Barndomsfavoriter - håller "Mumien" (1999) idag?

Min uppgift är att bänka mig på TV-soffan och se om mina gamla barndomsfavoriter. Har favoritrullarna från förr åldrats som ett högklassigt vin eller som en ekologisk banan under rötmånaderna?

Idag är det dags för Stephen Summers Mumien från 1999, som är en nytagning av Universal Pictures kultskräckis från 1932. Framför kameran ser vi Brendan Fraser, Rachael Weisz och Arnold Vosloo.

Jag har delat upp filmen i tre segment där skiljelinjen mellan mina åsikter som barn vs. mina åsikter nu framträder tydligast. Mycket nöje!

Brendan Fraser - superstjärnan som aldrig blev?

Vad mina barnögon såg: Brendan Fraser, vilken fulländad kungsnubbe! Hans charmiga insatser i Djungel-George och Mumien cementerade hans närvaro i mitt barnsliga sinne. Fraser var en perfekt sammansvetsad mix av relaterbar humor och matinéäventyrets hunger. Undertecknad såg aldrig Indiana Jones som ung utan Fraser var länge ledstjärnan och som leading-man i Mumien blev han en favorit.

Vuxenblickens dom: idag blir jag lite dyster av Brendan Fraser. Han såg ju att förevigas på Hollywoods gnistrande himmel och ödmjukt bära Harrison Fords fackla vidare till nästa generation. Riktigt så blev det inte. I Mumien är Frasers insats den enda riktigt minnesvärda och han spänner verkligen charm-musklerna till tusen för att klicka med publiken och bjuda på lite äventyrslust. Fraser gör en hedersvärd insats i en i övrigt ytterst charmlös film.

Mumien - filmens stora stjärna.

Vad mina barnögon såg: som parvel var jag självklart livrädd för Imhoteps konserverade lik. Översteprästens jakt på att återskapa sin kroppshydda var lika delar vidrig som cool och att han bokstavligt talat sög musten ur sina offer gav upphov till en hel del ångestladdade mardrömmar. Måhända var Mumien en inkörsport till den body-horror jag i vuxen ålder skulle avnjuta? Kanske, men en sak är säker: Imhotep var en filmskurk att frukta och beundra.

Vuxenblickens dom: Imhotep är till en början filmens klart vassaste kort i ärmen där i synnerhet återskapandet av kroppshyddan bjuder på en del kreativa dödsfall och stimulerar fantasins makabra synapser. Dessvärre blir Imhotep avsevärt tråkigare när specialeffekternas spektakel får ge plats åt Arnold Vosloos trötta gestalt. Vosloo lyckas varken ingjuta pathos eller skurkcharm i titelkaraktären och nedgraderar Imhotep snabbt till en gnällig romantiker.

Stereotyper till tusen.

Vad mina barnögon såg: att en rulle utspelades i forna Egypten var givetvis supertufft. Pyramider, rituella sakrofager och mil av sandklädda savanner gav min barnsliga fantasi liv bortom alla gränser. Att karaktärerna var plywood-platta stereotyper var inget som besvärade mina barnsliga smaklökar. Det var sannerligen enklare tider.

Vuxenblickens dom: vapenpilska jänkare, neurotiska britter och skraja Egyptier - karaktärerna i Mumien tål sannerligen inte någon djupare analys. Jag vet, det är en äventyrsfilm där just äventyret står i fokus, men det är svårt att hålla 2020-blicken borta från detta pseudo-problematiska porträtt. Precis alla karaktärer är trötta stereotyper vilket leder till att jag i slutändan inte kan investera mig emotionellt i någonting som sker, tyvärr.

Domen: håller Mumien (1999) idag?

Tyvärr. Min återtitt av Mumien var tyvärr en ganska platt upplevelse där ett klumpigt berättande och vedervärdigt platta karaktärer övertrasserar kontot. Dock finns det ljuspunkter att avnjuta i form köttätande skarabéer, en charmig Fraser och ett trevligt effektspektakel när Imhopteps återskapande börjar ta form. Dessvärre räcker inte detta för mig. 

Scrolla vidare för mer läsning --> Eller spana in vår artikel med 20 remakes som faktiskt är bra!