Barndomsfavoriter - håller Lara Croft: Tomb Raider idag?

Min uppgift är att bänka mig på TV-soffan och se om mina gamla barndomsfavoriter. Har favoritrullarna från förr åldrats som ett högklassigt vin eller som en ekologisk banan under rötmånaderna?

Idag är det dags att återbesöka barndomens skimmer med PlayStation-legenden Lara Croft: Tomb Raider. Filmatiseringen landade på biografer världen över 2001 och i titelrollen ser vi Angelina Jolie. TIll sin hjälp har hon en stjärnladdad ensemble där Daniel Craig, Jon Voight och Iain Glen gör henne sällskap. Parkerad i regissörsstolen är Simon West. 

Jag har delat upp filmen i tre segment där skiljelinjen mellan mina åsikter som barn mot mina åsikter som vuxen framträder tydligast. Mycket nöje!

Angelina Jolie - mina drömmars Tomb Raider

Vad mina barnögon såg: nu vill jag ju inte spåra ur i en ytterst problematisk utläggning, men jag var 13 år när jag såg Lara Croft: Tomb Raider på bio. Angelina Jolie slog ner som en bomb i den kanske mest formativa åldern. En omedelbar crush var oundvikligt. Jolie var som sprungen ur tv-spelets kantiga pologyner och kärleken var total!

Vuxenblickens dom: Tom Raider har mängder med problem med Angelina Jolie är inte ett av dem. Tomb Raider gör inte några som helst anspråk att bli tagen på dödligt allvar utan siktar uteslutande på att vara en skojfrisk och charmig äventyrsrulle - något Jolie fångar klockrent. Skådespelaren ångar av charm och vitalitet i rollen och är en ren fröjd att se iklä sig denna ikoniska tv-spelskaraktär. Går det att föra en djuplodande diskussion kring huruvida karaktären är inhumant sexualiserad kontra en mäktig statusfigur? Ja, men den diskussionen sker i ett annat forum. 

Adrenalinpumpande action

Vad mina barnögon såg: oj oj oj, Tomb Raider var verkligen en rykande het actiondänga. Hjältinnan, ständigt utrustad med dubbla puffror, sköt sig raka vägen in i mitt hjärta. Särskilt coolt var introt när Lara tränar mot en blodtörstig robot och pumpar metallen full av högoktaniskt bly. Lara Croft: Tomb Raider var en hejdundrande actionfest som trettonåriga versionen av mig själv dyrkade!

Vuxenblickens dom: regissör Simon West har sannerligen dragit sina strån till action-stacken med Con Air och The Expendables 2 som kanske mest framträdande alster. Dock är actiondelen av Tomb Raider knappt godkänd. Den siktar på att vara skoj och till viss mån är den det med bisarra scenarion där Lara sparkar rumpa hängandes från kristallkronor och tömmer ammunitionen i besatta dyrgripar. Det är fjantigt och i sina bästa stunder halvroligt men mest är det tamt och utan nerv.

Skojfrisk ton

Vad mina barnögon såg: Tomb Raider var en skräddarsydd kostym för undertecknad. Ett skojfriskt, charmigt äventyr där Illuminati försöker uppnå världsherravälde genom diverse McGuffins. Insaterna är givetvis kataklysmiska när kampen för att kontrollera tidens flöde drar igång. Som sagt: perfekt för en 13-åring.

Vuxenblickens dom: Tomb Raider gör inte anspråk på att vara en meditativ skildring av det mänskliga tillståndet. West tar sikte på att bjuda på en frisk äventyrsdänga tokladdad med charm och, med undantag för Jolies prestation, är resultatet tyvärr riktigt skakigt. Manuset tycks tävla mot sig själv om att bli dummare för varje sekund. Mot finalen har Tomb Raider tömt varenda konto och slutar i en seg röra utav varken humor eller spänning.

Domen: håller Lara Croft: Tomb Raider idag?

Nej, tyvärr. En grym Jolie, dubbel-pickadoller och några halvskoj actionsekvenser räcker inte för Tomb Raider när manus och regi är så pass undermåliga. Visst, med tanke på källmaterialet kan jag ha viss förståelse för underutvecklade karaktärer och scenarion som stretchar logikens lagar, men för vita duken duger det inte. Förebilden Indiana Jones visade två decennier tidigare att det går att kombinera en skojfrisk ton med knivskarpt filmskapande men i det här fallet landar äpplet tyvärr mil ifrån trädet.

MER LÄSNING: 5 TV-spel som skulle bli grymma filmer!