Därför är “Nyckeln till frihet“ världens mest överskattade film

1994 släpptes Frank Darabonts filmatisering av Stephen Kings novell Shawshank Redemption, eller Nyckeln till frihet som den kom att heta i Sverige. 

I filmen ser vi Tim Robbins och Morgan Freeman som två fångar. Den ena oskyldigt dömd, den andra dömd och skyldig. På kåken blir de polare och utbyter en serie filosofiska floskler om att vara människa. Djupen i deras samtal går dock inte längre än ett par glas in i de typiska pubsamtalen man har när man ska lära känna varandra för första gången.

I det stora hela är manuset mest en enda lång avbockning av klassiska fängelseklyschor. Allt måste bankas in. Allt måste checkas av. En “best of prison movies", om så vill. 

Trots detta fick Nyckeln till frihet sju Oscarsnomineringar, bland annat för Bästa film och Bästa manus efter förlaga. Tack och lov blev det inga vinster.

Kanske för att man någonstans insåg att detta bara var en skaplig remake av Clintans klassiker Flykten från Alcatraz. Spoilervarning utfärdas, men om vi säger så här… har du sett den ena filmen, så har du också sett den andra. För du vet den där berömda rymningen som ingen kunde förutse? Den äldre fången med ett husdjur innanför jackan? Eller när Andy börjar jobba på fängelsebibblan? Well… Clintan gjorde exakt samma sak 15 år tidigare.

Likväl är Nyckeln till frihet rankad som världens bästa film på IMDb och korades nyligen etta när Filmstaden frågade 10 000 svenskar om vilken som är tidernas bästa film. Själv tycker jag att det är en skaplig rulle, men inte mer än så. Den skulle inte ens kvala in på min “topp 500”-lista. 

Jag måste missa någonting.

“Nyckeln till frihet” en långdragen feel good-film om några kåkfarare i USA. Här finns inga större utmaningar för varken karaktärerna eller publiken och männen vi följer har ingen vidare karaktärsutveckling. Mellanmjölk deluxe.

Okej, Andy, som Tim Robbins bortskämda advokat heter, får det rätt tufft i början med fängelsegänget “The Sisters”, men efter drygt en halvtimme tycks detta vara parerat (var våldtäktsscenen bara en i ledet av alla fängelseklyschor att bocka av?). Kvar har vi så klart den tjurige fängelsedirektören som helst bara vill slänga folk i isoleringen… men det dröjer inte länge förrän han låter Andy rulla igång ett gediget bibliotek och bli hans assistent. 

Andy väcker även de övriga fångarnas kärlek rätt tidigt, inte minst efter att han lyckas ordna så att de kan dricka lite öl på ett tak. Mysigt, trevligt och ja, faktiskt ganska så minnesvärt. Inte minst i kombination med Morgan Freemans gyllene berättarröst, som förvisso inte säger mycket mer än vad kameran visar oss.

Kvar är alltså problemet med att Andy måste ut, vilket givetvis är en spännande fråga. Men när även den biten är “avklarad” (med hjälp av en exakt likadan rymning vi alltså såg i Clint Eastwoods film 15 år tidigare), har vi rätt mycket speltid kvar som mest läggs på… vad? Någon ska gräva upp en kruka. Någon ska åka iväg med en båt. 

Givetvis finns också några bra scener. Även om cynikern i mig fnyser åt öldrickandet på taket, blir min sentimentala sida nöjd – det ser faktiskt riktigt trevligt ut! Likaså finns ju den där starka scenen när vi får veta att en annan fånge är skyldig till Andys förmodade brott. 

MER LÄSNING:

De bästa Stephen King-filmerna – Vi har tipsen!
TIPS: Fängelsefilmer du måste se

Filmen är som allra bäst när gamlingen med husdjuret ska släppas ut från kåken och vi förstår hans rädsla inför det nya, främmande samhället. Hade gärna sett en film om honom istället.

På filmens minuskonto har vi också de där gångerna när Andy bara blir för mycket. Som när han ska göra årtusendets kulturgärning genom att bryta sig in hos fängelsedirektören och spela upp Mozart i högtalarsystemet. Tyvärr med hjälp av en grammofon. Det hade varit mycket roligare om han personligen hade framfört operan i fråga.

Jag har hört att vissa kritiserar den här biten för att vara rasistisk. Detta eftersom vi får se svarta fångar gråta till den vackra musiken. Att detta ska innebära att Andy ska vara någon typ av “white savior”. Även om han uppenbarligen tror sig vara kultur-Jesus, förstår jag inte denna kritik, så du får hemskt gärna förklara det för mig. Hur som haver så är det hela rätt fånigt. Och Andys självgodhet känns uppvriden till 1000.

Som när han bokstavligt talat kryper genom skit för att sedan, ren som dagen, göra en dramatisk Jesus-på-korset-pose i det välkomnande ösregnet. Sicken drama-queen.

Är Nyckeln till frihet ett socialt “escape from jail”-card?

Kanske är "Nyckeln till frihet" något av ett socialt “escape from jail”-card, en titel man alltid kan slänga fram när frågan om världens bästa film kommer på tal. Att dra till med en stonerkomedi som Pineapple Express, eller en actiondänga som John Wick kan ju signalera att man inte förstår vad filmmediet verkligen kan göra – få oss att tänka till och reflektera. Då är det bättre att namedroppa våra allas go-to-klassiker Nyckeln till frihet eller Gudfadern, så är faran med social skam som bortblåst. 

Men… om så är fallet, är det inte dags att byta ut våra standardsvar? Nyckeln till frihet är 26 år gammal och har knappast blivit bättre med åren. Även om Gudfadern är och förblir ett mästerverk, vet jag inte om jag tycker att våra föräldrars favorit ska vara vår med? Överraska mig. Dra till med något nytt. Något vågat. Något som verkligen skriker vår tid. Men snälla… dra inte in En oväntad vänskap i leken. Men min avsky för den filmen får vi ta en annan gång.

Därför är Nyckeln till frihet världens mest överskattade film:

• Flera av nyckelscenerna är direkt hämtade från Flykten från Alcatraz.

• Filmen tycks mest bestå av alla fängelseklyschor vi någonsin sett.

• Här finns ingen vidare karaktärsutveckling eller större utmaning för karaktärerna.

• Här finns ingenting som pushar filmmediet framåt.

• Här finns ingenting som utmanar tittaren, varken emotionellt eller intellektuellt. 

• Här finns inga djupare insikter att hämta om vad det innebär att vara människa.

Med detta menar jag INTE att en mästerlig film MÅSTE vara utmanande eller krävande, men världens bästa film BÖR väl tillföra något unikt till filmvärlden, eller åtminstone till oss som ser den?

Det är, så klart, bara min personliga åsikt. Många av er kommer säkert protestera. Och det får ni gärna göra. Jag ser faktiskt fram emot det.