Barndomsfavoriter: Håller "Kopps" (2003) idag?
You don't ever wanna fuck with Benny the Cop!
Min barndom spenderades framför TV:n i ohälsosamma mängder. Innehöll en film något av följande: laserpuffror, kaststjärnor, prinsessor eller grissvettiga southpaws etsades min bleka barnrumpa fast framför skärmen. Det är i denna naiva barnrumpa denna artikelserie tar avstamp: Barndomsfavoriter – håller de idag?
Min uppgift är att bänka mig på TV-soffan och se om mina gamla barndomsfavoriter. Har favoritrullarna från förr åldrats som ett högklassigt vin eller som en ekologisk banan under rötmånaderna?
I dag har jag tagit mig en ordentlig svängom längst barndomens kvarter och sett om den svenska komedin Kopps. Filmen landade 2003 och i huvudrollerna ser vi Fares Fares, Eva Röse, Torkel Petersson och Sissela Kyle. Bakom kameran sitter vårt svenska stjärnskott Josef Fares.
Min relation till "Kopps"
Tajming är allt här i livet och filmtittning är givetvis inget undantag. Jag var 15 år och var alldeles förtrollad av de stilistiska vågskvalp som Matrix lyckats generera i actiongenren. Jag slukade allt vad bullet-time och allmän coolhet hette och därför satt Kopps lustfyllda driv som en smäck. Jag skrattade så jag tjöt och Benny the Cop var givetvis herre på täppan. Det ska bli en ynnest att återbesöka komedin.
Hysteriska drömsekvenser
Vad mina barnögon såg: Givetvis stod scener som parodierade min favoritgenre, action, högt på min lista. Vad kan vara roligare än en Torkel Petersson som bränner av patroner med hjälp en pickadoll varsamt placerat i skrevet? Inget såklart. För att inte tala om när Karln matar katten John Woo-style eller när en skara ligister spränger Jannes kiosk med en bazooka. Kopps actionfyllda drömsekvenser var rena rama skrattbomber.
Vuxenblickens dom: Torkel Peterssons överdådiga Michael Bay-fantasier är fortfarande ganska skoj. Dock tar Fares i från tårna från ruta ett - till slut blir det lite väl tramsigt. Kopps fungerar inte speciellt bra som dissekering av actiongenrens egenheter – referenserna och "hyllningarna" känns snarare rätt billiga än som lustfyllda flirtar. Rätt skoj, men väl flamsigt, sammanfattar Kopps drömsekvenser.
Högboträsk – småstädernas småstad
Vad mina barnögon såg: Småorter har alltid fascinerat mig. Det fanns någon älskvärt i alla egendomliga relationer och "alla känner alla"-mentaliteten och detta gestaltades trevligt i Kopps. Mina barnögon såg kanske inte någon vidare humor i skildringen av det oskuldsfulla Högboträsk, utan jag upplevde det snarare som en rå-mysig plats att vistas på.
Vuxenblickens dom: I dag är skildringen av småstadsmentaliteten den klart roligaste aspekten av Fares komedi. Jag älskar fyllot Göran, som våra uniformerade huvudroller skamlöst utnyttjar, och samtliga spelmissbrukande pensionärer. Även här tar Fares i från tårna och lyckas, genom att driva sin tes in i absurdum, gestalta den mest pittoreska och oskyldiga lilla stad vi någonsin sett - komplett med härliga original och skogstokiga poliser.
En nätt liten kärlekshistoria
Vad mina barnögon såg: Ett nästan uttjatat tema i denna artikelserie är, tyvärr, vilken snubbig snubbe jag var som ung. Visst kunde det gråtas till Lejonkungen och några skvättar till Landet för Längesedan, men kärlek hade jag inte mycket för. I fallet Kopps var det samma visa och Eva Röses och Fares Fares gulliga scener spolades snabbt förbi.
Vuxenblickens dom: Visst, någon spirande eller inspirerande kärleks-opera är det inte tal om i Kopps men nog är romansen lite gullig i sin tafatthet. Skådespelarna får inte mycket att jobba med, men Röse och Fares kramar musten ur ett mycket tunt material och faktum är att jag sitter och ler vid flertalet tillfällen.
Domen: håller Kopps i dag?
Jag är smått chockad, men faktum är att Kopps fortfarande är rätt skoj och håller utan tvivel måttet. Humorn är ofta stendum, men Fares fyller dumheterna med tillräckligt mycket hjärta för att det ändå ska smitta av sig. Kopps är inget moderns mästerverk (på något vis) men duger som fullgod och jubeldum underhållning en regnig söndag.