Barndomsfavoriter: Håller verkligen "The Mask" idag?

Min uppgift är att bänka mig på TV-soffan och se om mina gamla barndomsfavoriter. Har favoritrullarna från förr åldrats som ett högklassigt vin eller som en ekologisk banan under rötmånaderna?

I min föregående barndomsfavorit nämner jag Jim Carreys alldeles enastående segertåg på 90-talet. Under ett och samma år, 1994, dundrar karl ut Dum & Dummare, Ace Ventura och The Mask. Ett alldeles vansinnigt hattrick som skickar Carrey högst upp på humor-himmeln. Idag vill jag rikta lite extra uppmärksamhet åt den sistnämnda rullen i skaran. Det har blivit dags att återigen utsätta en barndomsfavorit för vuxenblickens kompromisslösa ögon. Vi välkomnar "The Mask" upp i ringen. The Mask regisserades av Chuck Russell (The Blob, A Nightmare on Elm Street 3: Dream Warriors) och i övriga roller ser vi bl.a. Cameron Diaz, Peter Greene och Peter Riegert. 

Min relation till "The Mask"

James Eugene Carrey, vilka enorma skrattsalvor karln lyckats generera genom åren. Jim Carrey var en urkraft som lyckades samla familjen Edström i en kollektiv skrattcirkel där både vuxna och barn kämpade med andningen mellan galenskaperna. The Mask och Dum & dummare låg i ständigt skyttegravskrig mellan varandra och tävlade om att vara min absoluta Carrey-favorit. Sanningen är att jag än idag inte vet vilken rulle som kom segrande ur stridigheterna. Men en sak är säker: jag memorerade, i stora drag, samtliga repliker, ljudeffekter och dansnummer ur The Mask. För en snorig parvel, uppvuxen på Turtles och Fillidutter, så var The Mask ett hysteriskt, och lite läskigt, mästerverk. 

Jag har delat upp filmen i tre segment där skiljelinjen mellan mina åsikter som barn vs mina åsikter nu framträder tydligast. Mycket nöje!

Jim Carreys galna galej!

Vad mina barnögon såg: Att Jim Carrey går under pseudonymen "rubberface" har han till stor del The Mask att tacka för. Undertecknad hade precis börjat konsumera "riktig" film, dvs icke animerade rullar, och The Mask blev som en perfekt brygga mellan världarna. The Mask gav Carrey ytterligare svängrum än hans tidigare urladdningar, mycket tack vare fräsch digital teknik, och en så gott som skräddarsydd roll som vaggade in en ny era av hysterisk humor. Jag garvade tills tårarna sprutade och jag törs nog påstå att Carreys uppvisning blev ett vägskäl för resten av den populärkulturella resa som blev mitt liv.

Vuxenblickens dom: Humor åldras som bekant snabbare än valfri mejeriprodukt i värmebölja. Den rädslan var påtaglig inför min återtitt, tack och lov blev mina farhågor obesvarade. Dansnumren är spektakulära och Carreys talang att levandegöra ett decimetertjockt, limegrönt smink utrustat med enorma löständer är inget annat än beundransvärt. Ingen annan skådespelare hade kunnat iklä sig rollen som Stanley Ipkiss. Många skämt flög dessutom över huvudet på mitt yngre jag, i synnerhet när fjärde väggen rivs. Allt från Borta med vinden till tramspopbandet Hanson ges lavetter och ofta är det helskoj på ett alldeles skamlöst vis.

En smula mörker

Vad mina barnögon såg: The Mask var, som sagt, en högaktad komedi i mina barnögon. Inte enbart tack vare det excentriska tramset utan för att den även var tuff och i ärlighetens namn, lite läskig. Protagonisten Stanley Ipkiss lever ut sina allra mest förbjudna och diaboliska fantasier under den gröna masken. Hans första åtagande är att utkräva hämnd på två orättvisa bilmekaniker á la avgasrör i anus samt att råna den bank han jobbar på. Som barn agerade dessa scener främst transportsträckor till nästa skrattsalva, då mycket gick helt över huvudet på mig, men nog förstod jag att det var tufft och lite läbbigt. 

Vuxenblickens dom: Att regissören, Chuck Russells, filmiska ursprung är i skräck-komedin är ruskigt tydligt i The Mask. Filmen baseras trots allt på en bisarr och underligt brutal serietidning som ligger betydligt närmare Braindead än Looney Toons i sin estetik. Filmen är inte speciellt grafisk, men man behöver inte skrapa särskilt djupt för att hitta toner av body-horror och dunkla teman. Dessutom är soundtracket ett av filmvärldens mest underskattade och marinerar filmen i ett mystiskt och larger-than-life mörker. Detta borde resultera i en tonal skevhet, men faktum är att den mycket märkliga mixen lyfter The Mask från en hysterisk dussinkomedi till en minnesvärd tidskapsel.

Specialeffektskalas!

Vad mina barnögon såg: De absoluta höjdpunkterna var trots allt när datoreffekterna tog över och förstärkte Carreys insatser. Ögon som poppade ur sina hålor och gummilemmar som svajade fångade mitt yngre jags innersta fantasier. The Mask var en våt dröm där skiljelinjen mellan tecknad film och verklighet suddades ut och saliven rann längst mungiporna av skratt och förundran.

Vuxenblickens dom: Effekterna har givetvis åldrats, men jag var faktiskt inställd på en betydligt hårdare lavett från nutidens handflata. Effekterna brukas när verkligheten inte räcker till och ser hyfsat bra ut – fortfarande. Dock kittlar inte dessa digitala urladdningar mina skrattmuskler på samma sätt längre. De förstärker absolut Carreys prestation och höjer insatserna, men speciellt roliga vet jag inte om jag tycker de är. Mest stimmiga och högljudda, t.o.m. i den här kontexten.

Domen: håller The Mask idag?

The Mask är en märklig film. En klassisk feel-good "from zero to hero" premiss som, genom att marineras i Russells märkligt mörka touch, och Jim Carreys exceptionella prestation, når hela vägen fram. Mina vuxna sinnen blir förvisso stundtals mörbultade av alla utpoppande ögon, men The Mask bjuder fortfarande på en enastående show och ett unikt alster i Carreys CV. Gör dig själv en tjänst och återse illa kvickt!

Här hittar du fler texter av Fredrik Edström.