Barndomsfavoriter: håller ”Super Marios Bros.” idag?

Min uppgift är att bänka mig på tv-soffan och se om mina gamla barndomsfavoriter! Har favoritrullarna från förr åldrats som ett högklassigt vin eller som en ekologisk banan under rötmånaderna? Idag är det dags för Super Marios oväntade filmatisering från 1993 att sönderanalyseras med vuxna ögon. De svampmissbrukande rörmokarbröderna gestaltas av Bob Hoskins och John Leguizamo. Bakom kameran hittar vi det äkta paret Annabel Jankel och Rocky Morton. 

Min relation till "Super Mario Bros."

Jag är väl medveten om  att så gott som samtliga läsare känner att härdsmältan är illavarslande nära. Hur kan en av filmhistoriens grövsta övertramp och värsta stolpskott ens vara en kandidat för den här artikelserien? Jag förstår. Super Mario Bros. har väl aldrig genererat någon kärlek hos varken kritiker eller publik, men faktum är att detta är min barndom som dissekeras och den har sannerligen några skönhetsfläckar som övergår vett och förstånd. Sanningen är den att jag älskade Super Mario Bros. innerligt, mest för att den var en så extremt märklig tolkning av svamparnas rike jag så tryggt navigerat med Nintendo-dosan. 

Jag har delat upp filmen i tre segment där skiljelinjen mellan mina åsikter som barn vs mina åsikter nu framträder tydligast. Mycket nöje!

En tonal härdsmälta

Vad mina barnögon såg: jag minns premiärtitten av Super Mario Bros som något heligt. Större än Jurassic Park, Ghostbusters och Svanprinsessan tillsammans. Filmen var en livs levande berg-och-dalbana där jag kastades mellan förundran, mys och terror. Världen som målades upp var fullständigt unik och befolkad av hybrider mellan människor och dinosaurer. Fantasins muskelfibrer expanderande å det grövsta och jag förstod snabbt att det mysiga 8-bitarsspelet förvandlats till något helt annat. 

Vuxenblickens dom: Super Mario Bros är en besynnerlig liten skapelse. Filmen tävlar ständigt med sig själv i en tonal dragkamp mellan barnfilmens lustfyllda komedi och ett vuxnare science-fiction-fantasy. Giftermålet fungerar ytterst sällan, men stundtals glimmar det faktiskt till. Konceptuellt är de parallella dimensionerna som hugget ur science fiction-guldgruvan och filmens mörkare toner vittnar om en lika delar modig som omdömeslös kreativ approach.

I mixen av spretiga toner ses ibland konturerna av något intressant och lätt provokativt, men helheten är tyvärr spretigare än en Kung Koopas ryggskal. Dock är det extremt underhållande att beskåda en så här ballsy tolkning av ett tryggt och säkert IP som Super Mario Bros. Det finns ingenting i Jankel och Mortons skapelse som andas säkra intäkter, enbart vansinne.

Nitar, slum och svamp – Koopas egendomliga design

Vad mina barnögon såg: givetvis var jag livrädd för diktator Koopas Dinohattan och fick ständigt begrava ansiktet i händerna. Mixen av en slum klätt i svettig svamp var som hämtad ur en urbansk mardröm och spädde på min skräck för storstäder. Invånarna väser med reptila tungor, skjutsar ägg i barnvagn och samtliga är förklädda i 80-talspunkens senaste kollektion där nitar, läder och skrikiga mönster fångar blicken. Filmatiseringens estetiska öga hade ytterst lite, om ens något, gemensamt med sin Nintendo-upplaga, utan såg snarare ut som ett avsnitt av Turtles på syra. 

Vuxenblickens dom: jag återkommer till vilket ursinnigt mix av mod och ren omdömeslöshet som har låtit styra den kreativa skutan för Super Mario Bros. Estetiskt är filmatiseringen tilltalande och den visuella designen lånar av Blade Runners miljöer och Mad Max ursinne. Inga dåliga förebilder och jag är glatt överraskad och en smula golvad över hur kraftigt Dinohattans märkliga design stimulerar mina smaklökar. Dock kvarstår det att approachen är rent vansinnig att applicera i en Super Mario-film där en övervägande majoritet av målgruppen är barn.

Hoskins och Leguizamo – Den dynamiska duon #1

Vad mina barnögon såg: Mario och Luigi var tvättäkta barndomshjältar och blev snabbt garanter för kvalité och rent, ofiltrerat nöje. Givetvis var förväntningarna på mänskliga gestaltningar skyhöga från mina militanta sinnen och jag blev inte besviken. Bob Hoskins var rent fysiskt som gjuten för rollen och John Leguizamo förkroppsligade min favorit Luigi. Brödernas kvicka munläder gick i ett och lockade fram både kärlek och skratt från undertecknad.  

Vuxenblickens dom: stackars Hoskins och Leguizamo avskydde enligt rapporter sitt arbete på filmatiseringen och söp ofta till det enbart för att stå ut. Märkligt nog märks det inte nämnvärt på deras insatser. Duon gör sitt yttersta för att levandegöra ett obskyrt material. Bob Hoskins är fortfarande den ultimata Mario och John Leguizamo håller på sin tradition och levererar en småcharmig insats på autopilot. Karaktärerna är knappast några Citizen Kanes, men duon gör ett habilt jobb med att hålla vårt intresse uppe.   

Domen: håller "Super Mario Bros" idag?

Det intellektuella svaret är givetvis nej, men hjärtats svar är som vanligt mer komplext. Super Mario Bros är en perfekt storm av kreativt ursinne som missförstår sin målgrupp och resultatet blir en film som flyter omkring i ett ingenmansland som skrämmer kidsen och förbryllar vuxna. Dock avnjuter jag hellre ett ambitiöst fiasko än en urvattnat sömnpiller. Jag struntar fullständigt i min värdighet och creddighet som kritiker här: Super Mario håller alltjämt! Filmatiseringen är en felsatsning som jag rekommenderar samtliga att ge en chans för roligt kommer du att garanterat ha.