SPECIAL: Disney 100 år – Djungelboken i fokus
Djupdykning i Disneyklassikern från 1967
I dag, den 16 oktober, fyller Disney 100 år och Filmtopp låter strålkasten lysa extra stark på bolaget. Vi inleder bevakningen med att dyka ner under trädens gröna höjd, närmare bestämt i Indiens djungel, för att spendera tid med några av Disneys mest tokiga och älskvärda karaktärer i "Djungelboken". Håller klassikern ännu, trots att den har 56 år på nacken?
Filmen som hade premiär 1967 kan mångt och mycket klassas som en av de främsta som Disney har gjort. Den har givit oss odödliga låtar och citat som fortfarande cirkulerar i det sociala när någon vill vara lite smårolig med att säga “äta myror?”, ”kittlar dödsskönt i kistan” eller “Vilken lattjo liten pryl!”.
När "Djungelboken" hade premiär i USA den 18 oktober 1967 var företagets grundare Walt Disney (1901–1966) inte längre i livet. Filmen var den sista han var involverad i och kanske den sista filmen på många år, förutom Aristocats (1970), som höll en högkvalitativ nivå innan Disney gick in i en formsvacka, för att sedan få ett storartat uppsving från slutet av 1980-talet fram till 1990-talets slut, det som i filmkretsar brukar kallas Disneys renässans-era.
En klassiker föds
Efter att Disney hade köpt loss rättigheterna till den klassiska boken av Rudyard Kipling kunde arbetet börja med att ”Disneyfiera” historien om den lilla pojken Mowgli. För den som inte är bekant med handlingen i Djungelboken kommer här en kort beskrivning:
Mowgli är ett övergivet spädbarn som hittas av pantern Bagheera mitt i Indiens djungler. Han uppfostras av vargar under sina första år innan han måste tillbaka människobyn för att undkomma den fruktade tigern Shere Khan. Under sin vistelse i djungeln träffar han på en mängd olika djur som exempelvis hysteriska apor, militäriska elefanter, levnadströtta gamar, en hypnotiserande orm, en beskyddande panter och, framför allt, den omåttligt levnadsglada björnen Baloo.
För den som är inläst på ämnet är det ingen nyhet att Kiplings roman och Disneyfilmen inte har speciellt mycket gemensamt. Många av karaktärsdragen är annorlunda, vissa karaktärer får ta mindre plats i filmen och händelseförloppet är grovt reviderat. Därtill är Kiplings roman betydligt mörkare i sin framtoning. Det fanns exempelvis inget utrymme för Baloo att springa runt och tramsa i Kiplings ursprungsberättelse. I boken är han mer av en äldre mentor för de yngre djuren i skogen. Men låt oss lägga Kiplings roman åt sidan för nu och kika på den versionen som visades på sverigepremiären 1968.
Den svenska dubbningsversionen
För den som är väl bevandrad inom svensk dubbning innehåller filmen några av de mest återkommande rösterna. Den okrönte svenske dubbningskungen Hans Lindgren som gör rösten till ormen Kaa känner vi bland annat igen i rollen som Glader i Snövit och de sju dvärgarna (1937), Sorken i Filmen om Nalle Puh (1977) och som doktorn i Mariannelunds röst i filmerna om Emil i Lönneberga (1971–1973). Vi hör även hans berättarröst varje julafton i berättelsen om Tjuren Ferdinand (1938). Några andra i den svenska rollistan är Gösta ”Rederiet-Reidar” Prüzelius som gör Bagheeras stämma samt Olof Thunberg, i dag mest känd för att vara Greta Thunbergs morfar, som levererar Shere Khans skrovliga röst.
Kanske tillhör du en av dem som känner att en av julaftonens ”höjdpunkter” – Kalle Anka och hans vänner önskar God Jul börjar bli lite tråkigt och enahanda efter alla dessa år. Att varje år se programmet är en tradition som är så djupt rotad i ett strikt julaftonsschema som är så pass hugget i sten att det är i det närmaste hopplöst och i princip klassas som dödsstraff om man föreslår bojkottning av programmet.
Då kan du denna jul, strax innan någon äldre släkting intar den traditionsenliga eftermiddagsvilan, slänga fram anekdoten om att Baloos talröst respektive sångröst görs av två olika personer. När Baloo pratar är det underhållaren Beppe Wolgers och när Baloo svänger loss och uppmanar oss att vara nöjda med allt som livet ger är det sångaren Rolf Bengtsson.
Mest sedda biofilmen i Sverige
Som bekant är Lasse Åbergs kultförklarade film "Sällskapsresan" (1980) den mest sedda svenska filmen på bio i Sverige med drygt två miljoner besökare. Vad som är mindre bekant är att Djungelboken är den film som överlägset flest sett på bio i Sverige. Detta fastslogs efter att Svenska Filminstitutet gjorde statistik över biofilmer mellan 1965 och 2020. Det visade sig att Djungelboken toppade listan genom att ha lockat drygt 4,5 miljoner biobesökare. Tvåa på listan var Sound of Music (1965) med 3,4 miljoner – en ganska god marginal med andra ord.
Med tanke på hur biobesöken drastiskt sjunkit de senaste åren är det i nuläget otänkbart att någon skulle kunna putta ner "Djungelboken" från den överlägsna ledningen.
Tankar efter att ha sett filmen
OBS! Filmen kommer att spoilas. Har du av någon anledning inte sett ”Djungelboken” ännu – sluta läsa här.
Redan i öppningsscenen slås man av de oerhört vackra illustrationerna när vi gör en resa ner under trädens gröna höjd. Färgprakten och de illustrerade bakgrunderna är genomgående under filmens gång en fröjd att se. Musiken består i huvudsak av klarinett, slagverk, flöjter samt några andra exotiska instrument som ger lite indiska influenser samtidigt som den klassiska disneystilen finns där.
Filmen har en tydlig episodisk struktur där en del karaktärer dyker upp i en scen för att sedan aldrig återkomma. Det blir nästan som en revy med små sketcher där en stor favorit är de fyra melankoliska gamarna Buzzie (J. Pat O’Malley), Flaps (Chad Stuart), Ziggy (Digby Wolfe) och Dizzie (Tim Hudson) som får stå i rampljuset under andra halvan av filmen. En vida spridd anekdot är att gamarna är designade efter det omåttligt framgångsrika och omtyckta bandet The Beatles.
De fyra medlemmarna i bandet var erbjudna att göra rösterna till de fyra gamarna men valde att tacka nej. Ändå är gamarna i den slutliga filmen en hommage till Beatles. De har en tragikomisk dialog och som sedan går över i en låt som har en tydlig influens av barbershop med sin stämsång.
Överlag är karaktärsutbudet en av filmens stora tjusningar när handlingen tillhör en av de svagare i Disneys historia. Den excentriska soffliggaren Kung Louie känns som en tydlig föregångare till Timon och Pumbaas mantra ”Hakuna matata”. Han har sitt palats och sina undersåtar och upplever inga större bekymmer. Även när hans boning förstörs under Baloos oinbjudna besök tycks hans goda humor vara intakt.
Den, enligt Bagheera, ”dumma djungelbjörnen” Baloo bör räknas som filmens stora stjärna som predikar för Mowgli, och använder honom som ställföreträdande ryggkliare, att man ska vara nöjd med allt som livet ger. Saken är att Baloos textrad säger något om vår samtid. Vi köper saker som tydligen ska göra oss lyckligare. Enligt Baloo ska vi i stället vara nöjda över det vi har i stället för att försöka fokusera på det vi inte har.
För övrigt har Bagheera och Baloo en skön dynamik där den förstnämnda är saklig och ansvarstagande medan den andra är betydligt mer skojfrisk och avslappnad. Den typen av kontraster känner vi igen från klassiska komikerpar som exempelvis Helan & Halvan och Magnus & Brasse och som ofta är ett framgångsrikt koncept.
Det kanske är en ytterst kontroversiell åsikt som jag vågar sticka ut hakan med, men jag anser att Baloo är en krävande person att umgås med. Han är en go´ person att hänga med i en helg men efter det vill man gärna ta några veckors paus innan man träffar honom igen. Vad tycker du? Är jag för hård?
En mansdominerad film
Samtidigt som karaktärsutbudet är rikt på färgstarka personer är det dominerat av i princip bara manliga karaktärer. Undantagen är den auktoritära överste Hathis (J.Pat O’Malley) fru Winifred (Verna Felton) samt den lilla flickan Shanti (Darleen Carr) som till slut lockar tillbaka Mowgli till människobyn. I övrigt är det enbart manliga karaktärer, vilket gör det omöjligt för filmen att klara det klassiska Bechdeltestet. Läs mer om vad testet går ut på här.
Det är inte bara karaktärerna som i sig är manliga. Mycket av dialogen och handlingen kretsar kring att bli en vuxen man. Kung Louie proklamerar i sin jazziga och svängiga låt att ” Ja' vill ju bli en man, en människa” och människobyn refereras inte sällan som ”mansbyn”. När Bagheera insisterar på att ta Mowgli till mansbyn protesterar Baloo genom att säga ” Till människobyn? Har du fått spader? Då blir han ju en människa!”.
Filmen är dessutom en avstickare från tidigare Disneyklassiker där en ung och vacker prinsessa ofta står i fokus. Därtill blir hon dock inte komplett utan att en prins räddar henne och sedermera gifter sig med henne. Det leder mig in på den onda karaktären i Djungelboken. Disney har en lång historia av elaka styvmödrar, häxor och drottningar. I denna film är det tigern Shere Khan som intar rollen som den onda karaktären.
Paradoxalt nog ser vi honom inte i bild förrän halvvägs in i filmen. Vi får tidigt veta att han är farlig och att han hatar människor men han väntar med att uppenbara sig. Det är inte svårt att dra paralleller till Scar i Lejonkungen (1994) som likt Shere Khan är lågmäld i sin framtoning och ond sinnet. Skillnaden är att Scar är betydligt mer hotfull medan Shere Khan med sitt relativt korta framträdande inte hinner bli särskilt farlig innan hans attack på Mowgli avvärjs av en djärv Baloo med viss assistans av gamarna.
Medryckande musik
Vid sidan av alla de underbara karaktärerna är det den fantastiska musik som skapades av bröderna Richard och Robert, oftast endast omtalade som Bröderna Sherman, som är filmens stora underhållning. Bröderna hade sin storhetstid under 1960- och 70-talet när de stod för musiken till Aristocats (1970) och framför allt till Mary Poppins (1964), genom vilken de blev belönade med två Oscarsstatyetter.
Bröderna skrev majoriteten av musiken till ”Djungelboken” förutom ”Var nöjd med allt som livet ger” eller ”The Bare Necessities” som den heter på engelska. Den komponerades av den amerikanske singer-songwritern Terry Gilkyson och nominerades för ”bästa sång” på Oscarsgalan men förlorade mot ”Talk to the Animals” från Dr. Dolittle (1967). Den vann dock i framgång för, ärligt talat – vem har under de senaste åren gått runt och nynnat på ”Talk to the Animals”? Inte många om du frågar mig. Desto fler går runt och trallar på Baloos trudelutt eller den andra stora låten i filmen – Kung Louis jazziga ”Jag vill va’ som du”, på engelska ”I Wan’na Be like You”.
Slutet, lyckligt eller olyckligt?
Låt oss även ta upp slutet på hela filmen. Mowgli och Baloo har i slutet av filmen ett enormt starkt band till varandra och är i det närmaste oskiljaktiga. Baloo säger till och med att “ingenting ska någonsin kunna skilja oss åt” och Mowgli instämmer genom att säga ”Baloo, jag vill stanna här med dig”. Baloo blir den fadersgestalten som Mowgli aldrig fick och tar honom under sina vingars beskydd.
Allt är frid och fröjd men ett tu tre träffar Mowgli den jämngamla flickan Shanti vid vattenbrynet när hon ska hämta vatten med sin kruka. Han blir hänförd av att se någon av sin egen släkt och överger därmed sina kumpaner – Baloo och Bagheera – som står och spionerar i ett buskage en bit bort. Det tog ett tag innan chocken lade sig, men frågan kvarstår ändå om det ska räknas som ett lyckligt eller olyckligt slut.
Huvudproblemet i hela filmen går ut på att Mowgli bör föras tillbaka till människobyn för att undkomma att bli dödad av den fruktade Shere Khan. På vägen träffar han Baloo som blir hans beskyddare och som till slut även räddar Mowgli från Shere Khan. Allt pekar därefter på att Mowgli ska stanna i, den numera, ofarliga djungeln men så blir inte fallet. Om man tillåter sig själv att övertolka filmen kanske det finns en underliggande tanke om att människor och djur bör segregeras från varandra och att det är det som är anledningen till att filmen slutar som den gör.
Jag håller ändå fast vid att det skulle innebära ett lyckligare slut om Mowgli och Baloo fick vandra hand i hand tillbaka in i djungeln med en muttrande Bagheera, efter misslyckat uppdrag, i släptåg efter de lyckliga tu. Kanske är det mest diplomatiskt att säga att slutet inte är riktigt fulländat. Mowgli vänder sina vänner ryggen och utan att ta farväl vandrar han in i människobyn utan någon tydlig förklaring.
Andra filmversioner
Disneys klassiska version från 1967 är utan tvekan den mest sedda och mest uppburna versionen av Kiplings roman. Det finns dock fler versioner. Redan 1942 filmatiserades den i Technicolor. Filmen är helt bortglömd i dag men var på sin tid en relativt stor framgång. Filmen följer en annan handling än Disneyfilmen. Bland annat misstas Bagheera för att vara Mowgli i en annan skepnad och de mänskliga karaktärerna har ett större utrymme.
Under det legendariskt starka filmåret 1994 som är ett av filmhistoriens bästa, om inte det definitivt bästa, gjorde Disney en live-action-version med bland andra Sam Neill, John Cleese, Jason Flemyng och Cary Elves i rollistan. Dessvärre är den filmen inte anledning till att 1994 blev ett oerhört starkt filmår med många klassiska titlar. Den drunknade i stället i filmutbudet och är i dag svår att hitta på streamingtjänster.
När Disney inledde sin sejour med att göra live-actionversioner av sina klassiska filmer var Djungelboken en av de första till att få en remake. Med en Oscarsvinst för bästa specialeffekter och en gedigen rollista som inkluderar Bill Murray, Ben Kingsley, Scarlett Johansson, Christopher Walken och Idris Elba bör filmen från 2016, rent betygsmässigt, tillhöra en av de bättre av Disneys nyinspelningar.
Netflix gjorde en egen version bara två år senare med titeln Mowgli: Legend of the Jungle med regi av Andy Serkis som var betydligt mörkare än sina föregångare. Filmtopps recensent tyckte att ”dessvärre blir filmen för allvarlig, den saknar helt underhållande komponenter och känns mestadels bara långtråkig och utdragen”.
Därutöver gjorde Disney en uppföljare 2003. För den, som likt mig, är besviken på slutet i den första filmen får till viss del sin revansch i uppföljaren. Mowgli lever ett lyckligt liv med Shanti och hennes familj i människobyn, men det som skulle göra honom ännu lyckligare vore om han fick träffa sin bästa vän Baloo igen. En dag slår önskan in och de beger sig tillsammans ut i djungeln igen. Det dröjer inte länge förrän även Shere Khan får nys om att Mowgli återvänt till djungeln och sen är karusellen i gång.
Några av karaktärerna sadlade även om och lämnade Indiens djungel för att bosätta sig i hamnstaden Kap Suzette. Baloo gick och blev en ytterst skicklig pilot, Kung Louie blev barägare och Shere Khan en uppburen affärsman. Allt detta kunde vi följa i tv-serien Luftens hjältar (1990–1991).
Avslutningsvis går det att konstatera, som nämndes i inledningen, att filmen är en av de mest klassiska av Disneyfilmer. Även fast det är möjligt att rikta kritik mot det mansdominerade karaktärsutbudet samt ifrågasätta slutet är det en film som man blir glad av att se. Låtarna är svängiga och kommer att hänga med i ett bra tag framöver. Även fast Disney de senaste åren blivit ifrågasatta och inte lyckats hålla uppe en lika högkvalitativ filmproduktion som tidigare är det en trygghet att gå tillbaka till en odödlig Disneyklassiker, som exempelvis Djungelboken. Grattis på födelsedagen Disney!
Jag låter vår allas favoritbjörn (ursäkta Nalle Puh, Björne & Bamse) att säga några väl valda kloka ord:
"Look for The Bare Necessities. The Simple Bare Necessities. Forget About Your Worries and Your Strife."
Mer läsning: