Barndomsfavoriter: håller katastroffilmen "Armageddon" idag?

Min uppgift är att bänka mig på TV-soffan och se om mina gamla barndomsfavoriter. Har favoritrullarna från förr åldrats som ett högklassigt vin eller som en ekologisk banan under rötmånaderna?

Krig, klimatkatastrofer och en ny säsong av Masked Singer, ja, det är sannerligen ett outgrundligt mörker som vår samtid marineras i. Effekterna på undertecknads psyke blir allt mer påtagliga och detta måste hanteras genom att rota runt i filmernas första hjälpen-kit. Idag ska jag därför försöka trösta mig med att se om barndomsfavoriten Armageddon från 1998, filmen där Bruce Willis & co försöker rädda denna farsot till organiskt liv som vi kallar mänskligheten. Regi står explosionskungen Michael Bay för.    

Min relation till "Armageddon"

Jag såg Armageddon på bio 1998. Jag var tio år gammal och lyckades få till lite filmhäng med min fem år äldre syster. Undertecknad var sprallande lycklig över den här möjligheten, hon som hormontyngd 15-åring delade med all säkerhet inte den känslan. Hur som helst, Armageddon var den då den bästa film jag någonsin sett - det coolaste, sorgligaste och mest episka jag någonsin sett. Bruce Willis överöste mig med pathos, Bay bombarderade som vanligt allt i sikte och Liv Tyler avfyrade startskottet för en mycket komplex pubertet. Faktum är att jag ser tillbaka på det biobesöket som det kanske starkaste ögonblick jag upplevt i en biosalong. Armageddon signalerade ett vägskäl där Aladdin och Turtles varsamt förpassades till avbytarbänken för att ge plats åt nya spelare.   

Jag har delat upp filmen i tre segment där skiljelinjen mellan mina åsikter som barn vs mina åsikter nu framträder tydligast

Episka katastrofer och meteorregn

Vad mina barnögon såg: till skillnad från konkurrenten Deep Impact så visade faktiskt Armageddon några rejäla scener med ren och skär förintelse. Vi ser rejäla bitar av Asien smulas i bitar, Paris grusas med marken och (givetvis) ska New York, med tillhörande landmärken, sättas i lågor. Bay avfyrade rejäla salvor action som fick mig att hungra efter ännu mer.

Vuxenblickens dom: det finns mycket att säga om hur actionbiten av Armageddon har åldrats. Å ena sidan är den stundtals väldigt snygg och kombinerar CGI och praktiska effekter ypperligt, med en enorm produktionsdesign som är riktigt läcker. Problemet är att många av scenerna, t.ex det fantastiskt läckra meteorregnet över New York och Paris, sker utan någon dramatisk udd. Det finns inga huvudpersoner närvarande och Bay vill egentligen bara demonstrera att asteroiderna demolerar allt i sin väg, något vi redan visste, utan någon som helst inverkan på story eller huvudpersonernas resa. En majoritet av filmens senare actionscener, där huvudpersonerna i allra högsta grad är närvarande, är gräsligt sönderklippta och stundtals omöjliga att orientera sig inom. En mixed bag på Bays action, med andra ord.  

Hjärtvärmande musik

Vad mina barnögon såg: Armageddon gjorde mig till, om än ett kortlivat, Aerosmith-fan. Dunderdängan "I Don't Wanna Miss a Thing" tog som bekant över världen sommaren 1998 och mina barnsliga öron kunde inte stå emot rock-balladen som svepta in filmens kärlekshistoria som en svettig och innerlig filt. Dessutom var filmens ledmotiv, komponerad av Trevor Rabin, riktigt fin.

Vuxenblickens dom: blotta tanken på Aerosmiths smöriga ballad framkallar idag sura uppstötningar. Tack och lov nyttjas den inte fullt så mycket som jag mindes. Däremot är Trevor Rabins soundtrack alldeles utmärkt vackert. Faktum är att jag i filmens inledande prolog blev så knockad av tonsatt nostalgi att jag fällde en och annan tår över hur musiken både lyckas gestalta rymdens skönhet och gruvliga allvar. Soundtracket till Armageddon är fantastiskt!

En premiss att dö för?

Vad mina barnögon såg: nog tänkte jag att det var lite konstigt och omvänt att konvertera olje-borrare till astronauter. Varför inte göra tvärtom, varför inte lära fullärda astronauter, världens kanske mest påfrestande jobb, att borra lite hål? Nåja, det var i ärlighetens namn irrelevant. Jag fick en rimlig ursäkt till varför ett gäng råbarkade karlakarlar blev mänsklighetens sista hopp och det var bra nog för mig.    

Vuxenblickens dom: det är verkligen en alldeles obegripligt jubeldum premiss detta. Marinerad i Bayers ursinne så ska alltså ett gäng överviktiga, labila jönsar tränas till att bli astronauter. Dessutom behöver gänget slutföra denna utomordentliga bedrift på drygt 14 dagar. Att detta manus släppts igenom en AAA-produktion, med en budget på drygt 140 miljoner dollar, är verkligen hysteriskt roligt. Dock skänker det filmen en extra dimension, på något mystiskt vis. Armageddon är verkligen en stendum bjässe som enbart vill underhålla - och gör det stundtals storstilat. 

Domen: håller "Armageddon" idag?

Detta är kanske den största utmaningen jag hittills stött på under mina år tillsammans med mina barndomsfavoriter. Ja, jag njöt ofta under min omtitt av Armageddon. Bays korkade och naiva katastroffilm håller, absolut, trots brister som lätt hade sänkt andra mastodontrullar till botten. Vissa karaktärer är lövtunna, en del actionscener så pass obegrepliga att jag inte ens ser vilken karaktär det är som möter sitt öde och att Willis vidriga hederskontrollerande av dottern gestaltas som en lite crazy och skön grej är vansinne i sin renaste form. Ändå håller den. Ändå gråter jag, flera gånger, under filmens speltid, mycket tack vare en cast som agerar stjärten av sig för att kompensera för en premiss som enbart kan ha kokats ihop i ett methlabb. Se om Armageddon, om du vågar.

Här kan du läsa alla krönikor av Fredrik Edström