Blodstänk och asgarv: lever vi i skräckkomedins guldålder?
Apor, kurragömma och hjärte-ögon lockar till skrik och skratt
Biotablåerna flödar av skräckkomedier och undertecknad är överlycklig. Är det så att vi befinner oss i genrens guldålder? Fredrik Edström resonerar.
Vi människor är bra märkliga. Vi är utrustade med biologiskt utmejslade varningssystem som stålsätter våra kroppar inför akuta hot, såväl fysiska som psykiska. Adrenalinet i blodet slås på, pulsen ökar och våra sinnen förstärks – allt för att till varje pris skydda våra ynkliga kroppar Det här systemet tycker vi, märkligt nog, om att lattja med. Vi stressar sönder våra stackars innandömen med karuseller, extremsporter och andra självplågande galenskaper. Ännu mer egendomligt är att vi dessutom har för vana att flabba direkt efter att vi lekt med våra öden. Vem har inte blivit livrädd för att sekunden efter skratta stjärten av sig? Jag kan nämna åtskilliga sådana tillfällen.
Därför vill jag idag vill jag fokusera på filmvärldens bidrag till oss självspäkare, vi ska besöka rysarnas kusliga dalar. Eller, närmare bestämt, den paradoxala korsbefruktningens av våra nervsystems två extremer: glädje och skräck. Idag ska i fokusera på skräckkomedier, som numera fyller våra biotablåer till bredden. Undertecknad fnittrar allt som oftast likt en skolflicka när blodutgjutelse varvas med dråplig komik eller halvsmarta meta-flörtar, så den nu pågående vågen av högkvalitativa skräckkomedier glädjer mig.
Subgenren ligger mig nära hjärtat och de senaste åren har jag haft så oförskämt trevligt i biofåtöljen att jag frågar mig: lever vi i skräckkomedins guldålder?
Ruskigt hög nivå på hantverket idag
Jag har skrattat mig obehagligt nära hjärtinfarkt de senaste åren. Filmer som Ready or Not, Freaky, Heart Eyes och nu senast The Monkey, som trots uppenbara (och ganska tunga) problem i berättandet, lyckades vinna över mig med en beundransvärd ihärdighet till sitt tramsiga koncept. Svenska Konferensen var en becksvart team-building slasher och Wes Cravens guldpojke, Ghostface, har återvänt i två ganska pigga återkomster i Scream-uppföljarna. Det vi ser för tillfället är påkostade, smarta och kärleksfullt ihopsnickade skräckkomedier som vågar sträcka sina blodstänka rakblad över lite mer "high brow"-satir, smaskig romantik och sedvanlig genre-parodi. Och då har jag inte ens nämnt Terrifier 1-3, Happy Death Day, The Meny, Totally Killer eller Bodies, Bodies, Bodies.
Så, varför flyger dagens skräckkomedier? Så som jag ser det är det kärleken till hantverket som idag ligger på en ruskigt hög nivå. Det märks att filmskaparna kan sin genre och leker ofta smart med det utpräglade språket. En gemensam nämnare är även att premisserna är roliga hopkok av "high concept"-idéer för att se hur de lattjar med varandra. Jag menar, vem kan inte höra pitchmötet till Happy Death Day: "Amen, tänk er Groundhog Day möter Friday the 13th" eller Ready or Not: "kurragömma med ond, bråd död". Premisserna gör något eget av koncept vi som publik redan är bekväma med och filmerna framstår därför ofta som smartare än vad de är, vilket inte är ett problem i sig. Jag älskar skiten.
Flera giganter genom åren
Dock ska jag kanske inte utropa 2020-talet till någon enhällig vinnare i min högst påhittade turnering. Konkurrensen är mördande, så att säga. 80-talet är som bekant sprängfullt med komiska blodsdiamanter och är kanske det decennium där sub-genren verkligen definieras och blomstrar. Jag menar, det är svårt att argumentera mot tungviktarna Evil Dead 2, Fright Night och den kanske mest ikoniska figuren av alla: Freddy Kreuger (som ju blir allt mer komisk ju längre Elm Street-filmserien fortsätter). Även splatterpartyn som Re-animator och Bad Taste är tongivande alster i genrens framfart under det neondränkta 80-talet. Och låt oss inte glömma alla komiska monster-dängor så som An American Werewolf in London, Tremors och Monster Squad.
80-talet spinner även en lite snällare tråd inom skräckkomedins lapptäcke. Jag talar om filmerna som främst är komedier, men som friskt lånar skräckelement för att attrahera en bredare målgrupp. Ghostbusters, Gremlins och Beetlejuice får agera rötter för skräckkomedins snällare grenar, som undertecknad och en majoritet av 80-talister fick i modersmjölken. 80-talet är att betrakta som en kreativ blomstring där genren öppnades och regelboken sprängdes, eldades upp och skrevs om.
Även 90-talet har sina tungviktare, där såklart ”Scream”-filmernas pigga dopp i meta-poolen väger tyngst. Även om Ghostface först och främst är slasher så är komedin så pass närvarande och smart att han kvalar in. 90-talet anser jag ändå definieras av kvarlevorna från föregående decennium där ikonerna blir allt mer komiska och angränsar parodier. Childs Play-filmerna blir tar medvetna steg mot tramsighet, Freddy Kreuger en riktig one-liner-maskin (fram till rebooten New Nightmare) och en hel drös av 70 och 80-talets mest skrämmande figurer behandlas så ovärdigt att man ofrivilligt hamnar i komedi-facket (ja, vi tittar på dig Jason, Myers och Pinhead). Tack och lov levereras Braindead och From Dusk til Dawn som gör att 90-talet räddar ansiktet, lite grand.
Vi ses i biomörkret
Så, vart leder nu min lilla historielektion och mys-rys längst minnenas allé? Lever vi i skräckkomediernas guldålder? Jag vet faktiskt inte, 80-talet är ruskigt starkt, men i en tid som präglas av bitterhet över remakes och vi hör, i synnerhet filmnsnubbar, som skanderar om hur mycket bättre filmvärlden var förr, så vill jag i alla fall rikta kärlek i den riktning som förtjänar det.
Faktum är att skräckkomedin är inspirerande, kreativ och frodas och det vill jag att den ska fortsätta med. Lever i skräckkomedins guldålder? Kanske, kanske inte, men i generösa stunder känner jag att vi i alla fall befinner oss på en delad första plats, tillsammans med 80-talet, och det är inte illa pinkat. Vi ses i biomörkret, där jag tänker fortsätta att skratta och skrika om vartannat under en lång tid framöver.