Barndomsfavoriter: Håller "Batman Returns" (1992) i dag?
The bat is back!
Min barndom spenderades framför TV:n i ohälsosamma mängder. Innehöll en film något av följande: laserpuffror, kaststjärnor, prinsessor eller grissvettiga southpaws etsades min bleka barnrumpa fast framför skärmen. Det är i denna naiva barnrumpa denna artikelserie tar avstamp: Barndomsfavoriter – håller de i dag?
Min uppgift är att bänka mig på TV-soffan och se om mina gamla barndomsfavoriter. Har favoritrullarna från förr åldrats som ett högklassigt vin eller som en ekologisk banan under rötmånaderna?
Det är dags att vässa huggtänderna och smaska loss på Tim Burtons andra Batman-rulle. Det är dags för Batman Returns att möta vuxenblickens hårda uppsyn. Tim Burton axlar återigen ansvaret som regissör och Michael Keaton återvänder som den mörka riddaren på Gothams hustak. Han får sällskap av Danny DeVito, Michelle Pfeiffer och Christopher Walken!
Min relation till "Batman Returns"
Min barndomsrelation till Batman var långt ifrån slut efter Tim Burtons originalrulle. Uppföljaren, Batman Returns, blev lika snabbt den en favorit och i vanlig ordning huserade jag komplexa känslor gentemot Keatons mörka riddare där panik, rädsla och rent adrenalin slogs om spelrum innanför bröstkorgen. I ärlighetens namn minns jag filmen med skräck. Returns introducerade en vuxen fabel som jag helt enkelt inte var redo för, knallpackad med sexuella undertoner, våld och annat mumsigt en liten parvel inte ska gotta sig i. Kommer filmen hålla för vuxenblicken eller blir det raka vägen tillbaka ner i bat-grottan? Läs vidare!
Jag har delat upp filmen i tre segment där skiljelinjen mellan mina åsikter som barn vs mina åsikter nu framträder tydligast.
Burton-bonanza!
Vad mina barnögon såg: Batman Returns var en mörk, fladdrig feberdröm där mordiska cirkusligor, bazooka-utrustade pingviner och förföriska katt-kvinnor gjorde sitt yttersta för att spränga mitt barnsliga psyke. Mörkrets tid var nu över mig. Samtidigt som jag inte kunde låta bli att skratta åt hur larvigt det samtidigt var. Mixen var fullständigt ologisk och hänförande – på samma gång.
Vuxenblickens dom: Returns får originalet att framstå som att Burton arbetade med kreativ förstoppning och handfängsel. Uppföljaren ger regissören betydligt friare spelrum att fläska loss på samtliga av sina estetiska och tematiska signum. Burton blandar teatralitet, mörker och en närmast folksagoliknande atmosfär och räds aldrig att bli banal eller omfamna källmaterialets innersta lökighet. Varje ynka bildruta bär regissörens underskrift. Mixen är enastående. Jag älskar Burtons unika vision av läderlappen och inte minst de två alldeles strålande skurkarna Pingvinen och Catwoman.
Katten och pingvinen
Vad mina barnögon såg: Det hör liksom till den här serien att skrämma slag på mitt yngre jag och Returns ökade insatserna ytterligare. Jag var inte redo för Pfeiffer i en millimetertunn lackdräkt eller att se DeVito mumsa på rå fisk och bita av näsor i blodforsande terror. Skurkarna i Returns var så nära en skräckfilm mitt yngre jag kunde komma och i vanlig ordning var jag paralyserat livrädd och hypnotiskt hänförd - samtidigt.
Vuxenblickens dom: Även här briljerar Batman Returns. DeVito och Pfeiffers animaliska skurkar platsar med enkelhet in på min lista över favoritantagonister på film - precis så bra är båda två. DeVito tar i från tårna och fungerar i perfekt samklang med Burtons fantasy-doftande ton och Pfeiffer är alldeles enastående som Selina Kyle och alter-egot Catwoman. Antagonisterna är utbölingar. Utstötta individer som den etablerade, giriga massan stämplat som ovärdiga och förtjänar att stampas på - klassisk Burton. Pathos finns där, men låt dig inte luras, de är utan tvivel onda in i märgen.
The end of an era
Vad mina barnögon såg: Jag ska inte ljuga och påstå att mitt yngre jag sörjde över att Burton-eran var slut i och med Returns. Nu väntade något betydligt mer lättsmält runt hörnet: Joel Schumacher. Äntligen skulle jag slippa behöva bli livrädd var och varannan sekund. Hudtunna BDSM-dräkter, sönderbrända lik och svart sörja rinnandes längst Danny DeVitos mungipor var nu ett minne blott. Både originalet och Returns är och förblir barndomsfavoriter som mitt yngre jag hade ett ytterst komplext förhållande till och nu var jag redo för en lite mer lättsmält version.
Vuxenblickens dom: Returns blev Keatons och Burtons sista visit i grottan. Warner Bros ville byta kreativ inriktning och få tillbaka den yngre publikens gunst. Med vuxna ögon är detta en sorgens dag, såklart. Jag hävdar, å det envisaste, att odödliga karaktärer tåls att stöpas om och omtolkas efter samtidens vindpustar och Batman är ett typexempel. Nu var den gotiska eran slut och fick lämna plats för en gapigare, glättigare och mer neondränkt Gotham som också skulle gå i graven efter ynka två filmer. Populärkultur går i vågor och nu tog vinden slut för Burtons eskapader i Gotham City.
Domen: Håller Batman Returns i dag?
Nu sticker jag ut hakan, redo att bli förlöjligad och manglad: Batman Returns är bättre än originalet och är, efter The Dark Knight, den bästa Batman-filmen. Så mycket älskar jag Burtons fabelliknande hantverk och min återtitt cementerade min åsikt. Om Batman Returns håller i dag? Ja, utan minsta tvivel och med vetskapen om vad som väntade läderlappen i Schumachers tolkningar, står sig denna kreativa explosion som modig, unik och alldeles förtrollande.
