Cary Grant – mannen som inte spelade sig själv

En vanlig missuppfattning om gamla tiders filmstjärnor är att de inte var mycket till skådespelare och att de bara spelade sig själva. En stor anledning till det är naturligtvis att stjärnorna, när de väl hade utvecklat sin persona, förväntades bete sig likadant i offentligheten som på vita duken. Ingen ville se Mary Pickford dricka whisky eller höra John Wayne citera Noël Coward.

Men för att börja med John Wayne så räcker det med att se The Big Trail, filmen där han gjorde sin första huvudroll, för att inse att han inte spelade sig själv i till exempel genombrottsfilmen Diligensen eller hans kanske mest kända film, Förföljaren.

Den John Wayne vi möter i The Big Trail ska föreställa en cowboy, men framstår som en påfallande stilig, rätt personlighetslös stjärna i amerikansk fotboll från ett kaliforniskt college. Det vi ser är den den riktiga John Wayne: en collegeutbildad ung man med teaterambitioner, som ogillade hästar men var desto mer intresserad av Noël Cowards salongskomedier.

Det tog Wayne tio års harvande i B-westerns att utveckla den råbarkade cowboyen vi möter i Diligensen, och ytterligare tio år att hitta den folkilskne, bittre gubben som förblev hans paradroll under resten av karriären.

Humphrey Bogart långt ifrån gangster.

Men Humphrey Bogart spelade väl mest sig själv? Tja, så småningom blev den verkliga Bogart rätt lik bio-Bogart, men det tog honom 37 filmer att nå dit. Den Humphrey Bogart som inledde sin skådespelarkarriär på 20-talet levde, precis som den unge John Wayne, mest på sitt utseende och blev i regel typecastad som rik ung sprätt.

Bogart växte upp som Humphrey DeForest Bogart, son till en rik arvtagerska. Han bodde på det flotta Upper West Side i New York och började spela teater tillsammans med sina kompisar på föräldrarnas stora lantegendom vid Canadaigua Lake i Upstate New York – en plats där man sällan såg till några gangsters.

Om någon hade en bakgrund som passat för en filmgangster så var det Bing Crosby, den piprökande och skönsjungande symbolen för att amerikaner borde lära sig njuta av att vara rikast i världen, koppla av och unna sig en riktigt god jul.

Den verkliga Bing Crosby växte upp i en halvkriminell miljö och ingen i hans familj lyfte på ögonbrynen över att han regelbundet blev tagen av polisen. När han började sjunga hängde han mest på tvivelaktiga syltor tillsammans med svarta jazzmusiker och söp lika hårt som den jämnårige kornettisten Bix Beiderbecke, som dog av sin alkoholism vid 28 års ålder.

Persona blev personlighet.

Men såväl Wayne som Bogart och Crosby kunde också bygga vidare på vissa egna personlighetsdrag. Wayne var förvisso skådespelare och inte cowboy, men också den riktiga Wayne var politiskt konservativ, hade en stark personlig integritet och gillade ett sunt friluftsliv även om han mycket hellre seglade än red. Och den rika unga sprätten Bogart uppfattades ofta som surmulen och hade en benägenhet att hamna i bråk. Bing Crosby var, sin hårda uppväxt till trots, en kul och charmig typ som satte lika stort värde på att spela golf som att ligga etta på Billboardlistan.

Alla tre växte så småningom in i den persona de skapat åt sig själva och lärde sig trivas någorlunda väl med att spela sin roll även när det inte var filminspelning. För de flesta klassiska filmstjärnorna var stjärnrollen en sorts version av dem själva, trots att den kunde ligga rätt långt från den ursprungliga personen.

Hundra LSD-tripper senare…

Så var inte fallet med Cary Grant. Till att börja med var han inte amerikan. Han föddes som Archiebald Leach i en fattig förort till industristaden Bristol i sydvästra England. Han slutade, eller blev snarast utslängd från, skolan tidigt och började jobba som akrobat i ett kringresande teatersällskap.

Personan Cary Grant var till hundra procent resultatet av en enastående förmåga att imitera personer som Archie uppfattade som självsäkra och framgångsrika – två av de viktigaste förebilderna var skådespelaren Douglas Fairbanks och regissören Leo McCarey. Att jobba med Cary Grant innebar att behöva lära sig hantera den mest neurotiska person som nånsin stått framför en kamera – möjligen med undantag för Marilyn Monroe.

Folk brukade säga att de gärna skulle vilja vara som Cary Grant, och Cary Grants standardsvar var att det skulle han också. Så småningom lärde han sig att slå på och stänga av ”Cary Grant” ungefär som man trycker på en knapp, men han närmade sig att acceptera den person han faktiskt var först när han började gå i LSD-terapi på 1950-talet. Under en lång period tog han LSD under kontrollerade former cirka hundra gånger och beskrev effekten som ”en djup och ärlig känsla av lycka”. Här borde vi kanske lägga till att LSD inte var illegalt på den tiden.

Den som vill fördjupa sig i Cary Grants häpnadsväckande liv kan läsa mer i Scott Eymans relativt nyutkomna biografi Cary Grant: A Brilliant Disguise. Och den som har ett Storytel-abonnemang kan lyssna på den som strömmad ljudbok. Eyman har skildrat det klassiska Hollywood i många utomordentliga böcker, till exempel The Speed of Sound: Hollywood and the Talkie Revolution 1926-1930 (om övergången från stum- till ljudfilm) och Lion of Hollywood: The Life and Legend of Louis B. Mayer (om de stora filmbolagens uppgång och fall), och biografin om Grant tillhör hans bästa.

Efter att ha lärt känna den trasiga och sökande personen bakom masken blir det ännu mer fascinerande att se filmerna med Cary Grant, den mest stilfulla man som skådats på en bioduk.

Här är en lista på tio Grant-favoriter.

Det spökar i sta’n (Topper, 1937)

Den Cary Grant vi känner och älskar börjar ta form när han spelar ett distingerat spöke som på ett vänligt och uppmuntrande sätt  trakasserar den stele affärsmannen Cosmo Topper.

Min fru har en fästman (The Awful Truth, 1937)

Allmänt ansedd som en av de roligaste filmer som nånsin gjorts, mycket tack vare Cary Grants lysande insats. Men ärkeneurotikern Grant var övertygad om att han inte var det minsta rolig och gjorde allt han kunde för att hoppa av filmen. De sista bitarna av Cary Grants persona föll på plats när han lade sig till med regissören Leo McCareys nonchalant världsvana stil.

Ingen fara på taket (Bringing up Baby, 1938)

Ingen stor succé när den var ny, men för eftervärlden en av de stora komediklassikerna. Grant firar triumfer som nördig men stilig vetenskapsman som låter sig förödmjukas av Katharine Hepburns maniska arvtagerska.

En friare i societén (Holiday, 1938)

Inte lika frenetisk som Ingen fara på taket, men det slår gnistor om Grant och Hepburn här också. I regissören George Cukors säkra händer blir filmen lika delar komisk och gripande.

Endast änglar ha vingar (Only Angels Have Wings, 1939)

En grupp flygare någonstans i Sydamerika, ledd av Cary Grant, utmanar varje kväll elementen genom att transportera post över en förrädisk bergskedja. Regisserad av Howard Hawks, vars äventyrsfilmer alltid var minst lika roliga som hans komedier.

Det ligger i blodet (His Girl Friday, 1940)

Pjäsen The Front Page handlar om två trätande manliga journalister, men Howard Hawks insåg att den skulle bli mycket roligare om man filmade den med en man och en kvinna i huvudrollerna – som en romantisk komedi. Cary Grant är på sitt mest virtuosa humör och hanterar det extremt ordrika manuset, och rivalen/exfrun Rosalind Russell, med ofattbar lätthet och kvickhet.

En skön historia (The Philadelphia Story, 1940)

Katharine Hepburns stora comeback efter några år i kylan. Hon fick själv välja sina motspelare och det blev Cary Grant som den sardoniska exmaken och James Stewart som den råbarkade murveln som blir kär i henne.

Notorious! (1946)

Hitchcock-klassiker med Cary Grant som en charmig och samvetslös regeringsagent och Ingrid Bergman som en kvinna med tvivelaktig moral som han utpressar till att gifta sig med en nazistledare. Grant släpper loss en mörk sida, som man inte sett så mycket av tidigare, men som han hanterar lika lysande som allt annat.

Ta fast tjuven! (To Catch a Thief, 1955)

Cary Grant är en pensionerad inbrottstjuv på Rivieran och Grace Kelly är en rik och bortskämd amerikansk flicka som blivit besatt av att avslöja honom. Fjäderlätt komedi som är ovanligt snygg till och med för att vara en Hitchcock-film.

I sista minuten (North by Northwest, 1959)

Cary Grant spelar en martini-drickande reklamare (en rätt uppenbar förebild till Don Draper i Mad Men), som brutalt rycks bort från sin bekväma tillvaro på Madison Avenue till en mardrömslik existens på ständig flykt när han blir förväxlad med en hemlig agent. En av de mest underhållande filmer som någonsin gjorts, regisserad av Alfred Hitchcock i absolut toppform.

MER LÄSNING: Everdahl & Karlssons bästa filmer 2020!