Barndomsfavoriter: håller “Batman & Robin“ idag?

Min uppgift är att bänka mig på TV-soffan och se om mina gamla barndomsfavoriter. Har favoritrullarna från förr åldrats som ett högklassigt vin eller som en ekologisk banan under rötmånaderna?

Få filmer är så gränslöst laddade med avsky som Batman & Robin. Bara att skriva titeln får skinkor att spännas på gemene Batman-fantast. Skulle du någon gång råka nämna filmen i positiva ordalag så är sannolikheten hög att du kommer att dö ensam. Så är läget. Men undertecknad tar nu risken att analysera eländet på internet, för det är ett ofrånkomligt, och en smula pinsamt faktum, att jag älskade Batman & Robin som barn. Det är dags att rikta vuxenblicken mot Joel Schumachers andra, och sista, Batman-film. 1997 landade filmen på biografer världen över och den här gången var det ingen mindre än George Clooneys tur att dra på sig kroppsstrumpan. I övriga roller ser vi Arnold Schwarzenegger, Uma Thurman och Chris O'Donnell. Filmen är ökänd som en av de sämsta filmer som någonsin gjorts och hålls som ensamt ansvarig för att ha mördat läderlappens karriär på vita duken under en längre tid. 

Min relation till “Batman & Robin“

Måhända provocerar jag en och annan med hur okristligt enkelt jag gör det för mig i den här veckans alster av "barndomsfavoriter". Sparkar jag in en lite väl öppen dörr och slår på redan cementerade spikar? Ja, kanske är det så, för vad kan jag egentligen addera till hatet kring Batman & Robin som tusentals rabiata youtubers inte redan har gjort? Men faktum kvarstår: jag älskade Batman & Robin högt och då ska även den avverkas. En neondränkt, färgglad och lustfull tolkning av surpuppan som kittlade mitt barnsliga nervsystem. Dessutom bjöd filmen på helt obeskrivligt coola coolheter som läderlappens tidigare alster ens snuddat. Batman surfade trots allt på en Apatosaurus och mallade sig med ett skräddarsytt bankomatkort. Jag såg" Batman & Robin" om och om igen. Nej, nu är det slutpratat: dags för återtitten!

Jag har delat upp filmen i tre segment där skiljelinjen mellan mina åsikter som barn vs mina åsikter nu framträder tydligast. Mycket nöje!

Gadgets, dräkter, prylar!

Vad mina barnögon såg: Batman var givetvis en återkommande figur i min leksakslåda och varje ny film var en skattkista av nytt mums. Batmobilen var otroligt cool, en sorts neonförstärkt, slimmad best, och dräkterna var anatomiskt förstärkta godbitar. Jag kunde knappt räkna mängden balla grapple-hooks, glidare, iskanoner och Bat-skridskor (!). Batman & Robin var en våt dröm av tuffa gadgets, dräkter och prylar!

Vuxenblickens dom: jag kommer inte skrälla på något vis här och påstå att inzoomade gummi-arslen och tajta Bat-nipples är coolt. Oroa dig inte. Men, faktum är att en hel del annan produktionsdesign i Batman & Robin är rätt skoj! Jag diggar den extremt stilistiska, förhöjda neon-estetiken och produktionens totala skamlöshet i att löpa linan ut. Jag blir betydligt mer provocerad när filmer inte riktigt vågar, men Batman & Robin tar i från tårna så betongen spricker. 

“Allow me to break the Ice“

Vad mina barnögon såg: äntligen lite mer humor i läderlappens bistra liv! Inga mer gränder, krossade pärlhalsband eller trista trauman! Nu hade Batsy ett lättare steg, drog lite vitsar och en inte fullt så bister uppsyn. Mr Freeze och Poison Ivy skojade för glatta livet och levererade ordvitsar i så gott som varenda replik. Batman & Robin bjöd på asgarv och kändes som ett livs levande barnprogram redo att platsa i Cartoon Networks sändningar. 

Vuxenblickens dom: redan i Batman: Forever började Joel Schumacher, efter påtryckningar från Warner Brothers, plantera fröer av humor och barnvänliga toner. I Batman & Robin resulterar detta i en total missväxt och speltiden är pepprad med ordvitsar på ett alldeles skamlöst vis. Mr Freeze levererar inte mindre än 24 mer eller mindre usla ordvitsar men faktum är att alla karaktärer gör sig skyldiga till dessa försök till lättvindig humor. Det ska dock poängteras att underhållningsvärdet ändå är skyhögt tack vare, eller på grund av, detta elände. 

Bruce Clooney/George Wayne

Vad mina barnögon såg: som ung parvel var skådespelare inget jag riktigt lade märke till. Ni hängivna Filmtoppare känner kanske till att Sylvester Stallone, Jim Carrey och Arnold Schwarzenegger låg nära mitt hjärta men utöver dessa herrar kan jag inte påstå att jag brydde mig nämnvärt. Så när det blev stjärnskottet från cityakutens tur att iklä sig manteln märkte jag knappt något. En ny haka att titta på, som erbjöd lite mer charm, men längre än så sträckte sig inte min uppmärksamhet.   

Vuxenblickens dom: tja, vad kan jag tillägga om filmvärldens kanske mest ökända felcasting? Han är dålig som Batman. Stjärnan ser förstoppad ut i hjältedräkten och som Bruce Wayne ter han sig mest som en vilsen dramapedagog i sina svarta polos. Clooney gör sitt yttersta för att förverkliga Schumachers PG-dröm och försöker kanalisera sin inre Adam West, men det är dömt att misslyckas. Han gör sitt yttersta, men det fungerar helt enkelt inte, men det är knappast på Clooney som yxan skall falla. Det är svårt att polera en bajskorv, helt enkelt.

Domen: håller "Batman & Robin" idag?

Nej, det är väl klart att den inte gör! Det har den aldrig någonsin gjort, heller. Batman & Robin förtjänar sitt rykte som en oförskämt campy och töntig skämt-tombola, om detta råder inga som helst tvivel, och då har jag ändå inte ens nämnt filmens obegripliga manus, Bat-girl eller Bane. Dock vill jag samtidigt försöka erbjuda någon promille av upprättelse. Schumacher fick i uppdrag att skapa en barnvänlig, campy superhjältefilm och detta levererade han faktiskt till max. Det finns stunder, om än väldigt få, som jag kan se konturerna av det som han försökte skapa: ren, skamlös eskapism som försöker bjuda upp vårt inre barn till en lustfylld dans. Dessvärre misslyckas han och resultatet blir en töntig tango från helvetet marinerad i tajta gummi-rövar, Bat-skridskor och obegripliga bankomatkort.