Barndomsfavoriter – håller "Antz" idag?

Min uppgift är att bänka mig på tv-soffan och se om mina gamla barndomsfavoriter. Har favoritrullarna från förr åldrats som ett högklassigt vin eller mer som en ekologisk banan under rötmånaderna? Idag är det dags för Dreamworks animerade insektsepos: Antz! I rollerna som arbetarmyror, drönare och drottningar hör vi  Woody Allen, Sharon Stone, Sylvester Stallone och Gene Hackman 

Jag har delat upp filmen i tre segment där skiljelinjen mellan mina åsikter som barn vs. mina åsikter nu framträder tydligast. Mycket nöje!

Insektskrig – en våldsam historia

Vad mina barnögon såg: jag håller min tradition vid liv. Samtliga av mina barndomsfavoriter bjöd på någon form av skräck i juniorform och Antz var sannerligen inget undantag. Termitkriget gestaltades varken coolt eller lustfyllt utan var kort och gott en slakt som lämnade ett slagfällt med massakrerade hjältar. Givetvis var jag livrädd – mina förväntningar på en gemytlig biostund i silkeslen Disneyanda smulades sönder och min relation till myror blev här för alltid förändrad.

Vuxenblickens dom: Antz är en lite annorlunda barnfilm och uppmärksamheten riktas nästan ständigt till den vuxna i rummet. Drönarmusklerna pumpas fulla med politiska långfinger och parodier och i termitkriget kulminerar denna approach där Gene Hackmans överste medvetet skickar sina trupper in i döden. Jag bjuds på en knappt barnvänlig version av Rädda Menige Ryan där huvudpersonen Z får smaka på krigets fasor och brutala monotoni istället för ett lustfyllt äventyr. Moget och en smula märkligt? Ja. Sevärt och kreativt upplyftande? Definitivt.

Myrsstacksatir – ett smart grepp att diskutera klass?

Vad mina barnögon såg: givetvis fanns inte begreppet "satir" i mitt barnsliga vokabulär även om jag någonstans var medveten om att det var det jag bevittnade i Antz ganska smarta myrstack-allegori. Det var skoj när Z envist ville gå mot strömmen och bjuda på några Saturday Night Fever-inspirerade moves när pöbeln marscherade i takt och han var häftig när han började ifrågasätta sin roll som arbetarmyra.  

Vuxenblickens dom: Dreamworks intresserar sig knappt för att utmana Pixars dominans på marknaden. Tonen bjuder på något så ovanligt som satir i barnfilmens kostym. Att se arbetarrörelsen mobilisera sina trupper och demonstrera utanför drottningens palats är både ett effektivt och urkul sätt att diskutera klassamhället. Antz särskiljer sig redan i öppningsscenen när huvudpersonen Z kämpar sig igenom en psykoterapisession, anslaget sätter huvudet på spiken och presenterar filmens mogna tema om individualism vs. kollektivism och deras roll i kolonin. Superskoj!

Det frånvarande mänskliga perspektivet

Vad mina barnögon såg: Antz innehåller inga mänskliga karaktärer. Istället porträtteras vi människor som formlösa hot som antingen försöker bränna ihjäl myrorna med förstoringsglas eller krossa dem med sina tuggummiförstärka gympaskor. För undertecknad var detta förkrossande och bjöd på ett empatiskt perspektiv. Vilken besinningslös terror jag och mina sadistiska vänner utsatt myror och insekter för som unga. Antz slog upp min empatiska dörr på vid gavel och bjöd på förkrossande insikter.

Vuxenblickens dom: jag älskar att människor nyttjas som ansiktslösa, hotfulla jättar i Antz. Myrorna besitter redan mänskliga attributer så det räcker så att gestalta oss homo sapiens som mordiska och miljöfarliga bestar är helt rätt och en klok metod att visa "the error of our ways". Favoritscenen är förstoringsglaset som är så hotfullt välregisserad att scenen som hämtad ur Independence Day i minatyrform. Kreativt och uppfinningsrik regi.

Domen: håller Antz idag?

Svaret är utan tvivel ja! Dock vill jag lägga in en brasklapp: jag är ytterst tveksam till hur mycket ett barn faktiskt skulle få ut av Antz utöver mental terror och ett söndervittrat barndomsskimmer. Det kan vara en bra idé att köra en solo-titt innan popcornen är färdigpoppade inför familjens fredagsmys och avgöra själv.