Andreas hyllar Andor: "En jävligt bra serie"
En ny sida av Star Wars
I Andor får vi följa Cassian Andor (Diego Luna) från "Rogue One". Det är en mörkare, smartare och djupare sida av Star Wars. Det är en jävligt bra serie, rent ut sagt.
Egentligen hade det ju varit på sin plats med en recension av "Andor", nu när första säsongens sista avsnitt har rullat ut på Disney+. Saken är den att vi på Filmtopp vill skriva kompakta recensioner, som helst ska vara under 500 ord långa. Men det räcker helt enkelt inte när jag ska skriva om Andor. För Andor visar upp en ny sida av Star Wars, vilket i mitt tycke kräver en liten djupdykning.
För de av er som inte vet, handlar "Andor" alltså om Cassian Andor (Diego Luna), rebellen vi blev presenterade för i mästerliga Rogue One, som jag har skrivit en rätt lång hyllningskrönika om.
"Andor" är en prequel-serie, som alltså utspelar sig fem år innan händelserna i "Rogue One". Andor tar stilen och känslan från Rogue One och utvecklar konceptet. Resultatet skiljer sig markant från det mesta som har producerats i Star Wars-väg.
Den gamla stilen
De nio huvudfilmerna (episod I-IX) i "Star Wars" är i grund och botten science fiction-äventyr med inslag av bland annat fantasy, western och japansk samurajfilm (jidaigeki för de av er som tycker om överkurs). Våra hjältar ser ut att befinna sig i fara många gånger, men vi kan för det mesta känna oss trygga i att de kommer klara sig. Hjältarna är de bästa av vänner och filmerna bjuder på en hel del humor. Skurkarna, å sin sida, är ofta rätt endimensionella och skulle inte kunna träffa vatten om de så stod i en jolle mitt ute på en sjö.
"The Mandalorian", den första liveaction-serien som har produceras under varumärket Star Wars, visar upp en lite annan sida av Star Wars. Men det är fortfarande samma stil. Mando (Pedro Pascal) är tydligt inspirerad av westerngenren, och bär en del likheter med Mannen utan namn (Clint Eastwood) i Sergio Leones Dollar-trilogi. Mandos relation till sin ”son” är inspirerad av den japanska filmserien Shogun Assassin.
Jag hade kunnat skriva ett par rader om "The Book of Boba Fett" och "Obi-Wan Kenobi", men jag vill fortsätta ha en positiv ton i den här krönikan, så jag tänker inte skriva något om de skitserierna (ursäkta, kunde inte låta bli).
Spionthriller
Både "Rogue One" och "Andor" skiljer sig markant från de nio huvudfilmerna."Rogue One är en krigsfilm medan Andor är en spionthriller.
Glöm allt vad ljussablar och intensiva eldstrider med laservapen heter. Serien innehåller visserligen en del skjutande, men i många avsnitt skjuts det inget. Istället har teamet bakom serien lagt ner energi på att bygga upp en spänning, som sedan får någon sorts upplösning. Och det är inte alltid den upplösning vi hoppas på.
"Andor" är en serie för den tålmodige åskådaren. Det är en serie för de av oss som är mer intresserade av djupa karaktärer, vars motiv inte avslöjas på en gång, karaktärer som utvecklas och som har minst lika många brister som de har styrkor. Det är karaktärer som måste kämpa lika mycket med sin egen motivation som mot sina fiender.
Den som kämpar mest med sin motivation är Cassian Andor själv. Han är långtifrån den effektiva och målinriktade rebell vi möter i Rogue One. Hans karaktärsresa är inte spikrak. Det är också därför den är så engagerande.
Fula och sterila miljöer
"Andor" skiljer sig även visuellt från de nio huvudfilmerna. Vi bjuds på en del vackra vyer i Andor, men också karga landskap, förfallna byar och imperiets sterila och funktionellt byggda anläggningar. Med andra ord är det många gånger rätt fula miljöer.
Men det känns helt i linje med seriens ton. Det här är miljöer utan värme, där hoppet fortfarande lyser med sin frånvaro. Den alternativa titeln på Stjärnornas krig, A New Hope, får en starkare innebörd tack vare Rogue One och Andor.
Imperiet är farligt
I "Andor" får vi uppleva imperiets tyranni på ett väldigt påtagligt sätt. Imperiet känns som en massiv maskin. De är många, de är överallt och de är fullkomligt skoningslösa. Imperiet har alltid varit inspirerat av nazister. I Andor är likheten så påtaglig att jag kan känna stöveln på min hals. Ja, dödsstjärnan var hemsk, men den känns inte lika hemsk som imperiets förtryck i Andor.
Vi får bland annat följa vad som händer på ISB, det vill säga imperiets underrättelsetjänst, som kan liknas vid Gestapo. De analyserar information för att försöka identifiera och hindra hot mot imperiet. Detta statliga organ leds av den iskalle majoren Partagaz (Anton Lesser), som styr organet med järnhand.
Dedra Meero (Denise Gough) är den av de högt uppsatta underrättelseofficerarna som får mest fokus i serien. Jag lärde mig avsky henne snabbt. Och då menar jag inte att jag tycker att Gough är en dålig skådespelare eller att karaktären är dåligt skriven. Nej, jag avskyr henne för att hon är den smartaste underrättelseofficeren och dessutom är kall och brutal. Jag vill inte att hon ska lyckas i sitt jobb. Jag avskyr henne för att hon är en bra skurk.
Rebellerna är splittrade
I originaltrilogin hade Luke Skywalker (Mark Hamill) en romantisk sorts dröm om att få kämpa med rebellerna. Det fick han i slutändan. Han fick till och med rädda dagen. När jag tänker tillbaka på honom, när han sitter och leker med ett leksaksskepp, medan jag tittar på Andor kan jag inte annat än tänka: Jävla snorvalp!
I "Stjärnornas Krig" finns det en rebellallians. I Andor finns ingen allians än. Det finns bara olika grupper, som utför olika terroristattacker. Luthen (Stellan Skarsgård) är en av få personer som har kontakter med de flesta grupper. I princip ser han till att de olika fraktionerna drar åt någorlunda samma håll.
Det finns väldigt lite tillit mellan de olika rebellerna, till och med mellan de som arbetar ihop. Det går inte att lita på någon, inte ens dina närmaste allierade. Detta gör att en underliggande spänning genomsyrar serien; vi kan aldrig vara helt säkra på vad som kommer hända.
Manuset är fantastiskt
Med originaltrilogin skrev George Lucas en fantastisk berättelse om hjältar, skurkar, utomjordingar och spännande actionsekvenser i rymden. Men det är stor skillnad på berättelse och dialog. Dialogen i både originaltrilogin och särskilt i prequel-trilogin är bitvis riktigt dassigt skriven. Jag vill dra er uppmärksamhet till följande citat från Attack of the Clones som ska utspela sig under en romantisk scen:
”I don’t like sand. It’s coarse and rough and irritating and it gets everywhere. Here everything is soft and smooth.”
Fy fan.
"Andor" har det bästa manuset i Star Wars historia. I tionde avsnittet bjuds vi på två monologer, framförda av skådespelaressen Andy Serkis och Stellan Skarsgård.
Serkis är mest känd för att spela Gollum i "Sagan om ringen" och diverse andra karaktärer i filmer som använder CGI för att rendera karaktärer. I Andor får han bevisa hur jävla bra han är även utan en motion capture-dräkt. ”One way out” är ett oerhört inspirerande tal. I denna stund får vi ett utsökt smakprov på vad som motiverar och förenar alla rebeller i Star Wars.
Skarsgård har verkat i Hollywood sedan mitten av 90-talet. Utöver sin roll i Good Will Hunting har han mest harvat omkring i halvtaskiga biroller. Det har varit rätt lätt att glömma att han faktiskt är en duktig skådespelare. Genom monologen om Luthens uppoffringar får vi, i kontrast till Serkis tal, uppleva hur svår kampen för rebellerna faktiskt är.
Jag har svårt att välja vilket av de två talen jag tycker är bäst. De delar på förstaplatsen när det kommer till dialog i Star Wars.
En säsong till
Till skillnad från hur de gjorde med uppföljnings-trilogin, där de inte hade någon plan, vilket bland annat resulterade i att en gammal skurk klumpigt klämdes in i sista delen, The Rise of Skywalker, har de redan gjort upp en plan för Andor.
Det kommer en säsong till. Nästa säsong leder fram till händelserna i "Rogue One". Det ska bli oerhört spännande att se vad som händer i nästa säsong.
Det var länge sedan jag såg fram mot en serie så här mycket.