Barndomsfavoriter: Håller "Scream 2" (1997) idag?

Min uppgift är att bänka mig på TV-soffan och se om mina gamla barndomsfavoriter. Har favoritrullarna från förr åldrats som ett högklassigt vin eller som en ekologisk banan under rötmånaderna?

Vem tyckte egentligen att det var en bra idé för mig att sträckkolla slashers som liten parvel? Inte mina föräldrar i alla fall, men dom hade ju självklart ingen aning. Idag är det dags för "Scream 2" att möta vuxenblickens dom. 

Min relation till "Scream 2"

Min introduktion till skräck-genren var via Wes Cravens meta-mumsiga Scream. Min aptit för skräck och slashers hade blivit väckt till liv och givetvis slängde jag mig över uppföljaren, Scream 2, så fort den gick att hyra från vårt lokala jour-livs. Nirvana var uppnått och VHS-fodralets stenhårda plast lovade mig guld, gröna skogar och blodbad. Givetvis satte mina föräldrar käppar i hjulen men jag och mina kompisar lyckades ändå ta oss igenom hela uppföljaren i smyg. Scream 2 har en alldeles särskild position bland mina barndomsfavoriter och jag minns den som minst lika bra som originalet. Kan det verkligen stämma? Den som lever får se.

Jag har delat upp filmen i tre segment där skiljelinjen mellan mina åsikter som barn vs mina åsikter nu framträder tydligast.

"Sequels suck"

Vad mina barnögon såg: det finns ett inbyggt problem med att jag introducerades till skräck-genren via en filmserie som aktivt monterar ner den i småbitar: innehållet gick helt över huvudet på mig. Visst, jag var ändå för ung för någon djupare analys än "blod är coolt" men mina första steg in i genren började i fel ände. Meta spelade ingen som helst roll för den yngre versionen av undertecknad och jag spolade gärna förbi alla "pratiga" scener för att nå fram till läbbigheterna.   

Vuxenblickens dom: Craven bygger vidare på den meta-konstruktion han så vackert påbörjade med första filmen. I tvåan bjuds vi på cyniska filmstudenter som skanderar att "uppföljare suger" och grottar ner sig i heta diskussioner om vilka, om ens någon, uppföljare som har överträffat originalfilmerna. Händelserna från första filmen har nu filmatiserats i Cravens världs och går under namnet "Stab" där en del skickliga observationer görs kring Hollywood-cynism att casha in på verklighetens tragedier. Meta-kommentarerna är fortfarande väldigt skoj i Scream 2 men rätt spretiga. 

"Oj, kan en tant vara mördare?" 

Vad mina barnögon såg: avslöjandet av vilka som gömde sig bakom ghost-face maskerna i tvåan slog total knockout på mig. Det var som att Scream 2 inte bara struntade i regelboken, utan eldade upp den och dansade en hednisk dans runt de vittrande sidorna. Mitt yngre jag kunde bara inte förstå hur en medelålders kvinna kunde vara mördaren och att hon dessutom var Billy Loomis mamma – det var för coolt för att vara sant. Den andra snubben sket jag fullständigt i.

Vuxenblickens dom: här har mina filmiska smaklökar utfört en total u-sväng. Under min återtitt stod det tydligt att Billys mamma, Debbie Salt, är ett så olidligt tråkigt val av mördare och motivet med hämnd  är sorgligt sömnigt. Istället är det filmstudenten Mickey, den andra mördaren, som är en smula mer intressant. Mickey vill åka fast och njuta av den juridiska karussell som kommer uppstå under rättegångarna där han tänkt ut ett vattentätt försvar: allt är filmernas fel. Ett skoj motiv som gärna hade fått utvecklas mer i filmens övergripande tematik, nu hamnar det i kläm med Billys mamma trötta hämnd.

Mycket bättre än ettan!

Vad mina barnögon såg: det rådde inte ens skuggan av tvivel hos mig: Scream 2 var överlägsen ettan på alla vis. Bara inledningsscenen med kniven genom toalettväggen var nog för att charma mig över till uppföljarens lag. Scream 2 var råare och mycket otäckare och det var sannerligen allt jag behövde och eftersökte.

Vuxenblickens dom: Scream 2 har en särskild plats i mitt hjärta. Scream 2 är en trevlig filmstund som bjuder på mer av det som kändes fräscht i första filmen innehåller några scener har en fantastisk nerv som kryper innanför skinnet på mig, men där stannar lovorden. Mördarna är mycket, mycket sämre än ettans inspirerade rysar-freaks och meta-greppet är förvisso fortfarande skoj, men betydligt mindre fokuserat än i första filmen. Scream 2 är en kompetent uppföljare, varken mer eller mindre.

Domen: håller "Scream 2" idag?

Scream 2 har en given plats i skräck-maratonet, ingen tvekan om den saken. Allt du gillade i ettan finns här, om än i en lite mer bantad och ofokuserad version. Scream 2 är en fortsatt rolig och spännande utflykt i Wes Cravens galna sinne – bara du inte förväntar dig något på originalets nivå.

MER LÄSNING:

• KRÖNIKA: Därför har "Scream" skräckfilmens bästa öppning
• Recension – så bra är "Scream" (2022)