Barndomsfavoriter: Håller ”RoboCop 2” idag?

Min uppgift är att bänka mig på TV-soffan och se om mina gamla barndomsfavoriter. Har favoritrullarna från förr åldrats som ett högklassigt vin eller som en ekologisk banan under rötmånaderna?

Idag ska vi ta ett dopp i en infekterad pöl av brottslighet och förruttnelse: RoboCops Detroit. Vi ska ta oss an RoboCop 2, uppföljaren till av mina favoritfilmer genom alla tider, med vuxenblickens brutala ögon. Filmen såg dagens ljus 1990 och i regissörsstolen sitter den här gången Irvin Kerchner, som axlar ansvaret från Paul Verhoeven. I rollerna återvänder Peter Weller och Nancy Allen, tillsammans med nykomlingarna Tom Noonan och Belinda Bauer. 

Min relation till RoboCop 2

RoboCop 1-3 var heliga kor i min dammdränkta VHS-hylla och tvåan huserade en särskild plats. Uppföljaren var en våldsfest som fick mina innandömen att vrida sig av såväl äckel som kärlek och filmen var dessutom en komisk juvel. Tvåan var min absoluta favorit som vässade ettans styrkor till sin yttersta spets.

RoboCop med plus-meny, extra allt, upphöjt till fyra

Vad mina barnögon såg: Fredrik, 11 år, älskade RoboCop 2! Uppföljaren var ju precis som sin föregångare fast ännu bättre. Våldet var fortfarande ultraköttigt, skurken var en knarkbaron inuti en pansarbrytande robot, och dessutom slapp vi alla trötta flashbacks på Murphy och hans familj. Lägg till en tolvårig skitunge till skurk till den ekvationen och nirvana nåddes hemma i en trång hyresrätt på tegelviken. Tvåan maxade alla konton som ettan öppnade och var en överlägsen rulle på alla vis!

Vuxenblickens dom: Mitt barnsliga jag har förvisso helt rätt i en sak: ”RoboCop 2” öser på med allt som dyrkarna till originalet håller kärt. Den svarta satiren är kvar samt den bisarra mängden avhuggna lemmar har följt med den kreativa överlämningen. Dock utan fingertoppskänsla. Kerchner stretchar underfundigheter och satir långt förbi bristningsgränsen. Karaktären Murphy blir överkörd och tvåan saknar helt den mänskliga touch jag älskar RoboCop för.

En överlägsen skurk

Vad mina barnögon såg: En Charles Manson-doftande knarkkung sammansvetsad med en ny, överlägset kraftfull robot tilltalade mitt unga jag enormt. Första filmens skurkar, Dick Jones och Clarence Boddicker, var gedigna elakingar också förstås, men mina oslipade sinnen krävde en mustig bossfight. ED-209 blev enkelt utgallrad av Cains uppgraderade version av RoboCop, för Cain var cool, illivillig och bar en himla frän symbol på sitt bröst.

Vuxenblickens dom: Skurken är utan tvivel ett av RoboCop 2:s svagaste kort. Tom Noonan har förvisso en gott utmärglad tjack-aura som är svårslagen, men hans Cain saknar helt en personlig hållhake på våran Robo. Den enda rimliga anledningen Kershner ger oss att investera oss i deras batalj är att RoboCop är polis och Cain en brottsling. Tyvärr. Det behövs mer än så för att min vuxna motor ska brumma.

En hysteriskt rolig uppföljare!

Vad mina barnögon såg: Originalets satir gick högt över huvudet på mitt unga jag, och även den samhällskritik del två är utrustad med gick förlorad. Dock behövde jag inte leta efter skratt. En omprogrammerad, politiskt überkorrekt supersnut lockade fram storskratt och när prototyperna till sprillans nya RoboCop-modeller gång på gång ballade ur och krackelerade skakade mina skrattmuskler. Tvåans humor var en av anledningarna till att jag älskade filmen så högt.

Nu: RoboCop 2 fortsätter den svarta satir som genomsyrade del ett. Privatisering, den militära industrin och penga-giriga kostymfarbröder står kvar i skottgluggen och får sig rejäla salvor. Kershner tycks dock ha glömt bort vart handbromsen sitter och hårdragningarna blir för skarpa. Visst, det är en frisk fläkt när Kerchner drar politisk korrekthet och ängslan vid näsan men fingertoppskänslan saknas. Några flin bjöds jag på, men jag antar att mitt vuxna jag är en aning kinkigare än mitt unga.

Domen: Håller "RoboCop 2" idag?

Det är uppenbart att Kershner beundrar Verhoevens originalfilm, kanske för mycket? Uppföljaren spinner vidare på vissa teman från första filmen, men spänner ofta tråden för hårt och vass satir går över i flams och trams, även om det ofta blir så pass dumt att det blir roligt. Originalets mänskliga värme innanför den blanka, metalliska ytan är i uppföljaren bortblåst och fokus skiftar till att leverera en så fräck bossfight som möjligt. Småkul, absolut, men mer än det kan jag inte ge den.

I ärendet ”RoboCop 2” är mitt unga jag ute och cyklar. Filmen är inte ens nära originalet, men den är inte på något vis usel. Satiren och den svarta humorn finns där tillsammans lite underhållande pang-pang, även när mina vuxna ögon tittar.

Här hittar du alla texter av Fredrik Edström på Filmtopp