Barndomsfavoriter: håller ”Sunes Sommar” idag?
Har "wienerbroadsen" möglat?
Min barndom spenderades framför TV:n i ohälsosamma mängder. Innehöll en film något av följande: laserpuffror, kaststjärnor, prinsessor eller grissvettiga southpaws etsades min bleka barnrumpa fast framför skärmen. Det är i denna naiva barnrumpa denna artikelserie tar avstamp: Barndomsfavoriter – håller de i dag?
Min uppgift är att bänka mig på TV-soffan och se om mina gamla barndomsfavoriter. Har favoritrullarna från förr åldrats som ett högklassigt vin eller som en ekologisk banan under rötmånaderna?
Ursvenskens favoritårstid spirar för full maskin och en kollektiv glädje sammansvetsar oss som invånare. Kanske har du lyckats knega ihop en duglig semester eller så sommarjobbar du för full maskin? Det spelar ingen roll, för dagens barndomsfavorit besitter en enande kraft, en självklar del i nationalsjälen: "Sunes Sommar". Jag har sett om überklassikern och försökt lämna nostalgiska skygglappar åt sidan för att ställa mig frågan: håller "Sunes Sommar" i dag? Sunes Sommar hade svensk biopremiär 1993 och i huvudrollerna ser vi Peter Haber, Carina Lidbom och Andreas Hoffer.
Min relation till Sunes Sommar
Som samtliga kidz från min årgång så är min relation till Sunes Sommar ruskigt stark, nästintill helig. Jag minns hur vi i den Edströmska familjen satt hos grannen och såg filmen och hur alla skrattade, fast åt olika saker. Jag älskade Håkan, allt det lilla trollet gjorde framkallade skrattsalvor, och mamma och pappa vred sig av skratt när pappa solhattsprydda Rudolf desperat försöker hålla ihop familjen Andersson. Sunes Sommar var ett evenemang, en förenande kraft som familjen kunde samlas kring, likt en filmisk version av en klassisk hippie-eld där alla var välkomna.
Jag har delat upp filmen i tre segment där skiljelinjen mellan mina åsikter som barn vs mina åsikter nu framträder tydligast.
All hail, king Haber
Vad mina barnögon såg: jag förstod alltid att Rudolf var skojig, tack vare mina pärons lamslående skrattattacker. Med sina ständiga misslyckanden, myror i gipset och chokladbollsfadäser lyckades Peter Haber knäcka den mest surmulna torrboll, men min hjälte var alltid Håkan-bråkan. Potatisgluffsaren number one blåste liv i min inre bråkstake och fick mig att kippa efter andan när han dansar vals med kryckor och blir överkörd av raggare.
Vuxenblickens dom: nu, vid den osmickrande åldern 36, är jag själv pappa, och med detta skifte av roll i familjen så följer även ett annorlunda perspektiv när jag filtrerar Sunes Sommar. Nu är jag den neurotiska patriarken som försöker hålla samtliga familjemedlemmar nöjda, ofta med ytterst mediokra resultat. Peter Haber är, genom sin roll som Rudolf, en nationalskatt. En ikonisk prestation som stundtals är så smärtsamt komisk att jag hade behövt syrgas så att mina inre organ inte lägger av. Lillebror Håkan är väl okej, men pappa Rudolf är utan tvivel dragplåstret i Sunes Sommar.
En dysfunktionell familj, eller?
Vad mina barnögon såg: jag minns familjen Andersson som dysfunktionell, en snudd på toxisk skara, där samtliga gick varandra på nerverna. Alla verkade hata varandra. Jag minns enbart alla fiaskon familjen tvingas genomlida som, förvisso, var smärtsamt underhållande, men tydde på en ytterst dysfunktionell skara individer som försökte leva som familj.
Vuxenblickens dom: jag blev faktiskt överraskad över hur varmt familjen Andersson faktiskt skildras i Sunes Sommar. Jag var bombsäker på att Sune & co samspel och värderingar skulle rimma illa med vår ängsliga samtid, men faktum är att inom familjen, trots sina grava fiaskon, ryms en hel del värme. Rudolf fuskar i kortspel och Mamma Karin (briljant spelad av Carina Lidbom) försöker vara lugnet i stormen och överlag skrattas det mycket i denna brokiga samling individer. Givetvis känns ju vuxna raggares intresse av minderåriga Anna ordentligt ofräscht, men det var det ju redan då.
Den svenska sommaren personifierad
Vad mina barnögon såg: Sunes Sommar lyckades paketera sommarlovet i ett rosa skimmer. Sunes fumliga dagdrömmeri, hans ihärdiga jakt på örhängen och meddelanden skrivna i tandkräm på glasrutor var länge sinnebilden av hur svensk sommar ska vara. Ett eget litet parallellt universum, ett unikt litet ekosystem som lyder under barndomens lagar.
Vuxenblickens dom: det är svårt att inte helt översköljas av nostalgins varma floder här, men nog är sommarkänslan intakt. Svensk, urläcker natur varvas med småkiosken med handskrivna prislappar, mil ifrån opersonliga QR-koder och Nocco-beroende tweens. Kalla mig gärna bitter och bakåtsträvande, men Sunes Sommar transporterar mig verkligen tillbaka i tiden. Filmen är svensk sommar, för ca. 30 år sedan.
Domen: håller Sunes Sommar idag?
Nu kommer äntligen stunden vi väntat på. Ska undertecknad pissa rakt i munnen på självaste nationalsjälen eller hylla det som hyllas skall? Oron är tack och lov obefogad, Sunes Sommar håller. Något mästerverk är det kanske inte, men faktum är att den håller betydligt bättre än jag trodde. Så du kan med gott samvete ta en tur med familjen Andersson i deras vissna husvagn och njut när nostalgins vågor sköljer över dig.
Fler texter ur artikelserien "Barndomsfavoriter" av Fredrik Edström: