Barndomsfavoriter: håller ”Batman: Mask of the Phantasm” idag?

Min uppgift är att bänka mig på TV-soffan och se om mina gamla barndomsfavoriter. Har favoritrullarna från förr åldrats som ett högklassigt vin eller som en ekologisk banan under rötmånaderna?

Vår Batman-bonanza fortsätter här på Filmtopp. Undertecknad har nu betat av Batman, Batman: Returns, Batman Forever och Batman & Robin och som ordspråker lyder: it it ain't broke, don't fix it. Därför ska vuxenblicken nu ta sig en en riktig liten pärla som spelades vilt hemma i gamla VHS-burken: Batman: Mask of the Phantasm (som framöver kommer kallas MOTP i texten). MOTP är en animerad långfilm, sprungen ur Warner Brothers vansinnigt populära Batman: The Animated Series, och såg dagens ljus 1993. I rollerna hör vi Kevin Conroy (RIP), Mark Hamill och Dana Delany. Regin står trion Kevin Altieri, Boyd Kirkland och Frank Paur för. Mina förväntningar inför omtitten var skyhöga då MOTP ofta omnämns som den ultimata tolkningen av Batman. Nu är det slutsnackat, dags att slå kriminella på trynet och vässa hornen.

Min relation till Batman: Mask of the Phantasm

För det första hette filmen inte något så olidligt klumpigt som "Mask of the Phantasm" i det Edströmska hushållet. Nej, nej, den svenska titeln "Batman möter mörkrets hämnare" var det som gällde. Min relation till den här dängan följde exakt samma mönster som till Burtons tidigare läderlappsalster: skräckblandad förtjusning. MOTP var inte någon sockersöt historia alá Schumacher där skurkarna tävlade i ordvitsar. Nej, MOTP var rent jävla mörker där skurken avrättar maffia-goons på löpande band och sätter dit vår älskade fladdermus för dåden. Jag kan inte påstå att storyn berörde mig särskilt och mörkret var påtagligt obehagligt, men det fanns samtidigt något där som pockade på min uppmärksamhet. På många vis la MOTP grunden för undertecknads fäbless för mörka och eländiga våldsyttringar på film. 

Jag har delat upp filmen i tre segment där skiljelinjen mellan mina åsikter som barn vs mina åsikter nu framträder tydligast.

Batman och Jokern bråkar vidare

Vad mina barnögon såg: givetvis inväntade jag Batmans ärkerivals ankomst med en nästintill utomjordisk entusiasm. Det ingick liksom i läderlappens formula att dessa giganter skulle göra upp i en blodig batalj. Sanningen är faktiskt den att jag oftast spolade fram till filmens sista 20 blodiga minuter för att bevittna blodbadet om och om igen. Särskilt lycklig blev jag av det faktum att Batman faktiskt slog ut clownens framtänder, det var sann och lite läskig, magi som jag sällan sett i mina superhjältefilmer.

Vuxenblickens dom: Mark Hamills Joker är en odödlig skapelse och många menar att hans tolkning av karaktären är överlägsen. Själv vet jag inte vart jag står i den frågan, men i Mask of The Phantasm är jag ytterst kluven till hans inkludering. Å ena skjuter Joker in en välbehövlig dos adrenalin till en story blir lite sömnig mot slutet, men å andra sidan känns han en sula forcerad? Som att filmskaparna inte litar på sina karaktärer eller filmens tematik utan att tvunget trycka in ärkerivalen på slutet. Jokerns deltagande i MOTP är utan tvivel underhållande, men det är något som skaver. 

Tillbakablickar till tusen

Vad mina barnögon såg: jag ska ödmjukt erkänna att jag knappt mindes några flashbacks i MOTP. Plötsligt blurrar bildrutan till och publiken placeras i en tidsmaskin där vi får lite mer kött på benen kring karaktärernas kamp i nutid. Historien målar upp en mordisk konspiration, en trasig kärlekshistoria och läderlappens födelse. Jag minns filmens blodiga bataljer, skurkens diaboliska stämma och mörkret som samtliga bildrutor var marinerade i, men att en majoritet av historiens grundbultar byggs i tillbakablickar mindes jag inte. 

Vuxenblickens dom: MOTP största problem är dessa ständiga flashbacks, ett berättande som jag alltid haft väldigt svårt för. Kalla det en personlig hang-up, men tempot blir lidande när storyn vi följer i nutid avbryts till förmån för att skriva sin publik på näsan om vad som skett tidigare. Det är synd eftersom filmens historia och tematik är mogen och mörk – men berättandet får en 75 minuter lång film att kännas dubbelt så lång.

MÖRKRETS HÄMNARE!

Vad mina barnögon såg: här snackar vi urinstänk i underkläderna. Filmens huvudsakliga skurk, mörkrets hämnare, var som draftad ur varje unges förfärligaste mardrömmar. Liemannen i hockey-mask, helt enkelt, som dessutom helt saknade läderlappens moraliska kompass och mördade utan några samvetskval. Dessutom ljöd en diaboliskt mörk stämma ur skurkens stämband som fick mina inre organ att skälva av rädsla.  

Vuxenblickens dom: jodå, mörkrets hämnare är fortfarande stentuff som läderlappens mörka yin till hans yang. Skurken agerar Batmans mörka spegelbild och karaktärernas parallella resor förkroppsligar filmens tematik kring hämnd och hur den till slut sväljer människan bakom masken. En bra antagonist berättar samtidigt något om protagonisten – något som MOTP lyckas med. Jag hade önskat ännu mer speltid och djupdyk i karaktären.

Domen: håller "Batman: Mask of the Phantasm" idag?

Jag måste tyvärr meddela att jag är besviken. Jag förväntade mig en fullständigt slam-dunk med tanke på den här filmens rykte på the interwebz. Det är inte ovanligt att läsa folk som hyllar MOTP som "den bästa representationen av Batman på film – någonsin". Så är inte fallet, inte ens nästan. Berättandet är olidligt klumpigt med otaliga flashbacks som lossar på berättelsens grepp. Dessutom, och nu svär jag i kyrkan, är jag ingen större beundrade av Warner Bros yxiga och trubbiga animationsstil. Men, oroa dig inte kära läsare, undertecknad har inte helt tappat det: MOTP håller, men resan dit var hoppig, minst sagt. Skurken är dock tillräckligt cool, filmens tematik mogen och det är kul att se en historia som kretsar kring Gothams korruption. Dessutom lånar regi-trion en del noir-stilgrepp som gör att filmen stundtals närmar sig thriller/deckarens territorium. Mask of the Phantasm tåls att se om, men filmens guldgosse-rykte är minst sagt överdrivet.

Läs fler krönikor av Fredrik Edström här.