Desperate Housewives – serien som förändrade allt

Desperate Housewives har följt mig genom en stor del av livet. Från de första finniga stegen i tonåren till det första famlande klivet in i vuxenvärlden. I nästan tio års tid har jag tittat på serien, och trots att jag ibland har skämts över min besatthet av dessa medelålderskvinnor och deras problem, har den gjort mig till den jag är idag.

Desperate Housewives startade redan 2004, men jag började titta på den i samband med seriens slut 2012, och fick på grund av det kämpa mig igenom en tuff period av spoilers som jag, trots mina ansträngningar, misslyckades med att undkomma. Det var verkligen omöjligt att värja sig från att få veta vad som skulle hända i kommande säsonger och när en viss karaktär dog i sista säsongen... ja, då grät jag två säsonger i förväg.

Men serien var lika bra trots att jag redan visste vad som skulle hända, och det är den än idag.

"Desperate Housewives" lärde mig mycket om den oundvikliga döden, om än fiktiv, och om livet. Den lärde mig att livet inte alltid är en dans på rosor, utan snarare en passionerad tango med stora hinder längs med vägen – sjukdomar, olyckor och mystiska grannar.

Den lärde mig även mycket om humor, för det finns ingen serie som gör humor lika bra som Desperate Housewives. Den skämtar om allt, oavsett hur hemskt det är, och den balanserar fint på gränsen mellan komik och tragik. Att ha distans till jobbiga saker och att skratta åt dem gör livet åtminstone lite lättare – även om man såklart inte kan skämta om precis allt, det vill säga om det inte är inom ramarna för ens egen misär.

QUIZ: VEM AV FRUARNA I DESPERATE HOUSEWIVES ÄR DU?

Desperate Housewives förändrade inte bara mig, den var banbrytande när den kom 2004 och förändrade även tv-serievärlden. En hybrid mellan Sex and the City och Twin Peaks, med fyra kvinnor som huvudrollsinnehavare, där första säsongen kretsade kring ett självmord och hemligheterna bakom det – ett mysterium som kraschade ner mitt i vardagen på Wisteria Lane, bland stora hus och perfekta gräsmattor.

"Fruarna var allt annat än perfekta trots deras välpolerade ytor."

Serien raserade många barriärer med fyra kvinnor som huvudrollsinnehavare, och de dessutom var välskrivna och välspelade. Premissen i sig var redan stark och förstärktes endast av karaktärerna, och även fast mysteriet så småningom löstes så fortsatte spänningen i form av nya karaktärer och berättelser.

Susan, Bree, Lynette och Gabrielle är hela mitt feministiska uppvaknande. De fick mig att se kvinnor stå upp för det kvinnliga, istället för att underkasta sig det, och att se hemmafruar som något annat än de leende hushållerskorna man endast gjort narr av tidigare. Fruarna var även allt annat än perfekta trots deras välpolerade ytor. De felade som mammor, hade dåliga karaktärsdrag och sa ibland sådant som de egentligen inte borde ha sagt. De var mänskliga och dömde varandra lika hårt som de själva blev dömda.

"Deperate Housewives" finns på Disney+ – läs mer om vad som finns på streamingtjänsten.

"Desperate Housewives" kommer alltid att vara min första serie. Den förändrade mig, och hela synen på mammor och fruar i tv-serievärlden. Den skapade även antihjältarna Susan, Bree, Lynette och Gabrielle långt innan Frank Underwood tog över Vita Huset eller Walter White började koka crystal meth.

För fler krönikor och artiklar → scrolla vidare!