Colin Farrell – Hollywoods "bad boy" som till slut hittade rätt

Den 31 maj 1976 välkomnade Rita och Eamon Farrell sin son Colin James Farrell till livet. I en Dublinförort vid namn Castleknock försörjde pappan familjen genom att spela professionell fotboll för det irländska storlaget Shamrock Rovers samtidigt som han drev en hälsomatsbutik.

Redan vid sex års ålder fick unga Colin upp ögonen för skådespeleriet efter att 1982 ha sett Henry Thomas insats som Elliott i E.T., en upplevelse som Farrell i vuxen ålder sett tillbaka på som den största inspirationskällan för honom som ung och aspirerande skådespelare.

En gnista var således tänd, vilket senare fick den tonåriga Farrell att söka och även bli antagen till Gaiety School of Acting i Dublin. Väl där dröjde det inte länge innan hans talanger blev uppenbara för människorna i hans omgivning och i slutet av 90-talet började rollerna trilla in, där det första riktiga genombrottet kom när Tim Roth rollsatte honom i hans familjedrama The War Zone 1999.

I och med detta hade Farrell fått in den så viktiga foten innanför dörren vilket öppnade upp nya, större öppningar för den unga skådespelaren. En som inte var blind för irländarens talang var regissören Joel Schumacher, som tog en chansning när han gav, en i sammanhanget okänd, Farrell huvudrollen i krigsdramat Tigerland året därpå. Farrell själv har pekat ut detta som hans stora genombrott, och det är inte konstigt att han ser det så. Inom loppet av bara två år landar han nämligen roller i filmer som Phone Booth, Minority Report, Uppdraget och Daredevil, och började göra sig ett namn med sina intensiva och säregna karaktärsskildringar.

Vid det här laget sågs Farrell som en av Hollywoods mest spännande unga skådespelare, och hade redan hunnit jobba med titaner inom branschen som Steven Spielberg och Al Pacino. Vägen framåt tycktes vara krattad för irländaren och inget annat än framgång och fågelkvitter skulle väl kunna kanta den framöver?

Alexander den stora floppen

I mitten av 2000-talet hade den irländska förortspojken erövrat och till synes bemästrat skådespelarbranschen. Actionstjärna i påkostade popcornrullar som S.W.A.T., huvudrollsinnehavare i storslagna historiska ”epics” som Alexander och handplockad av lovprisade ”auteurs” som Terrence Malick till The New World. Han var villig att doppa tårna i det mesta och landade eftertraktade huvudroller som på band.

Problemet var bara att filmerna sällan fick den klang- och-jubelrespons han hade hoppats på. Filmer som Alexander och Daredevil hade båda höga förväntningar med mycket pengar investerade i dem, men båda floppade hos såväl kritiker som publiken, och Farrell själv utsågs av många till den stora syndabocken för båda kalkonerna.

I efterhand har skådespelaren varit öppen med hur misslyckanden likt dessa tärde på honom och hans självförtroende. I en intervju 2019 sa Farrell följande om den dåliga respons Alexander fick efter sin premiär:

”Det kändes som att jag svek alla, jag tog det väldigt personligt. Jag ville be alla jag träffade om ursäkt i säkert ett halvår efteråt. Som en ung man är det klart att sånt hade en oerhört stor påverkan på mig.”

Hollywoods stora bad boy

Det var dock inte bara hans skådespelarkarriär som gjorde att strålkastarna riktades Farrells väg under den här tiden. Utanför kamerans blickfång ingick Farrell i flera paparazzivänliga kärleksförbindelser, bland annat med Angelina Jolie, Demi Moore, Lindsay Lohan och kanske mest uppseendeväckande med den gamla Hollywooddrottningen Elizabeth Taylor.

Bilden av honom som Hollywoods största bad boy stävjades knappast heller av att det 2006 läcktes ett sextape med honom och en Playboymodell vid namn Nicole Narain. Videon, som vid det laget var tre år gammal, markerade ännu ett bottennapp för Farrell då den spreds som en löpeld på internet vilket resulterade i en stor medial följetång för skådespelaren, och bilden av honom som en okontrollerad bad boy cementerades ytterligare.

Farrell levde med andra ord ett oerhört händelserikt liv under dessa år, men om du skulle fråga honom själv om den perioden är det mycket möjligt att han inte skulle ha så starka minnesbilder.

All berömmelse och framgång kommer sällan utan en baksida. Irländaren hade redan innan han tog steget till Hollywood ett problem med alkohol och droger, något som skulle accelereras kraftigt av hans nya superstjärneliv på andra sidan Atlanten. Skådespelaren själv har i efterhand varit öppen med sina demoner som, enligt honom själv, nådde sin kulmen under inspelningen av Michael Manns filmatisering av Miami Vice, som hade premiär 2006:

”Jag gick på premiären och kunde inte komma ihåg en enda sekvens från inspelningen. Det var sorgligt. Så fort inspelningen var avklarad sattes jag på ett plan och skickades in på rehab.”

Ur askan stiger en ny Farrell

I och med detta tycktes vägs ände verkligen vara nådd för Farrell. Tiden på rehab markerade som tur var en vändpunkt för honom, och inte endast på det personliga planet. Nykter och med ett nyfunnet fokus på sin framtida karriär går det, 2007 och framåt, att se en skiftning i den sortens projekt och roller som Farrell dras åt.

Huvudrollerna i påkostade och upphaussade storfilmer, som kändes slumpmässigt utvalda ur ett ”blockbusterlotteri”, byttes nu istället ut mot mindre, mer nischade roller i desto mer blygsamma men kvalitativa indieprojekt. Detta samtidigt som hans medverkan i de större produktionerna främst skedde via biroller bättre anpassade till hans specifika kvaliteter och artistiska motivation istället för den som det stora dragplåstret längst fram på filmpostern.

Såhär i retrospekt var det nog aldrig meningen att Farrell skulle passa in i det Leonardo DiCaprio-formade hålet av en leading man som han tidigt i karriären försökte pressa in sig själv i. På senare år har publiken istället blivit mer vana vid att ena dagen ta sig för magen av skratt till följd av Farrells insats som den motbjudande rikemanssonen i Horrible Bosses, för att i nästa stund föras till tårar av synen av honom som en ynklig men välmenande tvåbarnsfar med alkoholproblem i Saving Mr. Banks.

Om denna reinkarnation som skådespelare skedde helt på eget bevåg eller till följd av rollerna som erbjöds honom kan jag inte svara på – allt jag vet är att jag är glad att den inträffade. Och jag tycks inte vara den enda som uppskattar denna förvandling. Det räcker att gå tillbaka endast fyra år i tiden och se till vilka regissörer Farrell jobbat med för att förstå vilken status han än idag håller inom industrin. Tim Burton, Matt Reeves, Ron Howard och Steve McQueen har alla insett vilken fantastisk kameleont Farrell är och han har i deras och många andras filmer bevisat att han besitter en väldigt bred repertoar, något han inte lika frekvent fick chansen att visa upp tidigare i hans karriär.

Vägen framåt

2018 kom nyheten om att Farrell checkat in sig själv på rehab, 12 år efter senaste besöket. Anledningen ska dock inte ha berott på ett återfall, utan istället som en sorts ”förebyggande åtgärd”, som han själv uttryckt det. Farrell var utmattad både fysiskt och psykiskt och tog beslutet för att kunna bibehålla sin nykterhet. Så även om hans gamla liv kanske inte helt och hållet är glömt och begravet visar beslutet ändå på att skådespelaren har nått en punkt av självkontroll som många före detta missbrukare aldrig uppnår.

Låt oss hoppas, för Farrells egen skull, att han kan fortsätta hålla sina mörka impulser, om inte helt borta så åtminstone tyglade, då jag är övertygad om att denna enigmatiska, lågmälda, intensiva och magknipande roliga talang fortfarande har decennier kvar av att göra det han gör bättre än de flesta i världen. För jag vet åtminstone en som kommer att vilja se det från första parkett.