Därför fungerar inte TV-spelsfilmerna – En spelares tankar

Därför fungerar inte TV-spelsfilmerna – En spelares tankar

Fredrik Edström
Uppdaterad 09 december 2019 kl. 19:38 | Publicerad 24 maj 2017 kl. 20:00
Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Bör TV-spelen hållas borta från vita duken?

Filmerna som baseras på TV-spel har en förmåga att floppa som få andra filmer. Vad beror det egentligen på? Filmtopp undersöker saken.

Därför fungerar inte TV-spelsfilmerna – En spelares tankar
Foto: Universal Pictures

Lättnadens suck från gamers världen över ljuder fortfarande efter att Paul W.S. Andersons övergrepp på spelserien Resident Evil äntligen nått ett slut. Resident Evil: The Final Chapter skämde, precis som sina föregångare, ut sig för en avtrubbad biopublik och en ännu mer likgiltig spelpublik. Vilan för spelkreatörernas köttätande bestar blev dock på sin en höjd en power-nap. Reboot-gudarna var snabba på zombie-bollen och en sprillans ny serie av filmer utannonserades hastigt, med ingen mindre än skräckkonungen James Wan som producent. Hollywoods beundransvärda envishet att få till en knockout på både film- och spelpublik tycks inte ha ett slut i sikte.

Förutom skamfläcken Resident Evil har även spelserier som Tomb Raider, Warcraft och Super Mario Bros bitit i det hänsynslösa gräset. Att översätta ett mestadels interaktivt källmaterial till ett berättande medium tycks vara svårare än att få Eddie Redmayne att sluta fiska Oscarsnomineringar. Hur kommer detta sig? Hur är det möjligt att en klar majoritet av historier som blomstrar i sitt eget medium, vattnas ut till en "sönderpixlad" soppa i filmform? Som gammal spel- och filmräv, har jag mina egna hemsnickrade teorier.

Konceptuellt bleka eller för extrema?

Därför fungerar inte TV-spelsfilmerna – En spelares tankar
Foto: Sony Computer Entertainment

Spel har ett problem. Konceptuellt är de antingen oblyga låntagare av filmers idéer och kulturella avtryck, eller är de så "Out there" att filmskapare skyr licensen som pesten. Personligen är jag ganska glad att vi hittills inte fått se någon spelfilm om en blå, ultrasnabb igelkott eller ett mangoglafsande pungdjur. Dessa koncept är helt enkelt för bisarra för att filmatisera och spelen saknar en tydlig narrativ tråd och mytologi värdig att sätta framför kameran. Jag tror att alla som beskådat Super Mario Bros kan ge mig poäng i den frågan.

Problem nummer två är att spel kaxigt lånar och stjäl influenser från sina filmiska motsvarigheter. Vad är Uncharted om inte en rätt blek Indiana Jones-kopia och Metal Gear Solid ett fiffigt potpurri av filmiska influenser från Terminator, Predator, James Bond, med några sidor av John Carpenters memoarer nertryckt i mixern? Givetvis kryllar dessa spel av egna idéer men likheterna riskerar att ge en ej initierad publik lite väl bekanta smaker i munnen.

Så, game over?

Därför fungerar inte TV-spelsfilmerna – En spelares tankar
Foto: 2K Games

Borde vi spelare bara klippa banden med våra fluffiga drömmar om att se våra digitala favoriter på den vita, allsmäktiga duken? Njae, riktigt så illa är inte läget. Givetvis finns det spel som är totalt fängslande, klurigt berättade och sprakande originella, där lir som "Mass Effect" och kanske främst "Bioshock" lyser starkast. Indie-marknaden blomstrar av fantastiska spel som vrider och vänder på det interaktiva mediet för att berätta uppslukande historier och är en källa fylld med potential.

Problemet kvarstår dock: är Hollywood, eller tv-producenter, sugna på att punga ut miljontals dollar för koncept som kan verka obskyra för gemene biobesökare, och framförallt, kommer kompetenta kreatörer våga sig på att hamra ut en gyllene medelväg som ligger både film och spelfans till lags? Det mysteriet återstår att lösas.

ANNONS
ANNONS
NÄSTA ARTIKEL