Barndomsfavoriter: håller RoboCop 3 (1993) idag?

Min uppgift är att bänka mig på TV-soffan och se om mina gamla barndomsfavoriter. Har favoritrullarna från förr åldrats som ett högklassigt vin eller som en ekologisk banan under rötmånaderna?

I dag är det dags för mig att dyka längst ner i barndomens ocean och dra med mig en riktig fossil till ytan: RoboCop 3. Tvåan fick som bekant den stora äran att starta den här artikelserien och nu, cirka tre år senare, är det dags för del tre att smaka på vuxen-kakan. RoboCop 3 regisserades av Fred Dekker, inuti plåtniklasdräkten huserar den här gången Robert Burke och i övriga roller ser vi bland andra Nancy Allen, Mario Machado och Rip Torn.

Min relation till Robocop 3

En av mina favoritfilmer som kapslar in min ytterst spretiga och kufiska filmsmak är Paul Verhoevens pärla RoboCop från 1987. Efter snudd på oändligt antal omtittar har jag memorerat kultrullens samtliga dramaturgiska andetag och jag håller den som ett mästerverk. Som yngling avgudade jag även uppföljarna, del två och tre. Trean upplevde jag, redan som barn, som ett ganska kraftigt stilbrott och som en snällare, roligare och mer familjär film. RoboCop 3 hade en självklar plats i mitt stall av säkra kort i VHS-hyllan, den saken var säker. 

Jag har delat upp filmen i tre segment där skiljelinjen mellan mina åsikter som barn vs mina åsikter nu framträder tydligast.

PG-13 – RoboCopmys för hela familjen

Vad mina barnögon såg: Att jag var en äcklig liten våldshetsare som barn kommer väl knappast som någon överraskning för trogna läsare. Filmers kvalitet mättes i fejkblod, men RoboCop 3 bröt trenden som sina föregångare så brutalt etablerat. Visst, Robo brände fortfarande av tusentals patroner och gav kriminella avskum på tasken, men den inälvsdränkta finalen uteblev. Våldet var betydligt nertonat, men för varje avskjuten lem som missunnades mig, så fick jag tenfaldigt tillbaka i form av tuffa jetpacks, cyborg-ninjor och onda punkare

Vuxenblickens dom: I dag är jag betydligt mer skeptisk än mitt naiva, yngre jag. RoboCop är, och ska vara, synonym med Paul Verhoevens barbariska och mörkt komiska fäbless för övervåld. En barnvänlig RoboCop är en omöjlig tanke. en paradox. Dock hade det genomruttna råmaterialet trean byggts på inte kunnat räddas av otaliga doser övervåld. Manus, regi, ton och skådespelarinsatser är bortom frälsning här, tyvärr. RoboCop 3 är en infantil och kastrerad Bolibompa-version av min älskade Alex Murphy.

"Sayonara RoboCop" – Peter Weller tackar för sig

Vad mina barnögon såg: Som ung parvel huserade undertecknad inte någon djupare respekt eller kännedom för skådespelaryrkets ädla konst. Såg mina actionsnubbar coola ut när dom stänkte nitroglycerin runt sig i diverse våldsdanser? Ja, då var jag nöjd. Inför Robocop 3 tackade Peter Weller för sig och Robo recastades med Robert Burke. I ärlighetens namn tror jag inte att jag överhuvudtaget märkte att man skiftat plåtniklas i tredje filmen, men jag minns att Robos röst lät annorlunda. 

Vuxenblickens dom: I dag vågar jag nog påstå att jag hyser en betydligt större beundran för skådespeleriets hantverk. Faktum är att jag älskar Peter Wellers insats som Alex Murphy och RoboCop, så Peter Burke fick en formidabel järnkostym att fylla. Faktum är att han gör vad han kan och utan några större anmärkningar. Robocop 3 är en djupt trasig film, men ansvaret vilar på helt andra axlar än stackars Burke.

Punkare, ninjor och gamla farbröder – skurkarna från helvetet

Vad mina barnögon såg: Jag har snuddat vid ämnet i texten, men nu är det dags för en ordentlig genomgång av RoboCops motstånd i del tre. Nu är det inte enbart det genomonda storföretaget OCP som bedriver djävulskap utan även det kinesiska Kanemitsu lanserar sin egen ninja-cyborg: "Otomo". Givetvis älskade jag tanken på en mördarrobot med ninjasvärd. RoboCop fick även smisk av skabbiga punkare med ytterst tvivelaktig tandhygien och kapitalistgubbar på storbildsskärmar. Jag älskade rubbet!

Vuxenblickens dom: Oj oj oj, var ska jag ens börja? Antagonisterna är en av de största syndabockarna till att RoboCop 3 är en tonal styggelse. RoboCop har alltid befunnits sig i en extremt förhöjd, mörkt humoristisk värld, men Robocop 3 tar språnget rakt ner i Cartoon Network-träsket. Lägg dessutom till att manuset, mitt i denna tramsröra, försöker sig på tematiska utsvävningar kring klass och gentrifiering, och du har ett praktfiasko av rang.

Domen: håller "Robocop 3" idag?

RoboCop 3 är resultatet av när tramsigt källmaterial hanteras av aktörer utan fingertoppskänsla. Robocop 3 har nog, i ärlighetens namn, aldrig "hållit" och filmens 4,1 på IMDb vittnar om att filmen är seriens mörkaste skamfläck. Robocop 3 är högoktaniskt skit som inte ens håller som guilty pleasure och då, mina damer och herrar, är det illa. Faktum är att Robo 3 är så dålig att jag önskar att jag hade en tidsmaskin så jag kunde besöka mitt yngre jag och placera en välriktad knytnäve på skitungens outvecklade adamsäpple.