Barndomsfavoriter – Håller verkligen Scream idag?

Min uppgift är att bänka mig på TV-soffan och se om mina gamla barndomsfavoriter. Har favoritrullarna från förr åldrats som ett högklassigt vin eller som en ekologisk banan under rötmånaderna?

Höstmörkret har invaderat vårt avlånga land och i många cineasters filmiska sinnen cirkulerar bara en enda sak: skräckisar! Därför passar det ju utmärkt med en barndomsfavorit stöpt i skräckens läbbiga form. Det har blivit dags för Scream att dissekeras med vuxenblickens sylvassa skalpell.

Slasher-klassikern landade 1996 och i regissörsstolen hittar vi skräckkungen Wes Craven. I huvudrollerna får vi avnjuta Neve Campbell, Skeet Ulrich och Courtney Cox.

Jag har delat upp filmen i tre segment där skiljelinjen mellan mina åsikter som barn mot mina åsikter som vuxen framträder tydligast. Mycket nöje!

1: Meta-mumsigt kärleksbrev

Vad mina barnögon såg: Scream var startskottet för undertecknads fascination för skräckfilmens ruggiga charm. Slashern sparkade upp hänglåset till en helt ny värld, långt bortom Aladdins flygande mattor – jag blev överrumplad av denna nya och obönhörligt läskiga mark. Vem Jason, Freddy eller Candyman kunde tänkas vara besvärade inte mina naiva smaklökar, således gick alla former av finurliga referenser och meta-flirtningar mig helt över huvudet. Störde det undertecknad? Knappast, jag hade ju blod, masker och spritfester att fascineras över.  

Vuxenblickens dom: Wes Cravens Scream är en slasher-tårta där den huvudsakliga ingrediensen utgör målgruppens kärlek till slasher-genren. Craven vrider, vänder och busar med den regelbok vars heliga budord han själv hjälpt till att lagföra med sin rysliga filmografi. Filmreferenserna haglar och skräckentusiaster kan självgott klappa sig på kaggen. Scream är ett kärleksbrev till en målgrupp som 1996 var svältfödda och Craven bjöd till bords för att mätta samtliga munnar.

2: Tonårsdramatik – kidz, sprit och hormoner

Vad mina barnögon såg: i samma veva som Ghostface sprängde upp portarna till skräckfilmens värld så lämnade han även dörren till ungdomsfilmen på glänt. Jag engagerade mig friskt i tonåringarnas kärleksbestyr och jag höll länge tummarna för att Randy till slut skulle vinna Sidneys hjärta. Att tonåringarna nästan uteslutande var cyniska, självcentrerade muppar rörde mig aldrig i ryggen utan det var väl snarare så att jag delade en hel del DNA med den livsfilosofin när jag första gången beskådade Scream.

Vuxenblickens dom: karaktärerna i Scream pendlar mellan högt och lågt. Mördarna är roliga filmfreaks som tagit sitt skräckfilmsintresse några kilometer för långt, men i synnerhet Matthew Lillards Stu blir en sann plåga att beskåda med ett maxat överspel. Neve Campbells Sidney Prescott är en älskvärd "final girl" och Randy en finurlig motor till meta-greppet, men i övrigt rotar Scream i samma fiskrens till karaktärer som sina generiska-slasher kusiner, men det hör väl också genren till? 

3: Långfinger till moralpanik

Vad mina barnögon såg: jag minns med skräck hur illa ungdomarna betedde sig när när de bestialiska morden svärmar över den lilla förorten Woodsboro. Ungjäklar som klär ut sig och löper i amok i skolkorridorerna till offrens panikartade andetag. Istället för vakor bjuds det till skräckfilmsmaraton, spritfester och utegångsförbud. "Vad är det för fel på pöbeln i Woodsboro?" tänkte jag.

Vuxenblickens dom: Craven är väl medveten om den lavin av moralpanik varje ny skräckfilmssuccé lyckas dra igång och gestaltar detta i Scream. Samtliga ungdomar är våldsavtrubbade, empatilösa ego-monster som hellre driver med offren än stöttar. Det blir ju knappast bättre av att rektorn på skolan hotar två pajaser med en sylvass sax med orden att de "borde hängas från ett träd så att folk får se vilka empatilösa skitstövlar ni är". Craven vässar moralpanikens svärd med Scream och navigerar genom svart komik på ett lysande vis.

Domen: håller Scream idag?

Wes Cravens "Scream" håller utan tvivel måttet och ger en mumsig insikt i vart slasher-genren befann sig 1996. Freddy hade slut på psykadeliska mardrömsscenarion, Jasons kniv hade sedan länge nötts ner, och stallet av skräckikoner som Chucky, Myers, Leatherface och Pinhead tycktes oförmögna att imponera på varken kritiker eller publik.

"Scream" bjöd målgruppen på en vässad balansgång mellan bloddrypande slasher och kaxigt meta-flirtande. Visst, ungdomarnas kärleksbestyr och intriger är hjärnbedövande trist, men "Scream" lyckas imponera på mina vuxna smaklökar ända in i mål. Du kan med gott samvete se om Wes Cravens "Scream!"

Läs också: 

Barndomsfavoriter – Håller "Resident Evil" idag?

Barndomsfavoriter – Håller "Jag vet vad du gjorde förra sommaren" idag?

För fler krönikor --> Scrolla vidare!