Barndomsfavoriter – håller ”Gremlins 2” idag?
Har tidens tand varit schysst mot ”The New Batch”?
Min barndom spenderades, kanske inte helt oväntat, framför TV:n i ohälsosamma mängder. Innehöll en film något av följande: laserpuffror, kaststjärnor, prinsessor eller grissvettiga southpaws etsades min bleka barnrumpa fast framför skärmen. Det är i denna naiva barnrumpa artikelserien ”Barndomsfavoriter – Håller de idag?” tar avstamp.
Min uppgift är att bänka mig i TV-soffan och se om mina gamla barndomsfavoriter! Har favoritrullarna från förr åldrats som ett högklassigt vin eller mer som en ekologisk banan under rötmånaderna? Idag är det dags för Gremlins 2 att möta vuxenlivets obönhörliga blick. I regissörsstolen sitter fortfarande Joe Dante och framför kameran får vi återigen avnjuta Zach Galligan och Phoebe Cates.
Min relation till Gremlins 2: The New Batch
Jag älskade första Gremlins. Gizmos läbbiga avkommor skrämde livet ur mig och lockade, nästan motvilligt, fram sadistiska skratt hos mina unga garvmuskler. Tvåan lånades sedvanligt av min filmtokiga granne och jag förstod nog inte riktigt själv vad jag hade gett mig in på. Uppföljaren skruvade upp premissen till tusen och introducerade en förvisso mer barnvänlig version av de gröna svinen, men också betydligt mer uppskruvade. Givetvis älskade jag varenda millimeter av Gremlins 2, filmen som i grunden skulle förändra min relation till papperstuggar och självaste John Rambo.
Jag har delat upp filmen i tre segment där skiljelinjen mellan mina åsikter som barn vs mina åsikter nu framträder tydligast. Mycket nöje!
En tonal drinkmix
Vad mina barnögon såg: som knodd var alltid Gremlins 2 favoriten. Ettans lite för välsvarvade korsning av thriller, monsterfilm och Spielbergsk idyll smakade lite för dystert för unga smaklökar och därför träffade uppföljaren mitt i prick. Joe Dante tar i från tårna och injicerar uppföljaren med en frenetisk och bananas ton som glatt knådar ihop skräckbitarna från ettan med Snurre Sprättigt ursinne. Givetvis ren kärlek för mina barnsliga sinnen.
Vuxenblickens dom: Gremlins 2 är en modig uppföljare och skördar frukten av de fröer ettan planterar. Tonen är minst sagt flackig och laddar bössan så knökfull med trams att lite helt enkelt måste träffa måltavlan, även om många skottsalvor far helt åt fel håll. Tack och lov väger Dante upp den stundtals överdådiga flamsigheten med en välkommen självmedvetenhet som driver såväl med populärkultur som första filmen. Gremlins 2 tar ut svängarna ordentlig och stundtals ger det utdelning.
En läbbig gore-fest!
Vad mina barnögon såg: jag minns Gremlins 2 som lite tuff, att det var en pärs att ta sig igenom, och att den var betydligt mer explicit våldsam än originalet. Lemlästade monster, skrikande panikslagna offer och inälvor i en enda skräck och humor-laddad röra. Scenen som tydligast etsat fast sig i minnet är giftermålet mellan en surmulen Gremlin och en dokumentförstörare. Resultatet: en slemmig skilsmässa.
Vuxenblickens dom: här sviker mitt minne. Visst, scenen med dokumentförstöraren är intakt och likaså en mumsig hiss-scen där lemmarna flyger, men speciellt läbbigt eller några överdrivna utsvävningar är det inte tal om. Filmen är tydligt förankrad i den amerikanska åldersgränsen PG-13. Splatterfesten är barnvänlig och ständigt skildrat genom ett kommersiellt, komiskt filter där originalets våldsskildringar är betydligt grövre. Det ska dock sägas att denna approach passar Gremlins 2 tonala spretighet utmärkt.
Bryter uppföljarnas heliga regel
Vad mina barnögon såg: jag minns det som märkligt redan då. Hur kunde busfröna ges en hel stad att löpa amok i i första filmen för att sedan isoleras till en och samma byggnad, högteknologiska Clamp building, i del två? Den heliga regeln i uppföljare är ju att bre på, öka skalan och låta insatserna skjuta i höjden. Ur mina naiva barnögon kändes alltid Gremlins 2 mindre tack vare detta konstnärliga val som ofta fick mig att klia mjället ur geniknölarna.
Vuxenblickens dom: skenet kan som bekant bedra. Visst, rent geografiskt matematiskt agerar spellevinkarna på en mindre yta, men Clamp building är en high concept-lekplats. Tack vare att Joe Dante väljer en fantasy-approach mineras därför landskapet med enormt tramsiga scenarios. Att kalla Gremlins 2 för en "mindre" film än originalet, trots den klart mindre geografiska ytan, vore ren och skär galenskap.
Domen: håller Gremlins 2 idag?
"Gremlins 2" är en vulkanpizza med extra allt och paltkoman infinner sig som en självklarhet efteråt, men Dante blandar tillräckligt mycket av flams och halvsmart satir för att landa. Originalets mer varsamma mix av Spielbergsk folklighet, monster och b-film är den mer kompetenta filmen av duon, men nog håller den kreativa tornado som är "Gremlins 2" fortfarande om du har överseende med en hel del flams.