Barndomsfavoriter: håller "Starship Troopers" idag?

Min uppgift är att bänka mig på TV-soffan och se om mina gamla barndomsfavoriter! Har favoritrullarna från förr åldrats som ett högklassigt vin eller mer som en ekologisk banan under rötmånaderna?

Idag är det dags att locka fram din inre anti-cimex behandlare och krossa skadedjur på löpande band. Jorden befinner sig i intergalaktisk krigsföring med utomjordiska kryp, redo att lemlästa samtliga homo-sapiens i sin väg. Givetvis är det Paul Verhoevens sci-fi-dänga Starship Troopers ska sättas under vuxenblickens lupp. I huvudrollerna ser vi Casper Van Dien, Denise Richards och Dina Meyer. Filmen såg dagens ljus 1997 och baseras på Robert A. Heinleins kontroversiella bok från 1959 med samma namn. 

Min relation till Starship Troopers

Jag tänker, kanske lite fördomsfullt, att många unga snubbar någon gång har befunnit sig i "maxa"-åldern. En härlig tid i tidig pubertet när det helt enkelt gällde att se hur mycket ens unga sinnen klarar av i sin vräkiga kulturkonsumtion. Hur mycket våld fixar jag att se innan jag checkar ut? Hur skraj klarar jag av att bli och hur mycket kan jag samtidigt provocera mina föräldrar i mitt till synes moraliska förfall? Som en sort populärkulturell motsvarighet till trots där samtliga gränser skall pressas, motas och hånas.

För undertecknad var Starship Troopers en sådan film. Filmen markerade ett paradigm-skifte från Turtles harmlösa ninjasparkar till hjärnsugande styggelser. Det var helt enkelt en nivå av grafiskt våld mina barnsliga sinnen inte hade någon större erfarenhet. Lägg då till att premissen, tuffa killar och tjejer pangar på läbbiga kryp, var skräddarsydd efter en 11-årings preferenser. Som så många gånger förr i denna artikelserie var den skräckblandade förtjusningen ett faktum och som jag älskade Verhoevens rymdsoldater    

Jag har delat upp filmen i tre segment där skiljelinjen mellan mina åsikter som barn vs mina åsikter nu framträder tydligast. Mycket nöje!

Ett hopkok av genres

Vad mina barnögon såg: Tyvärr får jag inleda med något av en smärtsam bekännelse, Starship Troopers såg jag sällan från början till slut som barn. Filmens första akt som etablerar huvudkaraktärernas relationer och civila tillvaro gav jag aldrig mycket uppmärksamhet – det var ju bara en massa snack! Intresset vaknade desto mer när boot-camp delen drog i högre växel, men det var först när krypkriget sulade fram det tunga artilleriet som mina pubertala hjärnsignaler på allvar gick på högvarv. Mina unga sinnen såg egentligen inte mycket mer än tufft krigande i Starship Troopers. Min 11-åriga analytiska förmåga sträckt sig inte längre än "pang, pang, tufft tufft" tyvärr. 

Vuxenblickens dom: Verhoevens film är en besynnerlig best som korsar en myriad av genres. Släng in ett blöjigt tonårsdrama a lá Melrose Place som du sedan silar genom ett Kubrick-inspirerat boot camp och kryddar med James Camerons Aliens så hamnar du någonstans i närheten av "Starship Troopers" unika helhet. En drinkmix från ett kreativt ursinne som jag kapitulerar totalt inför. Verhoeven spårar ständigt ur, utrustad med kaxiga långfinger till genre-tänk och detta gör Starship Troopers unik. Tonen balanserar ständigt mellan naivt uppriktig, syrlig cynism och adrenalinpumpade spänning.

Lemmar, hjärnsubstans och allmänt blodbad.

Vad mina barnögon såg: Starship Troopers äntrade mitt barnsliga stjärnsystem i precis rätt tid när jag ständigt ville, som sagt, pusha och utmana mina populärkulturella smaklökar. Trenden var smärtsamt tydlig i all populärkultur som konsumerades: ju mer våld desto mer fascinerande. Starship Troopers blev snabbt en mytisk legend i det pubertala grabbgänget och snacket om vilka groteska scener filmen bombarderade med förvandlades snart till olja som smörjde min populärkulturella motor. Våldsdörren hade nu sparkats upp och den står fortfarande på vid gavel. 

Vuxenblickens dom: Starship Troopers bär Paul Verhoevens signifikativa, vässade övervåld med stolthet och i vanlig ordning representerar det mångt mer än enbart splatter-underhållning (även om den aspekten är skoj med). Dessutom ser det oerhört bra ut. Verhoeven nyttjar krutet i såväl analoga som digitala effekter och bemästrar balansgången knivskarpt. 

Våldet, kriget, media - satirisk guldgruva

Vad mina barnögon såg: Om du tror att analyser av medias våldfanatism och avhyvling av militärkomplexets fascistiska influenser på den lilla människan gick över huvudet på mig som barn så tror du givetvis helt rätt. Min fascination för Starship Troopers sträckte sig inte längre än puffrornas mynningar.

Vuxenblickens dom: Verhoeven, och inte minst manusförfattaren Ed Neumeier, tycks vältra sig i njutning över att driva med landet i västs politiska företeelser. I Starship Troopers bökar radarparet runt i militär-porr i ett futuristiska samhälle där demokratin gått under och krattat manegen för våldets överlägsenhet. Världen är utsmyckad med nazi-flirtande ikonografi och media har totalt övergivit sitt granskande uppdrag och pumpar ut smetig krigspropaganda. Starship Troopers är smärtsamt underhållande satir, om än väldigt trubbig sådan. 

Domen: är Starship Troopers värd en omtitt?

Svaret är ett evigt ekande, rungande ja! Paul Verhoevens genre-trotsiga våldsfest är och förblir en favorit även i vuxen ålder. Hur karln lyckas blanda pubertala romanser, cyniska samhällsskildringar och action som fortfarande är 100% dödscool är ett mindre underverk. Balansgången mellan ung, dum ungdomsfilm, köttig splatteraction och trotsig satir är ett mästerverk som jag kommer se om betydligt fler gånger. Mitt enda, riktiga, klagomål är att satiren knappast nyanserad eller speciellt intelligent – Verhoeven jobbar med hammare och inte skalpell. Men, sammanfattningsvis så älskar jag fortfarande soldaterna från rymdskeppen.

Relaterad läsning:

• Barndomsfavoriter: Resident Evil
• Barndomsfavoriter: Jaws 2
• Barndomsfavoriter: Men in Black