Barndomsfavoriter: håller "Die Hard with a Vengeance (1995)" idag?

Min uppgift är att bänka mig på TV-soffan och se om mina gamla barndomsfavoriter. Har favoritrullarna från förr åldrats som ett högklassigt vin eller som en ekologisk banan under rötmånaderna?

Året var 1995 och Die Hard hade för alltid omdefinierat maskulinitet för actionfansen. Publiken törstade inte längre efter svulstiga överkroppar och stencoola mördarmaskiner längre. Nej, herre på täppan var nu John McClane, en tunnhårig "everyman" som åker på minst lika mycket däng som han delar ut. Die Hard with a Vengeance, eller Die Hard 3, skulle fullända trilogin och ge folket vad de ville ha: mer John McClane och ännu hårdare död! Filmen lyckades ragga tillbaka originalets regissör, John McTiernan, och knöt stjärnnamn som Samuel L. Jackson och Jeremy Irons till projektet. Skulle Die Hard 3 lyckas bryta förbannelsen och faktiskt lyckas leverera en fasligt stabil trilogi actionfilmer? 

Min relation till "Die Hard 3"

Jag minns det som igår hur jag och barndomskompisen spelade Die Hard: Trilogy till PsOne för fulla muggar. Att våra föräldrar trodde att vi lirade oskyldiga Crash Bandicoot var klart som korvspad. Vi sköt istället terrorister för kung och fosterland och snart skulle vi trilla över vetskapen att det fanns ju faktiskt Die Hard-filmer också. Det var ett ganska vanligt mönster för mig i unga år, att spel kunde agera inkörsport till filmer, och innan informationssamhällets intåg nådde många rullar fram till mig på det viset. Raskt gick vi över till grannen, som lyckligtvis ägde samtliga Die Hard-rullar, och lyckligtvis också del tre. Jag minns att jag älskade den. Kanske t.o.m mer än originalet. Skurken Simons klurisar, munhuggandet med Samuel L. Jackson och inte minst alla vackra våldsamheter gick rätt in i hjärtat på mig. Kommer jag fortfarande älska filmen? Läs vidare så får du svaret på den frågan.

Jag har delat upp filmen i tre segment där skiljelinjen mellan mina åsikter som barn vs mina åsikter nu framträder tydligast.

Blod, svett och tårar

Vad mina barnögon såg: jag tror att många med mig har gått igenom en period i sitt actionslukande där en films kvalité gick att mäta i mängden våld som förekom på skärmen. Die Hard är en knippe våldsamma filmer, men tar sig inga onödiga excesser. Våldet känns, svetten lackar och McClanes ikoniska linne går från silkesvitt till sedvanligt mörkbrunt, nedstänkt av krut, blod och smuts. Jag älskade att hjälten åkte på rejält med däng och såg ut att just rest sig ur graven vid filmens slutminuter. Trean bjöd på mer av denna vara och jag tog tacksamt emot.  

Vuxenblickens dom: John McTiernan lyckas återigen förmedla en taktil och förtrollande actionupplevelse med Die Hard 3. Jag kan känna New Yorks stekheta sol mot min egen hud och varje knogmacka som delas ut får det att vibrera i ryggmärgen. McTiernan ser ut att plåga sina stackars skådespelare och även om filmens skeenden är långt ifrån realistiska så känns Die Hard 3 i varenda muskel och sinne.

Dynamisk duo

Vad mina barnögon såg: Die Hard 3 gav äntligen John McClane chansen att bonda med någon utanför walkie-talkie samtal. Samuel L Jacksons Zeus bjöd vår protagonist på motstånd, vänskap och en sjuhelsikes attityd. Många av duons konflikter kretsade kring rasism och fördomar, något som tacksamt flög över huvudet på mig, men jag njöt ändå av deras ständiga munhuggande.   

Vuxenblickens dom:  Sätter du kameran framför två karismabomber som Samuel L. Jackson och Bruce Willis så kommer det smattra, det är liksom en cinematisk grundregel. Die Hard 3 tar vara på detta och lyckas förmedla skratt, pathos och en hel del friktion mellan duon och det går över mitt huvud hur framtida filmer inte spinner vidare på denna bromance. 

Slutet gott, allting gott?

Vad mina barnögon såg: Yeah, McClane och Zeus tar fighten till Gruber! Nu ska Simon äntligen få på tasken för sina illdåd. Med en superfräck helikopter uppkörd i trånggången lär han inte vara så kaxig. "Say hello to your brother" är dessutom den coolaste one-linern i hela filmen. 

Vuxenblickens dom: förutom att manuset tar några rejäla övertramp på verklighetens lagar så är slutet filmens stora akilleshäl. Vad var egentligen planen här? Flyga in med en helikopter till skurkarnas bas och göra... vad exakt? Skurkar som dessutom visat sig intelligenta nog att råna Fort Knox, ett våldskapital som världens galnaste diktatorer skulle rodna över och nog med puffror för att starta WW3. McClane flyger in med helikopter utrustad med lampa och en pickadoll utan ammo? Ett antiklimax modell större är ett faktum.     

Trivia: faktum är ett alternativt slut spelades in och finns tillgängligt på youtube för den nyfikne.

Domen: håller "Die Hard 3" idag? 

Ja, utan minsta tvivel. Visst snurrar storyn till det några varv för mycket för min smak och slutet är som sagt ett ordentligt anti-klimax, men fram tills dess bjuds vi på en ytterst kompetent cocktail av action och nerv. Bruce Willis verkar njuta i paradrollen, Samuel L. Jackson är högoktaniskt intensiv och Jeremy Irons är delikat diabolisk. Die Hard 3 håller absolut!