Barndomsfavoriter - Håller Edward Scissorhands i dag?

Min uppgift är att bänka mig på TV-soffan och se om mina gamla barndomsfavoriter. Har favoritrullarna från förr åldrats som ett högklassigt vin eller som en ekologisk banan under rötmånaderna?

I dag har det blivit dags att damma av dina gamla saxnävar tillsammans med Edward Scissorhands från 1990. I huvudrollerna ser vi Johnny Depp, Winona Ryder och magikern bakom kameran är som bekant ingen mindre än Tim Burton. 

Jag har delat upp filmen i tre segment där skiljelinjen mellan mina åsikter som barn mot mina åsikter som vuxen framträder tydligast. Mycket nöje!

En klassisk fabel.

Vad mina barnögon såg: Jag var hänförd av Edward Scissorhands redan i tidig ålder. Berättelsens klassiskt fabelliknande struktur var ett minutiöst ihopsnickrat vapen skapat med ett enda syfte: att ödelägga min barnsliga världsbild. Foto, produktionsdesign, musik och regi sammanstrålade i en utomordentlig och helt oemotståndlig saga. Den ultraklassiska berättelsen om den socialt utstötta kufen med ett hjärta av guld bombarderade mitt psyke till den grad att mitt unga jag behövde illa kvickt rehabiliteras med lättsamma actionrökare för att inte uppslukas av sorg.  

Vuxenblickens dom: Här har inte tidens gång haft någon större inverkan. Visst, berättelsens strukturella och dramaturgiska mall kan tyckas vara en simpel korsbefruktning av Skönheten och Odjuret och Frankenstein, men det hör också till Burtons styrka att ingjuta en universell och moralisk fabel med liv i varenda bildruta. Hjulet behöver inte uppfinnas på nytt, utan ibland räcker det gott och väl att det snurrar silkeslent och Edward Scissorhands är ett typexempel på detta. 

Outsidern i oss alla.

Vad mina barnögon såg: Tyvärr hör det barndomen till att genomgå en handfull identitetskriser innan man till slut kan landa i något som liknar ens egen personlighet. I konceptet ingår det att stundtals känna sig utstött och som en social och mellanmänsklig avvikelse. Tim Burton vattnar detta tematiska frö och gestaltar det i både fysisk som social form med sin saxutrustade skapelse. Stundtals känns hans saga som min egen självbiografi. 

Vuxenblickens dom: Burton älskar sina socialt utstötta outsiders som genom antingen fysiska eller sociala attribut inte kan delta i den gråa massans vardag. Edward Scissorhands genomsyras av social konformitet och tematiken kristalliseras i produktionsdesignen där förortens identiska villor och färgkodning ställs i kontrast till Edwards gotiska, bäcksvarta ruckel. Addera Johnny Depps och Winona Ryders fantastiska prestationer och du kommer inte vilja annat än att omfamna din inre, ängsliga outsider.

Elfman och Burton = en audiovisuell symbios,

Vad mina barnögon såg: Elfman har tonsatt svärmar av barndomsminnen och Edward Scissorhands är sannerligen inget undantag. Det ska sägas, jag kunde inte nynna på Scissorhands tema ur minnet, men den känslomässiga storm det bjöd på mindes jag purfärskt. Elfman förstärker samtliga brännpunkter av Burtons saga. 

Vuxenblickens dom: Burton och Elfmans samarbete är så sammansvetsat att det nästintill är omöjligt och särskilja det visuella från det auditiva. Elfmans musik lyfter varenda bildruta och är helt elementär för att filmen överhuvudtaget ska nå in i tittarnas emotionella centrum. Edward Scissorhands trollbinder mig fortfarande och det är tack vare en audiovisuell symbios som är sällsynt. 

Domen: håller "Edward Scissorhands" i dag?

Utan tvivel. Edward Scissorhands utgör startskottet för en kreativ treenighet i form av Burton, Depp och Elfman som bjuder på några filmiska guldkorn där kanske Scissorhands är juvelen? Burtons odödliga fantasy-fabel om det latent vilande monstret hos oss i pöbeln håller utan tvivel i dag. Du kan med lugn i sinnet och värme i hjärtat ägna Edward Scissorhands en återtitt.

RELATERAD LÄSNING:

Barndomsfavoriter: håller "Deep Blue Sea" i dag?
Barndomsfavoriter: håller "Gremlins" i dag?