Barndomsfavoriter: Håller "Liar Liar" med Jim Carrey idag?

Min uppgift är att bänka mig på TV-soffan och se om mina gamla barndomsfavoriter. Har favoritrullarna från förr åldrats som ett högklassigt vin eller som en ekologisk banan under rötmånaderna?

I dag är det dags för mig att återigen hänga med min barndoms ständiga följeslagare: Jim Carrey. Carreys 90-tal kan inte beskrivas som något annat än ett segertåg där de komiska kioskvältarna utlösta varandra. Ace Ventura 1 & 2, Dumb & Dumber, The Mask, Batman Forever är bara några av 90-talets mest tongivande komiska prestationer signerat kanadensaren. I dag ska jag ta mig an ett lite mer anonymt, men minst lika älskat, alster i hans CV: Liar Liar. Liar Liar mötte publiken 1997 och regisserades av Tom Shadyac (Ace Ventura, Patch Adams, Den galna professorn). 

I Liar Liar möter vi advokaten Fletcher Reede (Carrey) som ljuger som en borstbindare. Nu har familjen fått nog av Reedes falskheter och sonen Danny önskar att pappa mister förmågan att ljuga under 24 timmar, något som ställer till det för en lismande advokat som inte har ögon för något annat än sin egen karriär. 

Min relation till Liar, Liar

Jim Carrey var, som i många andras hem under 90-talet, en gudalik varelse som förhäxade mig med den ena komiska utsvävningen efter den andra. Så när familjen plötsligt hyrde komikerns senaste galenskap, Liar Liar, satt jag som ett ljus. Jag blev inte besviken. Carrey bjöd på fler absurda ansiktsövningar än någonsin, misshandlade sig själv på en offentlig toalett och skrek obsceniteter i rättssalen på löpande band. Många skämt flög mil ovanför huvudet på min oskylda pojkskalle, men vad gjorde det? Liar Liar hade allt – skratt, hjärta och lite snusk.

Jag har delat upp filmen i tre segment där skiljelinjen mellan mina åsikter som barn vs mina åsikter nu framträder tydligast.

Gummiansiktets nya muskler

Vad mina barnögon såg: Liar Liar pressade en redan överhettad motor ytterligare och som parvel älskade jag det, så klart. Mer Jim Carrey var enbart något positivt och här talas det i tungor, slits i hår och torrjuckas mot vittnesbås. Jag kunde inte få nog och Liar Liar bevisade något jag innerst inne redan visste: jag var beroende av Jim Carrey och en överdos var helt enkelt inte möjlig.  

Vuxenblickens dom: Liar Liar är väldigt mycket och faktum är att det fortfarande är jäkligt roligt i sin totalt gränslösa tramsighet. Visst, en del skämt är ordentligt gubbiga, men det finns något förlösande i att se en megastjärna av Carreys dignitet fläska på för kung och fosterland. Dock vet jag inte riktigt om premissen, att en advokat inte längre kan ljuga, innebär att personen tappar vett och förstånd fullständigt? Oavsett: det är fortfarande roligt. 

"I'm a bad father!"

Vad mina barnögon såg: Liar Liar cirkulerar kring en fader/son-relation som är på väg att helt kollapsa efter det ena brutna löftet efter det andra. Jag minns hur jag led med stackars Danny. Hans stora idol svek honom ständigt och krossade hans hjärta gång på gång. Liar Liar var därför den första Jim Carrey-filmen som faktiskt berörde mig och under min återtitt kunde jag dra mig till minnes smaken av salta tårar rinnandes längst mina barnkinder. 

Vuxenblickens dom: Liar Liar markerar början på ett paradigm-skifte i Carreys karriär. Vi börjar här se de första konturerna av en världskomiker som doppar tårna i drama-genren och relationen mellan far och son agerar testområde. Det fungerar så där. Liar Liar må vara en familjefilm, men den smetiga sentimentaliteten känns ofta påklistrad och hade mått bra av att tonas ner. Stundtals fungerar det, men alldeles för ofta smakar den sockersöta cocktailen syntetiskt.

Snusk

Vad mina barnögon såg: Ett av de starkast lysande minnesbilder jag har av filmkvällen med familjen är den mycket påfrestande sexscenen mellan Fletcher och hans högre stående kollega Miranda. 1997 var jag nio år gammal och en sexscen med sina föräldrar i familjesoffan var en mycket, mycket märklig situation som bjöd på rodnande kinder och ymniga svettningar.

Vuxenblickens dom: Delar av Liar Liar känns i dag rätt gubbiga. Skämt om sex, kvinnors behag och att ligga sig till toppen var säkert edgy 1997, men i dag känns det bara sömnigt. Jag drar absolut inte några politiska växlar på det här, filmer bör alltid ses ur den kulturella kontext som de skapades, men den här aspekten av Liar Liar är varken rolig eller fräck, bara sömnig.

Domen: håller Liar Liar i dag?

Det här är en svår fråga att besvara. Filmen i sig, med sin familjesmetiga ton, innehåller både höga toppar och låga dalar, men Jim Carreys totala urladdning som komiker är värd priset för den här nostalgitrippen. Så här tar jag till fusk och gör en riktig fuling: Liar Liar håller inte, men Jim Carrey gör det.

För mer läsning, spana in alla artiklar i Fredrik Edströms serie "Barndomsfavoriter".