Barndomsfavoriter: håller "Godzilla" (1998) idag?

Min uppgift är att bänka mig på TV-soffan och se om mina gamla barndomsfavoriter. Har favoritrullarna från förr åldrats som ett högklassigt vin eller som en ekologisk banan under rötmånaderna?

En ofrånkomlig komponent i den här artikelserien består av att blotta sig. Att skamlöst släpa ut skelett ur garderoben och riskera hån, hat och att ens trovärdighet smulas ner till damm. Min barndomskabinett är fullsmockad med skämskuddar, så pinsamma att de borde begravas tillsammans med mig, när min stund väl är kommen. Dock fungerar inte jag riktigt så. Idag vill därför ta mig an en riktigt pinsam barndomsfavorit som spelats varm hemma i pojkrummet: "Godzilla" från 1998. Regissören, Roland Emmerich, red på vågorna av framgång genererade av Independence Day och nu skulle den ikoniska skräcködlans entré utanför japansk mark äntligen ske. I huvudrollerna ser vi bl.a. Matthew Brodderick, Jean Reno och Maria Pitillo.

Min relation till Godzilla (1998)

1998 var jag tio år och fortfarande kraftigt berusad av Jurassic Parks mustiga grogg och Independence Days krigiska häftighet. Jag andades, levde och fantiserade om dinosaurier, monster och action. Jag såg Godzilla på bio med ett gäng lika tramsfrälsta jämnåriga och succén var ett faktum. Att Godzilla tydligen var en japansk skapelse, med ursprung 30+ år före min födelse och var en tokdjup allegori för nationens sår efter USA:s atombombningar, var jag glatt ovetandes om. Min relation till den mäktiga Kaijun skapades 1998 och jag älskade den förväxta reptilen med hela mitt hjärta. Jag menar, vad mer kan en extremt könssterotypisk pojk be om? Godzilla hade monster, eld och skjutglada militärer och jag var i paradiset!

Jag har delat upp filmen i tre segment där skiljelinjen mellan mina åsikter som barn vs mina åsikter nu framträder tydligast.

Godzilla goes 98-chic – en cool, ny look?

Vad mina barnögon såg: Undertecknad hade en djup fascination för både dinosaurier och reptiler så Godzillas design föll mig fullständigt i smaken. Varelsen såg "realistisk" ut, så som i alla fall jag föreställde mig en stackars strålskadad Leguan-ödla. Jag var dessutom inte ett dugg investerad i monstrets tidigare look utan kunde med hull och hår svälja Emmerichs vågade nytänk.

Vuxenblickens dom: Jag vet att den här frågan är kontroversiell och att majoriteten Godzilla-fans hatar Emmerichs design med glödande passion. Men jag älskar fortfarande Godzillas reptila 1998-look. Märk väl att jag syftar på varelsens design, inte nödvändigtvis hur grafikerna på Centropolis Effects, representerar henne. Jag uppskattar alltid när filmskapare vågar ta risker och Godzillas 1998-design är en risk som lönar sig.

Alla dessa (tråkiga) människor

Vad mina barnögon såg: Jag kan ärligt talat säga att inför min omtittning mindes jag enbart Matthew Brodericks karaktär och ingen annan. Om jag inte minns fel så snabbspolade jag som barn förbi filmens sömniga kärlekshistoria, tafatta skämt om grekiska efternamn och journalist-intriger. Tack och lov gjorde stencoola Jean Reno entré som en fransk secret service-agent och bjöd på skratt och tuffhet. 

Vuxenblickens dom: Roland Emmerichs rullar lär väl aldrig förknippas med varken nyanserade karaktärer eller finstämda porträtt. Emmerich gör ren eskapism, gillar när saker sprängs och känns nästan tvingad att försöka klämma in lite människor mellan explosionerna. Godzilla är inget undantag. Karaktärerna är antingen urbota tråkiga eller stereotypa. Detta vore inget större problem om det inte vore för att vi faktiskt tvingas spendera en hel del tid med deras sömniga vardag, trötta romanser och Jean Renos jakt efter franskrostat kaffe. Nej, fy fan vad tråkiga karaktärerna i Godzilla är.

Sprängkåta militärer

Vad mina barnögon såg: Nu kan vi snacka! Oj, oj, oj vad militären pangar och vill ha ihjäl Godzilla till varje pris. Vi snackar tanks, u-båtar, jetplan och vrålcoola tomahawk-helikoptrar. Givetvis faller en hel del amerikanska landmärken offer för missriktade missiler och faktum är att både Madison Square Garden, Empire State Building och Brooklyn Bridge sprängs i bitar. Godzilla bjöd på fler explosioner än valfri Michael Bay-rulle och det var vägen till mitt nitroglycerinälskande pojkhjärta. 

Vuxenblickens dom: Emmerich är en skicklig actionregissör och sekvenserna i Godzilla visar upp hans tekniska fallenhet Specialeffekterna skiftar mellan CGI och miniatyrer och bjuder på ett lagom underhållande sprängstoff. Synd bara det är helt och fullkomligt hjärndött. Å ena sidan är tonen gravallvarlig, men å andra sidan förväntas vi i publiken köpa att den amerikanska militären bombar skiten ur civila byggnader. Delarna samspelar inte. Hade Godzilla omfamnat en än mer tramsig ton hade kanske de fullständigt bisarra actionscenerna landat bättre. Actiondelarna är relativt kompetent utförda, men bjuder på ungefär lika mycket emotionellt tuggmotstånd som valfri fyrverkeripjäs. 

Domen: håller Godzilla (1998) idag?

Svaret är, föga överraskande, nej. Även om jag tror att jag finner mer att uppskatta med Godzillas 98-skrud än gemene cineast så är bristerna för stora för att kompensera svagheterna. Actionscenerna är skoj och snygga, men tyvärr fullständigt själlösa och det finns inte en enda karaktär att ty sig till eller känna för, med undantag för titelmonstret. Roland Emmerich lånar friskt från mångt mycket mer kompetenta idoler och resultatet blir ännu en barndomsfavorit som halshuggs av vuxenblickens giljotin.