att det är humor skapad av medelklassakademiker, men som står på arbetarklassens sida. Skämten kan vara vassa och svarta och ta upp tabubelagda ämnen, men stämningen är samtidigt väldigt trivsam.

Ukulelespelare ger Hitler smäll på käften.

Chef för Ealing Studios var Michael Balcon, yngsta sonen till judiska immigranter från Litauen. Han drevs, kanske på grund av sin invandrarbakgrund, av ambitionen att bli mer brittisk än britterna själva. Som filmproducent strävade han efter att hylla allt som var hederligt och sunt i det brittiska samhället, men det som hans bolag blev mest känt för är en serie komedier gjorda 1949–1955 med budskap som att brott lönar sig och att det bästa som finns för människor är alkohol och tobak.

Ealing var ett litet bolag och Balcon drev det som om det vore en engelsk privatskola där han var rektor. Som regissör fick man gå den långa vägen. De började ofta som klippare och först efter att ha insupit Ealing-andan under några år fick de förtroendet att leda egna produktioner.

Michael Balcon tog över ledningen för Ealing Studios 1938 och i början av andra världskriget producerade bolaget klämkäcka patriotiska filmer där det kunde hända saker som att den ukulelespelande komikern George Formby firade ner sig från en luftballong under ett av Hitlers tal och gav Führern en smäll på käften.

När kriget hade pågått några år accepterade publiken inte den sortens filmer längre och Balcon anställde dokumentärfilmare för att åstadkomma något som kändes mer trovärdigt. Filmerna blev också mer realistiska, men utan att ge avkall på sitt uppbyggliga och fosterländska budskap.

Men när kriget tog slut hände någonting, både med publiken och med bolaget. Människor som genomlevt ett världskrig var inte längre mottagliga för ren verklighetsflykt eller uppbygglig patriotism. I USA gav det upphov till film noir, hårdkokta cyniska filmer som tog fasta på människans lägsta instinkter, och i England kom en våg av svarta lätt anarkistiska komedier, som drev med överheten och ställde gamla värderingar på huvudet.

Obekymrat släktmord gör Alec Guinnes till stjärna.

Michael Balcon ville fortfarande producera realistiska och samhällsnyttiga filmer, men i sant brittisk anda blev det också tillåtet att vara självironisk och driva med den egna höga moralen, och det var just de filmerna som gick hem hos publiken.

Jag stal en miljon (The Lavender Hill Mob), om en banktjänsteman som slår sig ihop med ett gäng småtjuvar för att smuggla guld från London till Paris, var en direkt parodi på en av bolagets egna filmer om polisarbete, som gjorts på beställning av polisen, och Mannen i den vita kostymen, en satir om ett stagnerande England i otakt med samtiden, sågs av många som ett skämtsamt porträtt av bolaget Ealing. Flera av replikerna som yttras av filmens allra mest reaktionära kapitalist var saker som Michael Balcon hade sagt till sina anställda.

Av skäl som är lätta att inse var Balcon inte alltid helt bekväm med de här filmerna, men samtidigt var de så framgångsrika att manusförfattarna och regissörerna fick hållas. En annan film som Balcon inte var hundra procent entusiastisk över var Sju hertigar (Kind Hearts and Coronets), som av många anses som bolagets mästerverk och som förmodligen är den Ealing-film där den svarta humorn drevs allra längst.

Den handlar om Louis D'Ascoyne Mazzini, oäkta son i en adelssläkt, som under muntra former mördar sju av sina släktingar för att få ärva titeln som hertig. Hela släkten D’Ascoyne, sammanlagt nio personer, spelas av Alec Guinness, som fick sitt genombrott i den här filmen.

Ealing-komedierna blev populära över stora delar av världen, även i USA. Men just i USA, där man fortfarande hade strikta regler för vad film fick och inte fick innehålla (den s.k. Hays-koden) blev man ändå tvungen att göra vissa ingrepp för att filmerna skulle få visas. I Massor av whisky togs ordet whisky från titeln och Sju hertigar fick ett nytt slut där det tydligt förklaras att Louis D'Ascoyne blir straffad för sina brott (i England lämnades slutet öppet).

Ett urval av de bästa Ealing-komedierna:

Biljett till Burgund (Passport to Pimlico, 1949). Festlig satir, inspelad på plats i ett fortfarande sönderbombat London, där befolkningen i några kvarter får nog av engelska ransoneringar och ansluter sig till Frankrike.

Tillgänglig på: DVD och Blu-ray.

Massor av Whisky (Whisky Galore!, 1949). Ännu en satir med ransoneringstema. Invånarna på ön Todday utanför Skottlands kust blir utan whisky, men ett skepp med 50 000 flaskor går på grund strax utanför ön. Den engelska kaptenen för det lokala hemvärnet försöker, med klent resultat, stoppa plundringen av skeppet.

Tillgänglig på: SVT Play.

Sju hertigar (Kind Hearts and Coronets, 1949). Svart komedi med ett av de roligaste manus som någonsin skrivits. På rätt humör skrattar man åt varje replik.

Tillgänglig på: DVD och Blu-ray.

Jag stal en miljon (The Lavender Hill Mob, 1951). Lättsam parodi på s.k. heist movies, alltså filmer där en liga planerar ett rån som ska göra dem enormt rika. Manusförfattaren T.E.B. Clarke var noggrann med researchen och fick råd av Bank of England om hur man kunde bära sig åt för att stjäla guld för en miljon pund.

Tillgänglig på: SVT Play

Mannen i den vita kostymen (The Man in the White Suite, 1951). Satir, med inslag av science fiction, om konsumtionssamhället. En forskare vid en textilfabrik uppfinner ett tyg som aldrig blir smutsigt och aldrig går sönder. Både cheferna och arbetarna på fabriken inser att hans tyg är ett hot mot hela textilindustrin och gör allt för att stoppa honom.

Tllgänglig på: DVD

Ladykillers, 1955. Den sista Ealing-komedin, gjord bara några månader innan bolaget såldes till BBC. En liga planerar ett bankrån och hyr under förberedelserna ett rum hos en gammal änka under förevändning att de är en stråkkvartett som behöver öva. Svart komedi i Londonmiljö som bitvis parodierar gamla tyska stumfilmer om groteska brottslingar. Bröderna Coen gjorde en nyinspelning 2004.

Tllgänglig på: DVD och Blu-ray.

MER LÄSNING: Här hittar du alla Johans tips!