Barndomsfavoriter: Håller "Titanic" (1997) idag?
Flyter fortfarande Oscarsklassikern?
Min barndom spenderades framför TV:n i ohälsosamma mängder. Innehöll en film något av följande: laserpuffror, kaststjärnor, prinsessor eller grissvettiga southpaws etsades min bleka barnrumpa fast framför skärmen. Det är i denna naiva barnrumpa denna artikelserie tar avstamp: Barndomsfavoriter – håller de idag?
Min uppgift är att bänka mig på TV-soffan och se om mina gamla barndomsfavoriter. Har favoritrullarna från förr åldrats som ett högklassigt vin eller som en ekologisk banan under rötmånaderna?
Ingen cineast kan väl ha missat att årets upplaga av Oscarsgalan är på intåg? Filmvärldens stora firmafest som både enar och splittrar filmfreaks världen över. Vilken fest det ska bli! Doften av guld-gubbarna är oemotståndlig så därför passar jag på att återse en klassiker som roffade åt sig hela elva statyetter när det begav sig. Mina damer och herrar, veckans barndomsfavorit är ingen mindre än James Camerons romantiska milstolpe: "Titanic"! Filmen lämnade hangaren 1997 och som de skeppsbrutna turturduvorna ser vi såklart Leonardo DiCaprio och Kate Winslet. James Cameron står för regin och han har även skrivit manus.
Min relation till "Titanic"
Min relation till Titanic är minst sagt problematisk och är en klockren lektion i destruktiva mansnormer. 1997 vägrade jag ens leka med tanken att en romantisk film kunde ha något att erbjuda en Turtles-knarkande parvel som jag själv. Mitt motstånd var hårt, innerligt och tog sig inte sällan uttryck i toxisk grabbighet där Titanic var "en jävla brudfilm". Det är den hårda och pinsamma sanningen. Istället dröjde det några år innan jag faktiskt satt ner och tillät mig beröras och vips blev den en favorit. Tänk vad grabbiga illusioner kan begränsa en liten pojk.
Jag har delat upp filmen i tre segment där skiljelinjen mellan mina åsikter som barn vs mina åsikter nu framträder tydligast.
"Romeo och Julia till sjöss"
Vad mina barnögon såg: att mina pubertala smaklökar faktiskt gjorde en u-sväng till slut hade i ärlighetens namn inte mycket med kärlekshistorian att göra. Min kärlek till Titanic låg främst på en teknisk nivå och alla gripande livsöden runt Rose och Jack. Jag argumenterade flitigt och febrigt för att Titanic minsann "bara" var en dammig, återvunnen kärlekshistoria till havs och det inte fanns några som helst meriter att berätta någon så sömnigt.
Vuxenblickens dom: Titanic är Romeo och Julia till sjöss. So what? Cameron gör inte anspråk på att berätta en komplex, nyanserad inblick i mänsklighetens motsägelser och mörker. Cameron vill slå på den största filmiska trumma som existerar: en tidlös och tragisk romans inslagen i den mest episka och cinematiskt fullbordade paket han kunde snickra ihop. Han lyckas. Cameron går på knockout och sänker mig till havets botten - med hål i skrovet och krossat hjärta.
"Paint me like one of your french girls"
Vad mina barnögon såg: jag ber om ursäkt på förhand, men min integritet tillåter mig inte att sockra verkligheten eller försköna mitt yngre jag. Brutal ärlighet är den enda genuina vägen framåt - dags att lägga samtliga pubertala kort på bordet och kollidera med skammen. Topless-scenen spelades många, många gånger på familjens rossliga VHS-spelare. Fram och tillbaka som en pervers jojo. Mitt tonårstramsiga sinne kunde inte förmå att se något vackert, mänskligt eller vitalt i scenen utan det var var så nära oskyldig och harmlös porr jag kunde komma. Så pinsamt är det.
Vuxenblickens dom: en otroligt vacker scen, inga som helst tvivel om den saken. Romansen når sitt klimax och intimiteten strålar ut ur bildrutorna. Har du inte fallit för våra betuttade huvudkaraktärer här så kommer du aldrig heller att göra det - så pass vital är den här scenen. Filmens emotionella kärna vilar i Dicaprios och Winslets utbyte av blickar. Allt eller inget.
Gråtfesten med stort "G"
Vad mina barnögon såg: en dyblöt gråtfest var inget jag suktade efter hos mina populärkulturella äventyr. Det räckte väl att Lejonkungen krossade min barnsliga oskuld och körde upp livets förgänglighet mitt framför näsan på mig - Titanic skulle inte lyckas knäcka mig. Mitt grabbiga pansar höll ett tag men visade sig vara bräckligt och skört. Till slut skulle alla livsöden ombord i kombination med att det faktiskt hänt på riktigt pressa fram tårar ur mitt ängsliga och låtsastuffa skal.
Vuxenblickens dom: idag värderar jag filmupplevelser annorlunda. Jag älskar att gråta ut till en välsvarvad rulle men mitt återbesök ombord på Titanic blev nästintill chockartat. Första gråtanfallet tog fart en kvart in i filmen och lyckades återvända med jämna mellanrum. James Horners alldeles enastående musik kombinerat med ordentliga doser nostalgi lockade fram tvättäkta gråtsalvor och sista halvtimmen hulkade, snorade och kved jag av gråt. Jag vässar inte detta det minsta - detta är sanningen. En briljant film eller en inblick i denna skribents bräckliga psyke? Antagligen en kombination.
Domen: håller "Titanic" idag?
Utan minsta tvivel! Titanic gör exakt det den tar sikte på: lyfter en klassisk romans till en historisk kontext och välkända tragedier. Filmen är en monumental bedrift där i synnerhet produktionsdesignen är fullkomligt hänförande. Visst, några enstaka CGI-scener är mer än lovligt daterade och några repliker landar duktigt lökigt, men det spelar ingen roll. Gör dig själv en tjänst och återse Titanic – filmen är en alldeles makalös uppvisning i filmkonstens kraft.
MER LÄSNING: