Barndomsfavoriter: Håller "Wild Wild West" (1999) idag?
Hänger det ännu en ordentlig örfil i luften?
Min barndom spenderades framför TV:n i ohälsosamma mängder. Innehöll en film något av följande: laserpuffror, kaststjärnor, prinsessor eller grissvettiga southpaws etsades min bleka barnrumpa fast framför skärmen. Det är i denna naiva barnrumpa denna artikelserie tar avstamp: Barndomsfavoriter – håller de idag?
Min uppgift är att bänka mig på TV-soffan och se om mina gamla barndomsfavoriter. Har favoritrullarna från förr åldrats som ett högklassigt vin eller som en ekologisk banan under rötmånaderna?
Kalla mig gärna för en omoralisk knöl. En depraverad like-torsk som slår mynt av människors elände för att göda sitt ego och locka till läsning. I dag är det Chris Rock rödsnärtade kind som ska få agera clickbait! Jag känner mig helt enkelt tvungen att djupdyka i en barndomsfavorit med Will Smiths namn på postern. Därför är det dags återbesöka ett av filmhistoriens största magplask, Wild Wild West, och ställa oss frågan: håller den i dag?
Min relation till "Wild Wild West"
Jag har bara sett Wild Wild West en ynka gång. Det var på biopremiären 1999, elva år gammal, och jag blev störtförälskad. Puffror, mekaniska spindlar och rappa repliker om den kvinnliga anatomin var vägen till mitt hjärta. Mina minnen av filmen är idag dock ytterst diffusa och jag minns egentligen bara bilden av Kline och Smith i någon sorts parabolliknande koppel och en enorm, mekanisk spindel. Kommer Will Smith och Kevin Kline charma byxorna av mig ännu en gång eller borde Wild Wild West skjutas av närmaste sheriff? Läs vidare så får du reda på svaret.
Jag har delat upp filmen i tre segment där skiljelinjen mellan mina åsikter som barn vs mina åsikter nu framträder tydligast.
"Åh, fräcka, tuffa maskiner!"
Vad mina barnögon såg: Magnetiska sågklingor redo att dekapitera? Sign me up! En mekanisk mega-arachnid som skjuter eldbollar? Jag svimmar! Vilda västern var redan fräckt nog med sina hattar, hästar och puffror - tänk på mina stackars pojknerver! Wild Wild West förenade High Chaparral med fräcka, tuffa maskiner som lamslog mina pre-pubertala sinnen. Lekarna hemma på mitt barndomskvarter blev sig aldrig riktigt lika efter mitt livsomvälvande besök på biografen.
Vuxenblickens dom: Wild Wild West är många saker, men fantasilös är den då inte. Jag älskar de industriella och metalliska steampunk-influenserna i Wild Wild West och det står jag rakryggat för. Spindeln är cool, de magnetiska dödssågarna är eggande och Ted Levines lilla grammofontratt till öra är genuint obehaglig. Wild Wild West lär ha varit en fröjd att brainstorma kring för ansvariga designers i allt från kostymer till scenografi. Det är påkostat och kreativt sprudlande.
Smith & Kline - dynamisk duo?
Vad mina barnögon såg: Ett säkert kort för att vinna min barnsliga gunst var rejäla doser humor signerad en dynamisk duo. En klassisk buddy-cop-dynamik lockade alltid till garv och Wild Wild West parade ihop råskinnet Jim West (Will Smith) med snillet Artemus Gordon (Kevin Kline). Matchen mellan råstyrka och klurighet kändes fräsch, bjöd mina garv-muskler på en ordentlig svängom och serverade mumsig sentimentalitet när duon äntligen lyckas se förbi varandras olikheter. Klassik buddy cop, helt enkelt.
Vuxenblickens dom: Nu börjar krångligheterna för Wild Wild West. Dynamiken mellan våra huvudroller är så forcerad och tröttsam att jag fick dela upp min återtitt av Wild Wild West i tre omgångar. Ingen av skådespelarna är direkt dåliga, bara torra och mekaniskt automatiserade. Humorn är ett Wild Wild Wests stora huvudbry och är ett symptom av filmens främsta akilleshäl: tonen (som jag strax återkommer till). Vill du charmas och garva? Se om Men in Black istället.
En tonal katastrof: infantil pucko-western eller kaxig steampunk?
Vad mina barnögon såg: Wild Wild West var en ypperlig balansgång mellan lättillgängliga skämt om att spela kongas på kvinnors behag och brutalt avhuggna huvuden. Jag älskade det. Jag fick bägge delar - infantilt skojande och mumsigt våld. Det var vägen till mitt hjärta och helt ärligt, kan jag säga att så himla mycket har förändrats?
Vuxenblickens dom: Wild Wild West pendlar mellan stendum familjefilm och en rätt cool, alternativ västernskildring. Problemet är att dessa två komponenter inte gifter sig överhuvudtaget. Jag är helt övertygad om att det döljer sig en cool, djärv och alldeles vansinnig version av filmen begraven under den extremt daterade humorn och Kenneth Branaghs parodiskt usla överspel. Wild Wild West är en sprudlande best inlåst i en kommersiell tvångströja som inte lyckas få ett endaste mått korrekt.
Domen: Håller Wild Wild West idag?
Nej, absolut inte! Även om jag vidhåller att det sprudlar om roliga idéer och en hel del magnifika designval som flirtar med tanken att det finns någonting begravet under den glättiga, infantila ytan. Men tyvärr räcker inte satellit-halsband och mekaniska spindlar - Wild Wild West är en 170 miljoner dollar dyr blunder. För detta, min kära Will, Kevin och övriga medbrottslingar, förtjänar ni en ordentlig lavett.