Barndomsfavoriter: Håller ”Jumanji” (1995) idag?

Min uppgift är att bänka mig på tv-soffan och se om mina gamla barndomsfavoriter! Har favoritrullarna från förr åldrats som ett högklassigt vin eller mer som en ekologisk banan under rötmånaderna?

Idag är det dags att damma av det mystiska brädspelet för den ack så traumatiserande äventyrsklassikern Jumanji. Filmen baseras på en barnbok från 1981 och förtrollade såväl barn som vuxna. I rollerna får vi avnjuta legenden Robin Williams, Kirsten Dunst och Bonnie Hunt (som faktiskt fyller år i dag) och i regissörsstolen sitter Joe Johnson.

Min relation till "Jumanji"

Jumanji damp ner i mitt liv precis när barndomens Disney-klassiker fått maka på sig för s.k. "otecknad" eller "riktig" film. Plötsligt gick filmer som Jurassic Park och The Mask varma där hemma och snart skulle ännu en titel äntra mitt cinematiska medvetande: Jumanji. Filmen var ett väl avvägt potpurri av mumsiga ingredienser som omgående fick en plats bland mina favoriter. Filmen innehöll enorma doser äventyr, fantasy och en hel del läbbigheter som skulle etsa sig fast i min skalle i flera år. Jumanji förkroppsligar på många vis min filmiska barndom. 

Jag har delat upp filmen i tre segment där skiljelinjen mellan mina åsikter som barn vs mina åsikter nu framträder tydligast. Mycket nöje!

Skräckfilm för barn

Vad mina barnögon såg: Jag minns delar av Jumanji med genuin terror. Det tortyrliknande scenariot att vara fångad i ett brädspel i 26 år, blodtörstiga jägare med puffror och människoätande lejon fångade mitt yngre jags fantasier. Jumanji lyckades få mig att känna att karaktärerna ständigt svävade i livsfara och att det inte fanns någon gräns för vad det magiska brädspelet kunde spotta ut till verkligheten. Johnston bjöd på otaliga sömnlösa nätter i den annars bekväma pojksängen.

Vuxenblickens dom: Jodå, nog är det fortfarande läskigt. Jumanji svävar i ett sorts bisarrt gränsland där jag ofta undrar vem målgruppen egentligen var. Filmen är på tok för läskig för barn, men för mjuk för vuxna - ett besynnerligt mellanläge som faktiskt funkar superbra. Tonen gör att Jumanji ständigt känns färsk och unik samt att insatserna för våra stackars hjältar ständigt höjs. Givetvis drar nostalgins trådar i mitt omdöme här men det var urmysigt att känna de kalla kårarna lyftas ur minnesbanken. Kanonkul!

Ett visuellt under

Vad mina barnögon såg: Jag reflekterade inte en sekund över att det jag såg på tjock-tevens trygga skärm kunde vara manipulerat eller skapat i en dator som ung. Jumanji var en överväldigande upplevelse som fullkomligen ryckte mig ur min bekvämlighet i barnhemmets nedsuttna soffa. Filmen var ett visuellt spektakel som jag då tyckte utklassade effektmilstolpar som Jurassic Park.

Vuxenblickens dom: Gränslandet mellan praktiska och digitala effekter är en intressant filmisk era att ha vuxit upp i. Jag är faktiskt en smula överraskad över hur pass daterade de digitala effekterna i Jumanji är. Johnston goes "balls to the wall" med CGI och trots att jag tar hänsyn till filmens ålder i mitt omdöme ser en del tagningar (i synnerhet aporna) riktigt plastiga ut. De praktiska effekterna håller dock fortfarande fanan högt och det är en fröjd att se animatronics i form av gigantiska spindlar, krokodiler och köttätande växter.

En skrattfest!

Vad mina barnögon såg: Ett genomsyrande tema för mina barndomsfavoriter tycks vara mixen av skräck och humor. Tårarna och skrattsalvorna tycks ha avlossat varandra i hemmets trygga fort och Jumanji är inget undantag. Mitt minne av upplevelsen är att mina händer fick alternera mellan att täcka mina ögon av skräck och sedan raskt ner mot munnen för att kväva ett skrattanfall.

Vuxenblickens dom: Jodå, nog håller Jumanjis humor måttet, men jag tror att skratten aktiverades av helt andra saker än för snart 30 år sedan när filmen släpptes. Bonnie Hunt är dråpligt festlig och skriker om sin psykiska ohälsa och David Alan Grier funkar ovanligt bra som comic relief. Robin Williams håller en ovanligt låg profil och fungerar faktiskt bättre som filmens bultande hjärta än som gappflabbsgenerator.

Domen: Håller Jumanji idag?

Svaret är ett otvivelaktigt, "Ja!". Det enda som är grövre än Robin Williams mustiga skägg på ovanstående bild är min egna förvåning över vilken trevlig genomtittning jag hade av Jumanji. Filmen är en genomgående inspirerad mix av fantasy, äventyr och humor. Mest överraskad är jag hur pass intakt filmens hjärta är, karaktärerna är verkligen älskvärda och jag känner för samtliga när de bisarra situationerna avlöser varandra. Tidens tand har mumsat en aning på de digitala effekterna, men praktiska är urläckra och den svängiga tonen fungerar på ett charmerande vis och filmen är ett kreativt nöje att vila de nostalgistinna ögonen på.

För mer läsning, här hittar du alla Fredrik Edströms krönikor.