Barndomsfavoriter: håller Jackie Chans "Rumble in the Bronx" idag?

Min uppgift är att bänka mig på TV-soffan och se om mina gamla barndomsfavoriter! Har favoritrullarna från förr åldrats som ett högklassigt vin eller mer som en ekologisk banan under rötmånaderna?

Hjärtlig välkommen tillbaka till min egen lilla myshörna här på Filmtopp. Ännu en gång har jag åtagit mig en ärofyllda uppgiften att återse filmerna som skänkte min barndom några extra strålar av lyster. Idag kalibrerar vi tidsmaskinen på mellersta 90-talet, en tid i mitt liv då TV3:s tablå, förutom möjligtvis hyr-butiken Videoteket, var den kanske främsta leverantören av film. Jag har tittat på en sann trotjänare ur kanalens repertoar: Jackie Chans Hong Kong-klassiker Rumble in The Bronx från 1995. Förutom Chan så ser vi även Marc Akerstream, Anita Mui och Bill Tung. Regi står Stanley Tong för.

Min relation till "Rumble in the Bronx"

1995 hade undertecknad precis doppat sina tår i den allsmäktiga action-poolen och med Rumble in the Bronx var jag redo att göra mig av med flytpuffarna. Mina tidigare erfarenheter av Kung Fu var mycket begränsade, trots mina kompisars otaliga försök att frälsa mig med Enter the Dragon och halva Bruce Lees filmografi så nappade jag inte riktigt. Sen anlände Rumble in the Bronx, som genom sin komiska och ständigt påhittiga slagsmålskoreografi fick mina barnsliga sinnen att gasa på samtliga cylindrar. Dessutom nådde snart informationen att Chan gjorde sina egna stunts, vilket blev startskottet för mitt actionnörderi. Men nu är det färdigsnackat, dags för knogmackor och risigt dubbad dialog i Rumble in the Bronx!

Jag har delat upp filmen i tre segment där skiljelinjen mellan mina åsikter som barn vs mina åsikter nu framträder tydligast.

Nävar, sparkar och längdåkningsskidor – Chans otroliga slagsmål

Vad mina barnögon såg: Rumble in the Bronx var som Turtles på amfetamin. Chan delade ut snytingar med en närmast övermänsklig snabbhet och filmen hade alltid vett att variera slagsmålen med diverse, oväntade prylar. Chan och hans ekipage av dårar till kollegor nyttjade miljöer och omständigheter som gav alla fighter en lekfull udd där ett kylskåp, skidor och kundvagnar plötsligt kunde förvandlas till ett vapen. Jag hade aldrig sett något liknande. 

Vuxenblickens dom: den här delen av Rumble in the Bronx har åldrats otroligt väl. Fighterna är fortfarande störtlöjligt skoj, mycket tack vare Hong Kong-traditionen att nyttja stuntmän mycket sparsamt. Skådisarna är främst fighters och deras förmåga att levandegöra ett slagsmål väger tyngre än hur de förkroppsligar en karaktär. Helt rätt, förstås, i en actionbagatell som denna. Slagsmålen i Rumble in the Bronx är som att doppa sig i barndomens källa och klunka några rejäla klunkar livselixir. 

Riktiga ärkearslen till skurkar

Vad mina barnögon såg: jag minns Rumble in The Bronx som stundtals ganska tung. Mycket på grund av att jag minns skurkarna, i synnerhet filmens inledande crew av ligister, som genuint läbbiga psykopater. Gänget misshandlar Chans karaktär med glasflaskor under en ytterst sadistisk sekvens, och den scenen minns jag som närmast traumatiserande. Senare introduceras dessutom kostrymprydda hejdukar som utan problem river sönder funktionsvarierade barns rullstolar utan minsta samvetskval.  

Vuxenblickens dom: nja, här är mina unga sinnen ute och cyklar, men samtidigt förstår jag varför jag fruktade skurkarna så fruktansvärt. Allt beror på den ovan nämnda scenen med glasflaskorna som tonalt är alldeles för grov för filmens övriga lattjolajban-ton. Där sker en dissonans som skär sig ordentligt. I övrigt är skurkarna rena töntar som kör lite motorcykel och stjäl godis från närbutiken. Filmens senare skurkgäng är varken eller, bara platta kostymnissar med diverse porr-doftande ansiktsbehåring.

Filmens andra hälft...

Vad mina barnögon såg: när filmens inledande ligister är besegrade så äntrar filmen en ny fas där maffiaskurkar plötsligt är på jakt efter en knippe diamanter. Nu blev det allvar, minns jag att jag tänkte. Hur ska Jackie kunna besegra Uzi-utrustade maffiosos som utan minsta samvete kör en svävare genom välbefolkade gator och torg?  

Vuxenblickens dom: nu kan vi snacka ett ordentligt, nästan monumentalt drop i kvalitet. Av någon outgrundlig anledning knyts konflikten med motorcykelgänget ihop och förpassas till bänken till förmån för en alldeles utomordentligt generisk plot om diamanter och rullstolsdynor. Filmens första hälft bygger faktiskt upp en del patos med farbroderns kiosk och motorcykelgänget som sprider elände runt omkring sig. Detta grusas och plötsligt ska vi bry oss om deals i den organiserade brottslighetens värld? Nja!

Domen: håller "Rumble in the Bronx" idag?

Gränsen är verkligen marginell, för faktum är att filmens andra hälft är så otroligt tråkig att du med gott samvete kan stänga av eländet. Första hälften är riktigt, riktigt skoj, så den sammanlagda bilden blir väl tyvärr ett "nja" från mig, en halv skoj fighting-rulle resulterar inte i en hel film som håller, tyvärr, men det ska verkligen sägas att första hälften är kanon-kul!

Läs fler krönikor av Fredrik Edström här.