Den mjuka killens revansch på vita duken

Tidigare decennier har ofta tillhört stora muskulösa män med kliché-maskulina personligheter inom filmens värld; representanter för the strong silent type har varit Arnold Schwarzenegger, Dolph Lundgren, Sylvester Stallone med flera som återkommande actionhjältar.

Men under 2020-talet tycks männen som gestaltas ha förändrats till mer otränade kroppar, och osäkra och rakt av lite mesiga killar har fått mer plats framför kameran. Barry Keoghan och Timothée Chalamet kan ses som draghästar för en ny form av manlighet, en som presenterar komplexa historier med en mjuk skärpa och vassa intellekt premieras när ordens kraft har fått en betydelse genom regissörer som Yorgos Lanthimos och Emerald Fennell.

Underlägsenhet – miserabelt och avvikande

Vad vi talar om kan liknas vid den relativt nya personlighetstypen sigma man som har avhandlats och refererats till lite här och där de senaste åren. En man som trivs med sitt eget sällskap, fokuserar på att uppnå personliga mål och som vågar att ta risker som Timothée Chalamet i Call Me by Your Name från 2017, där han spelar en något nördig sekundär kille mot Arnie Hammers mer traditionella maskulinitet.

Detsamma går att säga om Barry Keoghan i The Banshees of Inisherin där han iträder rollen som vad som skulle kunna beskrivas, utan att lägga någon värdering i ordet, en beta man. Han blir slagen av sin far, som han stjäl sprit av, misslyckas med att proklamera sin kärlek till Kerry Condon och lämnar oss på ett tragiskt men fånigt sätt. Ingen av de två rollerna talar till idén om den så kallade alfa-mannen, tvärtom, de talar till undergivenhet, något lite töntigt och misslyckat.

Det är en nytänkande form av rörlig bildkonst som ifrågasätter vad innebörden av manlighet egentligen är, och filmer som The Killing of a Sacred Deer, Dune och Saltburn beskriver styrka som något av en tolkningsfråga. Ett tydligt exempel är spaghetti-scenen i The Killing of a Sacred Deer, där Keoghan talar om hur han äter spaghetti som sin far, och hur han använder rösten för att sätta stämningen till hotfull, en stillsam terror som lämnar Nicole Kidman mållös.

I Dune är Chalamets styrkor att han bär på en feminin kraft, en androgyn gestalt som tar sig an rollen som arvtagare, men hans väg till makten är allt annat än actionfylld. Snarare sorgfylld, utdragen och långsam, ett berättande som sakta höjer temperaturen tills historien når sin kokpunkt, en duell. Hela första filmen är en upptakt till en tvekamp, som är Pauls sämsta sida, att han aldrig har dödat en annan man i en värld som är styrd med våldskapital.

Stilbyte

Våld har vågat bli något abstrakt, något diffust som inte sker i mängd utan istället blir till ett långdraget klimax. Jämfört med mer typiskt våld som fanns på 70- och 80-talet där det representerar ett tempo genom filmen, en takt som för handlingen framåt. Detta under en tid där våld var förknippat med män, och förankrat i innebörden av toppen av manlighet.

Samtida filmer vågar visa våld där våldsbrukaren inte nödvändigtvis är våldsam, där det finns en tvekan, samtidigt som makten ligger i regin av varför våldet äger rum, det bakomliggande spelar en mycket större roll i det just nu moderna.

Framgången med filmerna som tidigare nämnts i den här krönikan är bevis för att det är ett lyckat koncept med alternativ manlighet, och i jämförelse går det sämre för filmer som Expendables 4 som drog in 51 miljoner dollar mot dess 100 miljoner budget. Medan Barry Keoghan tog hem en BAFTA-utmärkelse för sin roll i The Banshees of Inisherin och Timothée Chalamet norpade inte mindre än tre utmärkelser för sin roll i Call Me by Your Name och deras filmer landar ofta över 7 i betyg på IMDb. Keoghan har även nyligen nominerats för en ytterligare BAFTA för sin roll i Saltburn.

Den mjuka killens revansch är här och många, om inte fler, är väldigt tacksamma för att det tycks ha skett ett paradigmskifte i Hollywood för vad som kännetecknar en thriller- eller actionfilm.

Jakob Adolfsson