Behövs Filmskolor?

Åsikter om skapare behöver gå på filmskola för att lyckas i filmindustrin är många. Under mina första dagar på Vancouver Film School, där jag skulle lära mig att skriva manus för film och TV, sade lärarna att ”ingen i branchen bryr sig ifall du har gått på filmskola eller inte, det de bryr sig om är ifall du kan skriva”. Jag vill ge dig en kort insikt i hur det var för mig att gå på filmskola, och kanske göra din egen åsikt enklare.

Jag tror inte att det var förens jag kom iväg till Vancouver som jag insåg hur lätt det är att bli hemmablind. Kursen där vi skulle lära oss att pitcha, alltså presentera vår idé, kändes fruktansvärt skräckinjagande. Bara tanken på att presentera en idé, som jag har haft i huvudet under en längre tid och fäst mig vid, för ett rum fullt med okända människor lockade inte mig. Allt i den här industrin handlar om personliga åsikter, och det var tankar som “tänk om det bara är jag som tycker att det här är bra?” som dök upp i huvudet.

Nu råkade den här kursen bli en av mina favoriter. För även om vi var nervösa, så var vår lärare alltid väldigt avslappnad i sitt sätt att lära ut. Lektionen, som var känd som ”Hell’s pitch”, innebar att vi skulle pitcha en känd film och sen skulle den som var producent vilja ändra på det mesta. Det slutade med en hel del konstiga nya filmkoncept och jag tror inte att det var någon som kunde hålla sig för skratt.

LÄS OCKSÅ: Intervju: Meri Lindblad (skådespelarstudent)

Fördelen med att vara i ett rum fullt med intresserade människor, där iallafall några var mer knäppa än mig, var att ifall det var något som de inte gillade med min idé, så slutade det alltid med att alla slängde ur sig bra som dåliga idéer om hur det kunde bli bättre. Sen var det upp till en själv att reflektera över vilka eller vilket av dessa förslag som var bäst.

Lärarna var alltid noggranna med att påpeka att oavsett vad som sägs i rummet, så är det alltid ens egen idé och alla kan inte gilla den. Ibland kan det vara så att författaren har idéen så klar i huvudet att den missar att nämna viktiga detaljer när den pitchar och att de i rummet inte förstår idéen. Oavsett vilken typ av kritik vi fick så lärde jag mig alltid någonting nytt och det var alltid intressant att se vad andra hade att säga och vilka tankar de hade om det jag hade skrivit.

Förutom all värdefull feedback så är även kontakterna något som jag värdesätter högt. Bara i min klass hade jag klasskompisar från Argentina, Brasilien, Mexiko, USA, Kanada, Island, Chile, Polen och Schweiz. Utöver det hade vi möjlighet att jobba inom andra områden av filmproduktion (och gav även feedback till eleverna i Game Design-programmet) och det har såklart gett många nya möjligheter och kontakter med personer i ännu fler länder.

LÄS OCKSÅ: Hur betygsätts egentligen filmer?

I film-, TV- och även spelindustrin handlar det nästintill uteslutande om vilka kontakter du har. Det spelar inte så stor roll hur många visitkort du samlar på dig, utan mer om hur du klickar på det personliga planet – om du kommer in i den andras telefonbok eller inte. För när du letar efter hjälp med nya projekt går du troligtvis igenom telefonen innan du går igenom din hög med visitkort.

Jag har förvisso också varit med och jobbat på filminspelningar och lärt känna fler personer på så sätt. Nu fick jag inte betalt i form av pengar för dessa, utan det var oftast i form av mat och erfarenhet och hade jag tur kunde jag få en IMDb-credit.

Du kan säkert lära dig skriva ett utmärkt manus utan filmskola och har du tur kan du säkert få det producerat också, för det är väldigt mycket tur det handlar om i den här industrin. Däremot tror jag inte att du kan lära känna så många branschpersoner som jag gjorde under min tid på Vancouver Film School om jag inte hade gått på skolan. Jag kan också konstatera att utan skolan hade jag heller inte haft många av de kontakter som jag har fått utanför skolan heller, genom personer som jag på ett eller annat sätt träffat genom skolan. Det kan då handla om nätverksevenemang eller vänner till vänner.

LÄS OCKSÅ: Vancouvers film och tv industri i mina ögon

Jag hade heller inte fått höra om våra lärares historier om hur de sålde sina manus eller hur de fick jobb på DreamWorks utan att kunna animera, hur det är att jobba med James Cameron eller att sitta i “the writer's room” för olika tv-serier, till exempel MacGyver och The Twilightzone.

Det är såklart upp till var och en vad de vill göra, men jag tycker att det var värt det, trots långa nätter och hårt slit och dagar då jag inte alls ville visa andra vad jag skrivit för att jag avskydde det så mycket, så skulle jag utan tvekan göra om det igen.